Döda skogen. Han hade vandrat hit. Han är trött och har inte ätit på länge. Munnen känns torr. Men han har bara en tanke i huvudet. Att ta sig hem. Därför vandrar han nu i Döda skogen. Det är inte långt kvar till revirets gräns. Snart är han på säker mark. Snart är han hemma.
De stora falkvingarna ligger mjukt vikta mot kroppen. Men hanen ser lite slok-örad ut. Tungan smiter fram mellan läpparna och fuktar nosen. Den blir sedan hängande. Han stannar upp. Ruskar sedan på huvudet och hela kroppen. Han vinglar till. Håller på att tappa balansen för en stund. Sedan höjer han huvudet. Vädrar i luften. Jorden viskar till honom om något främmande i skogen. Ett bytesdjur som har vandrat in i Döda skogen. Ett vilset villebråd. Tungan fuktar nosen igen och dras sedan tillbaka in i munnen. Hanen börjar röra sig framåt. Hastigheten ökar till trav och snart springer han mellan de döda träden som spöklikt viskar till honom.

Mycket snart får han syn på bytet och stannar. En hornprydd hjort som ståtligt vandrar mellan träden. Lätta steg för djuret känner att det inte hör hemma här. Fakargen tar sig närmare. Sedan, med ett vilt ryt kastar han sig över byter. Vingar utfällda likt en jagande fågel som slår ner på sitt byte. Utfällda klor, och tänder som sjunker ner i bytets kött. Han river och sliter och bytet hinner endast ge ifrån sig ett gurglande läte innan den blir stilla under fakargens tyngd. Hungrigt hugger han in och buken fylls mer och mer för varje tugga. Han behöver få tillbaka lite av energin. Av kraften. Bytets livsenergi flyter in i honom. Blir en del av honom. Hanen stannar upp. