Det var med en lätt nervositet som den unga hanen tog sig fram emellan träden, vilket självklart inte var något han visade utåt. Men han skulle ljuga ifall han nekade till det. De hade fått ett uppdrag, ett varsitt. Förutom Abizou som fått följa med Abraxas, något Phenex inte lade nån mer tyngd på än att han var lättad att han inte fått henne, det hade försvårat resan något enormt ifall de båda skulle ta sig till Kawasatri.
Han begrundade uppdraget, hade de fått det för att de ansågs värdiga eller var det ett test? Vad hände om de misslyckades? Skulle det ses som ett hån mot Blossom? Mot deras Gener? 
Samtidigt som han tvivlade så kände han sig säker. Han skulle klara det, det fanns inga andra alternativ. Men bara ifall att, så var han tvungen att spekulera.
Det kanske var en blandning? Både ett test och ett diskret bevis på att de var värdiga? Så måste det vara, kom han fram till. För de kunde ju inte skicka vargar de inte trodde på till andra flockar. För ifall man blev påkommen kunde man itne ha en som spillde ut hemligheter. Men samtidigt så skulle detta vara ett ultimat test på deras förmågor.
Han upptäckte att han stannat till och såg sig lätt om. Han var nära en av träningsplatserna, men han tänkte ändå inte träna nu. Han tänkte börja förbereda sig för at lämna reviret, planera rutter, höra sig efter det senaste innan han ens begav sig av, så att han var väl förberedd, men kanske kunde han bara ta ett lopp? Sträcka på musklerna och låta tankarna flyta obehindrat.
Det lät onekligen som en bra idé. Men innan han började bege sig emot tränings banan så kunde han förnimma sin syster, både i doft och energiväg. Tränade hon eller var hon också försjunken i tankar likt honom?
Han ruskade lätt på sig, kanske kunde han prata med henne och se hur hon panerat? Så kunde han kanske hitta bättre rutter eller planer? Han fick helt enkelt se, så han rörde sig emot henne med lugna steg. Det var ingen idé med att stressa fram något.

Många timmar hade den svartvita och bruna honan spenderat till att träna, hade varit uppe sedan gryningen. Hon var fast besluten att lyckas med sitt mål innan dagen var över, men det verkade inte gå allt för bra, inte ännu. Den röda blicken var fäst vid de mörkbruna tassarna och det lagret av frost som hon spridit över marken under henne. Som mest så lyckades hon skapa ett tunt lager is, men det smälte och sprack nästan på en gång, gick omöjligt att lägga någon tyngd på. Det var väldigt frustrerande. Hon hade ärvt Ijin och Blossoms kraft, det var en väldig ära, men hon kunde bara inte få kontroll över den som hon önskade. Ett irriterat morrande lämnade henne. Varför gick det inte? Hon var väl egentligen inte jätteförvånad över det hela då hon inte alls varit medveten om att hon hade kraften särskilt länge, knappt så att hennes familj visste om den ens. Det tog dock inte bort frustrationen över att hon inte fick till ens de minsta ispiggar eller ett tjockare lager med is. Då doften av en av bröderna nådde henne så vändes blicken upp och in mellan trädstammarna. Hon hade inte lagt märke till honom först han kommit rätt så nära, hade varit allt för fokuserad på träningen. Illa. Modern skulle ha skällt på henne för att ha sänkt sin gard och hon bannade sig själv för det. Det dröjde inte länge innan hon kunde urskilja hans gestalt mellan träden. ''Phenex''. Hon nickade vagt i en hälsning, talade med en ganska neutral stämma. Han skulle säkert lägga märke till den lite kyligare luften som fanns på platsen till följd av hennes envetna träning, nästan så att man kunde se ångan av hennes andetag. Inte för att hon direkt hade någonting emot att han fick reda på hennes kraft, hon visste ju att han hade en också, men mindre glad var hon väl över att hon inte kunde visa honom någonting mer imponerande.

