-Då vi båda känner till varandras namn..så låter vi få detta överstökat! han brydde sig inte om honans namn egentligen, hon var bara någon i bakrunden som hoppade in och gjorde något fruktansvärt irriterande sisådär ibland. Likasom den gulatiken hadde gjort då han fightades med Murderotic. Och då han fightades med Angelus kom ju både Yoru och Locura. ursc! varför kan man alldrig få sköta saker och ting ifred? han skakade smått på huvudet och spände blicken i honnom och lät sina muskler spännas, lavan sipprade ut ur springorna och på några sekunder var området fyllt med lava lite här och där. Diablo själv stod mitt i den, den skadade honnom inte alls. Trottsallt så kunde han inte bli skadad av lava, han var ju en del av den, hans själ var lika dötshotande och fruktad som lavan själv. men, vad Diablo inte kunde förstå varf varför honan var så envis med allt? varför inte bara lämna platsen som en duktig liten flicka och inte utsätta sitt liv för fara.. Tanken retade honnom att han ens tänkt en sån rar tanke, men Diablo är inte alltid ond rakt igenom. han är bara det då han har ett skäl till det. men jusst nu var han bara på dåligt humör, han vela ta ut sin ilska på någon. Och ja såklart, han var hungrig, skulle det serveras varg ikväll? det visste han inte. eftersom att Shikage kunde flyga iväg och honan... ja okej hon kunde han ta, om hon inte gjorde något oväntat förståss. De svarta läpparna drog sig upp i ett brett leende då han kallade upp lavan i en massa hål. (Som geishor, då de sprutar upp vatten, fasst diablo kallade inte upp den lika långt). hanen vela leka lite innan han själv gick till attack, lavan tog sig på träd och mark men det bran inte, det var någonting som Diablo kunde kontrollera.



(orkar inte svara med kira, inte ikväll ialalfall... eller vi får se.. jag mår inte så bra, är alldeles yr och rollet vart både kort och drumligt)

[Wohoo, nu har det tatt lång tid innan jag svarat xD Men först väntade jag ju på svar från dej igen med Kira, och sen har jag helt inte orkat ^^ Men nu ändrar jag på det och svarar~]

Morrningen steg i halsen på honom när marken splittrades till stora, glödande orangea hål. Han stod mitt i en skärva av jord, omringad av lavans pölar. När lavan sprutade upp ur några av dem, var det oundvikligt att någon droppe av den rinnande, tjocka magman skulle landa på honom, och det var precis vad den gjorde. På hans framben slog en platt klump lava till, det rök till och lavan stelnade och föll av. Pälsen runt träffpunkten var helt svedd. Ett förfärat ljut ljöd från hans käft, ett ylande som snabbt avslutades när tankarna om att inte visa någon svaghet kom upp till ytan igen.

Klarblått blod var det som syntes ur brännsåret, en helt missanpassad färg när man jämförde med det varma, röda blodet som i andra vargar rann. Hans eget var kallt, nästan lika blått som hans lysande ögon.
Det var första gången ha sett sitt eget blod, när han tidigare skadats hade det varit på ställen han själv inte kunnat titta på. Färgen fick honom att haja till, det var inte vad han förväntat sig.
Han bet sig i läppen, försökte ignorera smärtan. Kokande hett mötte isande kallt, det var en kraftfull reaktion.
Den svarta kroppen stelnade vid den tanken till, tankarna virvlade runt. En kraftfull reaktion..? Deras krafter var motsatserna, och troligen varandras svagheter. Själv var han svag för hetta, kanske hans motståndare var svag för kyla.

Han slappnade av en aning, kände kylan flöda ut ur honom, få frosten att bildas på marken runt omkring honom. Visserligen var marken runt honom täckt med lava, och hettade upp hans kyla till att smälta, men han fortsatte skicka kraft så att isen aldrig smälte. Han såg inte på främlingen, utan koncentrerade sig på sina egna krafter, försökte lista ut Diablos svagheter. Med en tanke gled isen ut över lavan, det rök lite när kylan nuddade värmen, men när röken försvann var lavan just där stelnad till sten. Visserligen var den bara en halvmeters sten, isen hade inte nått längre.
Han kunde inte låta bli att le åt vad han nyss upptäckt. Lava stelnade när det kyldes ner. Om hans motståndare tänkte skicka lava på honom - då skulle han låta lavan stelna och bli orörlig.
De blåa ögonen såg in i motståndarens röda.

