En ny gryning. Solen värmde upp Kawazatriskogen till fågelsång och insektssurr. Vilken annan varg som helst skulle nog finna den nya dagen nöjsam, även om den underliga dimman låg tät om marken och strävade efter att ta över än mer. Behagligt varmt var det. Men det enda som ägde Imanis tankar var Black och hans löfte. Så klart var vargen god för sitt ord, det var hon stensäker på. Även om tankarna om att avsluta sitt liv till slut varit det enda logiska så hade de fina orden väckt hennes hopp en gnutta. Visst fanns där längtan, längtan om att än en dag få vara en fullgod medlem i flocken... Men framförallt få se sina döttrar igen. 

Ännu tidigare samma morgon, efter att ha gett henne ett mål mat, hade Omen gett sig ut för att se sig om i reviret. Kanske var det de nya rangerna som gjorde att sonen gav sig iväg oftare, men Imani var nästan säker att han hade fått några föraningar. Säkerligen om henne. 

Med tyst lidande kravlade honan sig klumpigt ut ur lyan. Tre dagar hade förflutit sedan Black givit sitt avsked. Utan att kunna tala med någon så hade tankarna fyllt henne till bristningsgränsen. Avtalet de emellan var inget att diskutera med hormonstinna ungdomar, det var åtmisntone vad hon intalade sig själv. Egentligen visste hon ju att anledningen var en annan - sonens hjärta riskerade att brista utan en chans till att laga det igen. Kärleken var för stor.

Tungt, smärtsamt, och alldeles utmattat såg sig den ljuse om. Hennes hem de senaste åren. Här hade alla hennes valpar fötts och haft sin valptid. Var det här även var slutet skulle äga rum?

[Black och Delta! c:]

Delta hade tyst vandrat bredvid Black hela vägen, fortfarande osäker på hur allting stod till. Hur sjuk var denne vargen? Vad var hon för sjuk? Delta visste att hon hade extremt mycket kvar att lära när det kom till sin kraft, men samtidigt hade hon tron i att hon kunde hjälpa. Problemet låg snarare i hur hon själv skulle må efter det hela. Men hon skulle göra ett försök.
När de kom djupare in på reviret fick Delta syn på en varg som precis tog sig ut från en lya, och Black pekade snabbt ut henne som den som behövde hjälp. Hon nickade åt Black och gick långsamt fram mot den främmande honan.
"Hej", hälsade hon försiktigt med sänkt huvud. "Mitt namn är Delta, och jag är en helare"