Det dröjde inte länge fören han kunde skåda systerns mörka fäll mellan träden, under och runtom henne kunde han skymta frost som med lätthet försvann ifrån den något varmare marken. Han kände direkt när han klev över tröskeln till där hon tränat då luften blev kyligare och han kunde se kondensen lätt bildas om hans nos.Det var tydligt att hon tränat, och även äntligen funnit sin kraft. han nickade som svar på hennes hälsning.
"Naphula" Namnet talades med ett neutralt tonfall.
"Jag ser att du funnit din kyla" lade han till utan brådska. Något som kunde ses som ett vanligt uttalande, men som för den som kände honom kunde betraktats som ett bekräftande och en gratulation. Han visste att avsaknaden av en kraft hade stört systern något, och därmed gladde han sig lätt för henne att hon nu kunde träna med den och använda den.
Hans rödglödgade ögon svepte lätt över platsen, och lämnade därmed systerns kroppshydda. Han hade egentligen inte tänkt att träna, men han funderade på att ta vara på tillfället nu när de båda hade fältet för sig själva. Han behövde träna på sina energier och nu när systern upptäckt sin kraft kunde det vara ett bra tillfälle.
"Vad skulle du säga om lite mer övning på vad du kan åstadkomma med din kraft?" hans fråga var uttalad på samma sätt som hans förra påstående. Med en lugn ton klädd i behärskad återhållsamhet. Han visade längre knappt känslor, förutom stolthet, och med syster kände han sig lugn. Han behövde inte känna sig uppjagad eller tävlingsinriktad. Ibland kunde retsamma kommentarer flyta dem emellan, men annars såg han henne som en tillgång.
"Det kan ge mig tillfälle att även träna på min" tillade han efter en kort paus för att mer ge insikt i vad det var han tänkte på. Att överföra energier var något som var svårt för honom, det krävde mer eftersom han både använde upp dem för att styra kraften och gav bort det han hade, självbevarelseinstinkten spelade även en stor roll i utövandet och det var få gånger han lyckats med det, och då bara i små mängder.

Av någon anledning så var hon lite spänd över att få se hans reaktion då han upptäckte hennes kraft. Varför visste hon inte, för inte gav den känslan något i gengäld heller då han subtilt gratulerade henne. ''Is, faktiskt, om jag får be''. Det var en distinkt skillnad, speciellt när det gällde en kraft som kom direkt från mormodern och hennes mor. Något i hennes stämma vittnade ändå om en vag stolthet över det faktumet. Främst så var det hon kände lättnad och upprymdhet över att faktiskt ha upptäckt en kraft. Hon hade nästan börjat befara att hon inte skulle få någon med tanke på den tiden det hade tagit för den att visa sig. Till skillnad från många av syskonens krafter. Vissa hade haft dem nästan sedan de föddes, eller åtminstone haft dem ett bra tag. Till och med Abizou hade sin förmåga, om än det inte var något hon direkt kunde använda eller träna. Att ha total psykisk immunitet var dock inte fy skam. De bittra tankarna som hade fyllt hennes huvud då hon sett sina syskon träna på sina diverse krafter och hon själv varit helt kraftlös. Det hade inte varit vackert. Hon hade mycket att ta igen, förlorad träning och tid som inte skulle komma igen. Problemet var ju bara att hon inte hade någon aning om vart hon skulle börja. Hur hon skulle börja. Då hon hörde broderns förslag om kraftträning så fångade det genast hennes uppmärksamhet. Hon hade alltid velat delta, och nu kunde hon faktiskt det också. Brodern hade dock den stora fördelen i att ha varit medveten och kunnat träna på sin kraft en längre tid än endast ett par dagar. ''Det säger jag inte nej till, men jag kan inte kontrollera den särskilt väl ännu. Har trots allt bara vetat om den ett par dagar''. Hon visste inte alls vad hon hade att förvänta sig från kraften, det enda hon visste var att den verkade visa sig desto starkare när hon blev uppretad av någon anledning. Det var ett tag sedan hon hade pratat ordentligt med Phenex på tu man hand, eller tränat med honom för den delen, så hon var inte helt säker vart han låg tekniskt och kraftmässigt sett. Han var ett av syskonen som hon i regel trivdes bättre med, men att säga att hon direkt gillade honom var kanske att ta i. Hon skulle då åtminstone inte erkänna det om nu fallet skulle vara så.

Hon rättade honom och han nickade sakligt, han förstod om kraften var ett känsligt ämne och han orkade inte med att jävlas i denna stund, annars hade ha säkert kommit på något vitsigt att retas med, som han brukade göra med de flesta av syskonen. Ett retsamt gnabb utan att bränna några broar.
Men nu så var han allt för spänd inför uppdraget som låg framför honom. Fortfarande snurrade de förvirrande tankarna inom honom och han insåg att han antagligen behövde träningen för att kunna koppla av.
Han nickade återigen till svar, medan han funderade på hur han ville lägga upp det hela. De rödglödgade ögonen studerade snabbt systern. Behövde han förklara vad han ville göra? Eller hade hon förstått?
Han bestämde sig snabbt för att ta det säkra före det osäkra.
"Jag tänkte förstärka dina energier, genom att ta av mina" Förklarade an sakligt och såg på henne för att se om hon förstod.
"Men än så länge behöver jag kroppslig kontakt" förkunnade han vidare. Han hade försökt komma över det lilla hindret men hade bara lyckts en gång, med kontakt började det gå mycket lättare, då behövde han inte få energierna att färdas allt för långt.
Han inväntade hennes svar och reaktion. Så att de båda var med på träningen och hur den skulle gå till. Nyfunna krafter kunde vara oberäkneliga och han var ganska säker på att han varken ville bli fryst eller spetsad av nån is.