Han hade nästan glömt bort honan, hans tankar hade varit på annat håll. Han hoppades bara hon höll sig ur vägen, så han slapp ha hennes död i sitt minne.

[Wow, tyckte det blev ett av de längre inläggen jag skrivit =D Han sa ingenting men tror inte det behövs, haha ]

[Bara för att jag inte pellar logga in med Kira.. Hon är DÖD för mig -.-'' man kan lika gärna säga att Diablo dödar henne i detta roll eller så.. haha.. men javisst! NU ska jag svara på mitt första roll på as länge xD]

De glödheta ögonen far fästa på den svarte hanen framför honnom. ögonen granskade främlingen hatiskt, han var irriterad på någonting. ALLT, och ingenting. Hans onda, vinröda blod som även glödde som den klaraste lavan då den sipprade ut ur hans kropp. För det var jusst vad det var, En annan sorts lava, en lava som var säkert dubbelt så farligt som den vanliga. Så därför, kunde ingen äta honnom. Den som försökte, skulle genast ångra sig då angriparens käft frätes sönder. Även om denna lavaliknande vinröda massa var vacker, så var det ju dödlig, men lockande. Hans lava stelnade framför honnom, det lade han märke till. han drog en djup suck och tog några steg fram emot främlingen, bet ihop och kände hur marken började att skaka, sprickorna började att sära på sig ennu mer. och det var inte bara dödandet som drev honnom, utan denne främlings blod som underligt nog doftade godare än vanligt. Vad var detta för sorts blod egentligen? han antog att det inte var varige dag man stötte på en främling med en sådan sorts blod. Så, vad skadade det om han smakade lite? ja om han nu skulle ha tålamodet till att inte döda denne på en gång, egentligen vela han inte döda. men hans instinkt sade till honnom att det var den enda utvägen ur detta, och det låg någonting i det. Att döda, var den enda utvägen ur detta.. att döda, var som att ge Chaibos en ennu större makt. Alla dessa själar, Chaibos skulle bli mäktigare än Murderotics urdumma gud! Även om Diablo ansåg att Chaibos redan var det..

Han lät skuggorna dansa runt honom, göra hans konturer mörkare, otydligare. Det enda som syntes riktigt tydligt var hans neonblå ögon.
Marken runt honom sprack ännu mer, och mer lava dök upp och ersatte den lilla halvmetern som han själv stelnat. Han tog ett steg bakåt, så han inte stod lika nära magman, och så började frosten än en gång komma fram. Det gick trögt, det var självklart att denne Diablos lava var starkare och mer upptränad än Kages is. Lavan verkade stelna en aning precis runt honom, bara för att sedan smälta igen.

Hans motståndare var en skräckinjagande syn bara tack vare utseendet. Han var en extremt stor varg, svart och korthårig om man bortsåg från den lejonlika manen. Horn längst ryggraden och två vädurslika horn vid öronen. Tassarna var ovanligt stora, medan benen verkade en aning för smala för att lyfta en så tung kropp, men det gömdes starka muskler i dem och de verkade inte ha det jobbigt att lyfta upp den stabila kroppen.
Det var en syn som faktiskt fick en kall kår att stiga längst hans ryggrad, hans motståndare var troligen mycket stark, starkare än Kage själv i alla fall.

Då hanen backade tod han några steg frammot, ett brett flin gjorde så att tänderna blottades. En lavaliknande massa började att rinna emellan hans väldiga tänder. och det var precis vad det var, lava. han stannade sedan upp, vände bort huvudet och slungade med huvudet rakt emot Shikage. men medans Diablo slungade sitt huvud hadde han öppnat sina käftar, ett lavaklot bildades rasande fort och slungades sedan iväg med en kraft som kunde dela träd på mitten, även de allra tjockaste. Då klotet slungast iväg hände något som Diablo inte hadde räknat med, klotet delade sig och vart som ett nät, fasst av lava då förståss och inte heller var det lika fast som ett riktigt nät. bara lavafyllt, ganska stort nät. Det fick Diablo att hajja till lite, han visste inte hur han hadde gjort och ennu mindre hur han gjorde. hanen granskade den andre i slowmotion, allt hadde kommit som en chock. Han ruskade på huvudet och spände blicken i kage ennu en gång.


(YEY! han upptäckte en ny attack! x''D)

Hans motståndares attack var oväntad, men han vällde med vana ut sina vingar, han precis ta ett slag med dem när den nätliknande massan slog i hans kropp. Han hade tagit sig en bit upp, nätet nådde inte tillräckligt långt för att fånga hela honom, men den träffade honom på benen.
Magman smällde i honom med otrolig fart, fick honom att kastas bakåt i luften. Den grävde sig in i vristerna på honom, brände inte bara sönder pälsen där utan började skapa köttsår också.

Han vrålade, ett långt smärtsamt läte. Smärtan var olidlig, hans kropp smällde i marken igen med en dov duns. Det blåa blodet var kallt, och efter en stund stelnade lavan av kylan, vilket orsakade en slags sten som låste fast honom i marken. Det var inget tjockt lager, tillräckligt tunn för att med lite kraftansträngning spricka. Men hans ben var svaga efter lavans brännskador, och han hade helt enkelt inte kraften att bryta.
Med en tyst suck slog hans huvud ner i marken, besegrad. Han hade inte kunnat göra mycket motstånd, och han hade inte trott sig vara så svag.

Han blinkade, besviken över sig själv. Varför hade han utan så lite kamp gett upp? Han var inte död. Han hade fortfarande liv i blodet.
Det svarta huvudet höjdes igen, trots hans sidliggande ställning, benen försökte vrida sig ur nätet som nu var av stenliknande material. De gick inte att rubba, men han försökte. Blodet rann längst hans ben när han vred på dem, skavdes mot stenen.

Diablo hade varit glad över att det oplanerade nätet kommit fram. Ett leende spred sig över hans läppar då hanen föll till mark.
Leendet avtog, med bestämda steg gick han fram till den svarte, blicken glödde lila och inte rött.
Han granskade honnom, magman hadde bränt sig in i dennes skin, riktigt skadat honnom. han var utan tvekan besegrad. Blicken kastades bakot på honan som stått stilla och skräckslaget kollat på fighten, han log en aning. Sedan vändes huvudet åter till hanen. Diablo lyfte på tassen som var blöt av lava, varken hans päls eller hud hadde tagit någon skada. han ställde ned den på den svarte hanens bröstkorg, böjde ned huvudet och slöt sina käftar kring dennes hans. Detta var vad Diablo tänkte göra, precis nu, precis på plats. hanen bet till, det blåa blodet vällde in i munnen på honnom, det var kallt och smakade himelskt!


(Jaa, jag behöver ju knappast förklara att din kage får bestämma om Diablo lyckadesgöra detta eller ej. haha xD)

Vid den lavatäckta tassens möte mot hans bröstkorg ljöd en morrning ur hans strupe, en morrning som snabbt ersattes av ett litet pip vid bettet i nacken. Han kunde känna blodet glida ut ur honom, in i den varma munnen av monstret med lavakrafterna. Det smärtade när den varma munnen nuddade hans kalla nacke, och än en gång ändrades ljudet han åstadkom, denna gång ändrades den tillbaka till en morrning.

Han var besegrad, det visste han, men han ville inte ge upp. Kroppen som inte var fångad vred på sig, lönlöst men i ett tappert försök att bryta sönder stenen.
Han kunde inte förstå vad det var med denne Diablo, han var likt en vampyr, bet honom i nacken och drack av hans blod. Men han hade krafter, eldkrafter för den delen, och det var omöjligt för en av nattens barn att använda de vanliga krafterna, något som uteslöt hans motståndare. Det var väl egentligen fel att kalla den mörke för motståndare efter att han var besegrad.
Han vred på huvudet, försökte ta sig undan den glödheta munnen som hade fått tag om hans nacke. Det smärtade rejält.

[color=black]Kira stod still och skakade, hon vela bara springa därifrån, rädda sitt egen skin.
Men den svarte hanen bara låg där och gjorde smärtsamma ljud ifrån sig, skulle hon hjälpa eller inte? det var ett svårt beslut. Hennes ilska fanns kvar, men rädslan var högre. Honan tog några steg frammot, morrade och sedan flög hon på den svarte store. Hon bet fasst i hans nacke, men denne best verkade inte bry sig om henne särskillt mycket, tills hon hörde att han skrattade..[/color]



(jag svarar med Diablo nu.. Så blir kira fri från leken)

Diablo log ett slugt leende där han stod. Hanen rörde sig inte då honan trängt in sina käftar i hans nacke, men det kändes väl att hon fastnad med tänderna i hans inre kraftfällt. Nacken kändes en aning stel, men han höjjde huvudet endå. Slängde med huvudet och gjorde en rörelse som gjorde så att han lätt fic tag i hennes bakre rygg, svanken. Tänderna grävdes in i hennes ben, honan släppte då ett knak hördes inuti henne. Diablo förlorade kontrollen och drämde ned henne i den spruckna marken. Honan bet ihop, hennes tårar rann ned för hennes kinder men Diablo brydde sig inte. Det var hennes fel att hon la sig i, kanske skulle hon lära sig i sitt nässta liv att man inte ska ge sig på de större och starkare. Diablo ställde sin tass på hennes huvud för att hålla henne nere, sedan slickade han henne på kinden. Han slickade upp hennes tårar som var blandad med blod. Hon sneglade på honnom, med skräckslagna ögon. Han log ett brett leende, men han kunde inte förmå sig att ha ihjäl den rädda honan. Hon hade ju trottsallt bara försökt att hjälpa.. Diablo bet sammanbitet, tog ett tag kring hennes nacke och tänkte göra slut på henne för en sekund, men det kändes inte rätt.. hon var skadad, varför gjorde han detta egentligen..?.. han är inget monster.. Diablo slog till henne med sin enorma tass så att den lätta kroppen hasades bort nån meter innan hanen vände sin block mot den svarte. Förtjänade han att behålla sitt liv? jaa, han har vell inte ens gjort något fel.. En fruktansvärt huvudvärk gjorde honnom vansinnig. Diablo öppnade marken ennu en gång, Lät lavan lysa upp med dess bländande ljus. hanen vände sig om "..Nästa gång kommer ni inte undan lika lätt.." han bet ihop ennu en gång, började att gå in i skogen med lugna steg då en lavavägg sprutades upp ur marken. brände sönder och satte eld på mycket runt omkring. Men då det skedde var Diablo redan borta. Hanen sprang iväg från platsen med en väldig fart, och sakta började han återfå förståndet.


[jag vela inte döda henne..kunde inte! D: och Diablo springer bort därför att han inte klarar av att döda .___. möhöhöhö... han börjar att bli god XDD]

The member 'Diablo' has done the following action : Stridsresultat

#1 'Skaderesultat' :


--------------------------------

#2 'Skaderesultat' :

[Vad i..!?... vad är detta för små gula rutor? XD]

[Ehm? Va? o.o Stridsresultat..? Är det typ att Adminsdatagrej upptäckte ditt PP (mot din egen karaktär xD) och varnade? :S Lixxom, skaderesultat..? Whuuuut?]

[Jo, jag tror det jag kommer göra nu klassas som PP D: När du läser detta - säg till direkt om du inte vill att det ska hända, okej? Kage ska nämligen lyfta upp Kira på sin rygg och ta henne därifrån ^^ Om du ville att hon skulle vara kvar så ändrar jag bara och säger att han inte lyckades få upp henne på ryggen :)]

Medan de två vargarna slogs, eller snarare slaktade den där Diablo henne, började Kage fösöka ta sig ur stennätet. Han var tyst, samtidigt som han koncentrerade sin isförmåga på den stelnade lavan.
Ett svagt lager frost hade uppkommit på stenen, och han försökte få in isen inuti lavan. Det gick trögt, men så hörde han ett svagt knäckande. Isen grävde sig in mellan de luftbubblor som bildats när lavan kastats iväg och tillslut var lavastenen full med ljusblåa sprickor.
Den extremt stora vargen var borta, hade rusat därifrån. Kvar lämnade han platsen full med lava, och en mur av lava kastades upp ur marken. Träden runt dem smältes ner direkt, kunde inte göra något motstånd med sin svaga struktur.
Med ett knyck med bakbenen slog han sönder nätet, issprickorna var det som gjorde det ens möjligt att bryta sig igenom.

Han slog ut vingarna, fortfarande halvliggandes och lyfte snabbt, bort från den smälta stenen nedanför. Han ville lämna den platsen bakom sig.
En bild framträdde i hans huvud, en bild hans skuggor nyss sett. Varginnan andades, svagt men hon levde. Han kunde inte lämna henne där, elden som lavamuren skapade spreds sig och skulle ta sig fram till henne på nolltid.
Med snabba vingtag dök han ner, landade likt en fågel bredvid henne. Han böjde ner huvudet och tittade på henne, och jo - hon levde. Han lät sin högra vinge gräva sig in under henne, så hon låg över vingen, och så lyfte han den lite så hon föll ner på hans svarta rygg.
Snabbt lyfte han, lämnade det som nu började likna en liten eldsvåda bakom sig. Han lät lite av sin iskraft försöka kyla ner elden och lavan, i hopp om att det skulle lägga sig i alla fall några timmar tidigare än det skulle annars.

Han landade några kilometer bort, och lade ner honan på marken under ett träd. Han lade sig ner bredvid henne och slöt ögonen för att vila. Skuggorna runt honom skulle ändå berätta om någon närmade sig.

Kira låg med en bruten svank och höger bakben. Hennes andetag var tunga och honan hostade blod. Hon låg där sammanbitet med halvt öppna ögon som både ilskt och skräckslaget granskade den väldiga svarta hanen.. Snart skulle hon mista sitt liv, likaså den svarte bevingade. Ögonen slöts, hon väntade på att allt skulle gå över, att hon skulle få dö. Men inget hände. Det vart plötsligt tyst, sedan krossades sten. Kira kisade en aning med ena ögat, den store var borta. Men inte den bevingade, han kom rakt emot henne. Han vart allt suddigare och suddigare ju närmare han befan sig, han stannade. Allt slockade, vart svart. hon hade svimmat.


Efter en timme eller två vaknade hon upp, hon befan sig under ett träd. Den bevingade låg brevid, vad hade hänt? Hon rörde lite på sig med fick bita ihop då smärtan från svanken högg till. Hennes blick granskade hanen, omgivningen. Allt verkade vara lungt iallafall. Allting var så stilla, inget tecken på liv på flera kilometer förutom den svarte hanen brevid henne. Hon låg på sidan, andades ut svagt. Blicken förblev öppen ett tag innan hon stängde dem.


(Nanananana, jag skippar Diablo nu :3)

Hans skuggor väckte honom med bilden av honan som vaknat. Han vaknade upp ur sin lätta, korta tupplur och såg på varginnan, hennes ögon var slutna även om han nyss sett bilden av henne med öppna ögon. Lite försiktigt satte han sig upp bredvid henne, ville inte sitta alltför nära så att hans kyla skulle sprida sig till henne. Han var alltid kall, och luften runt honom var vanligen en aning svalare. Han trodde inte det var så jättebra för någon som var skadad att bli nedkyld.

"Är du vaken?"
Han visste inte om hon sov, var medvetslös eller bara slappnade av. Han hoppades på det första och det sista av alternativen, men visste inte säkert. Levde gjorde hon i alla fall.
Han förstod inte att hon faktiskt levde fortfarande efter de hårda slagen den där Diablo hade gett henne. De såg ut att varit hårda, och det verkade som om hennes kropp hade några benbrott, helt klart i ena bakbenet men kanske också vid svanken.
Han skämdes lite över att han inte tagit sig loss tidigare från stennätet så kan kunde slagit tillbaka. Visserligen visste han att han troligen lätt hade blivit besegrad igen, men sättet striden, om man nu kunde kalla det en strid, hade avslutats på hade varit jobbig. Diablo hade valt att låta dem leva, även om de var svaga som bara den. Han hade inte gjort något motstånd mot monstret, inget tillräcklig i alla fall för att få Diablo att vilja döda honom så han aldrig mer skulle få störas av Kage igen.

Trots hennes leende såg han på henne att hon trött både fysiskt och psykiskt sätt. Han kunde inte låta bli att undra vad hennes krafter var, hon hade ju inte använt dem någon gång under mötet med monstret. Kanske hon var utan kraft..? Men det var väldigt ovanligt, och inte särskilt trovärdigt. Eller?
Självklart att hon undrade vem han var, en främmande skuggvarg som blev nerslagen likt en valp och som sedan flög iväg med henne bort från den farliga platsen med jordens inre på utsidan. Vem skulle inte undra?
"Shikage." Han sa ingenting mer till att börja med. Hans blick var lugn men med en vänlig, kall blick. Han såg upp mot himlavalvet. Så tillade han en sak. "Mer benämnd som Kage."

Skulle han fråga om hennes namn? Det var väl inte mer än rätt att han sa motfrågan, men han visste inte säkert om han faktiskt skulle. Han skulle bli tvungen att stanna med henne ett tag, tills hon kunde gå därifrån själv och försörja sig med mat ensam, och under den tiden tänkte han nog få reda på det ändå. Han hoppades bara att det skulle ske snart, för han var inte den som var van att tvingas stanna på samma ställe en längre tid. Men han tänkte inte lämna henne att dö, även om det här var det första meningsbyten de gjorde.

Kira låg kvar, kollade på honnom. "Kage.. Tack så mycket.... Men, vad hände?" Hennes röst var svag. Dethär var ett pinsamt läge minsann. men denne hade ju iallafall inte skadat henne. Och om så är fallet att han ska käka upp henne eller så, då skulle hon sannerligen be om en snabb död först.. Kira's röda ögon, kristallklara och så fulla av liv. Men samtidigt så utsvultna och ensamma. Hon var född utanför Numoori, nässtan alldeles på gränsen mot Bergen.


(svarade med Diablo XD)

Han släppte inte skyn med blicken.
Vad var det som egentligen hade hänt? Den där Diablo hade varit fientlig från början, och sedan gått till attack. Varginnan hade slagits ner och sedan hade han själv fångats i lavanätet. Vad Diablo hade gjort med honom sedan ville han inte tänka på.
Hans blick drogs långsamt mot hennes.
"Hur mycket såg du? Diablo fångade mig med det där nätet..." Han sneglade ner mot brännskadorna längst benen. Det sved och brann på samma gång. "... och jag lyckades inte ta mig loss. Han.." Han avbröt sig själv. Honan hade säkert sett det där, och han ville inte påminnas om det. Det hade varit äcklande att låta sitt blod sugas in i någon annans mun. "Diablo slog ner dig och sedan försvann han, lämnade området fyllt med lava som kom upp ur marken. Jag lyckades bryta sönder stenen över mina ben, lyfte och tog med dig hit."
Han såg på henne, några tecken på oro syntes i hans ögon.
"Hur illa är det?" frågade han, nickade mot hennes skador.

Kira kollade på honnom med en studerande blick.
"...Diablo, så det var så han hette... Jag mins faktiskt inte, jag tror jag slagit i skallen.." Hon kunde inte röra sina bakben, svanken, längre del uppför ryggraden. "Det är ett under att du kunde ta mig hit utan att jag vaknade, vi båda skulle ha fått problem.." Hon drog in etthackande andetag nnan hon fortsatte "...Jag menar, om jag varit vaken så skulle jag antagligen kännt av smärtan, och då skulle jag ha bett dig att lämna mig kvar..." Kira kollade på honnom, hennes blick slank ned till hanens skador. Hon fick en klump i magen, var detdär hennes fel? Hon mindes inte, men varför skulle han ha stannat kvar för att hjälpa en främling emot ett monster? var det inte lättare att bara springa därifrån..? Hon slet blicken tillslut "Jag kan inte känna mina bakben.. jag tror att jag har tappat känseln.." Sa hon. Det började att samlas blod i honans mun, hon hostade utan förvarning och tvingade sitt huvud bort en aning för att inte bloda ned främlingen. Hon skämdes.. "Förlåt.." Under hennes år här i Numoori hade hon bara fått lära sig att be om förlåtelse, att det oftast bara var hon som gjorde alla fel. Det var därför hon var så skygg, hon visade sig inte gärna bland andra vargar. Så varför kom hon hit från första början?

Han betraktade henne noga. Han kunde inte låta bli att bli förvånad över att hon bad om förlåtelse för att hon var skadad?
"Varför ber du om förlåtelse? Du är skadad, det är inte ditt fel."
Hans blick for lite snabbt över blodet som kommit ut ur hennes mun. Rött. Normalt. Varför var inte hans sådant?

Han gav till en tyst suck. Om det var någons fel att hon var skadad var det hans, Kages. Han hade inte kämpat emot tillräckligt, honan hade i alla fall inte gett upp. Själv hade han inte lyckats bryta upp lavanätet förren hanen gått, och han kunde inte låta bli att fundera över om att det var för att han var för rädd för att få mer lava på sig som han väntat tills den största faran var över.
Men han var i alla fall glad att han lyckades få henne därifrån efter, innan lavan förstörde platsen helt.

[Vill bara peta upp det här rollet så att du ser det... Kommer du svara snart? ^^<3]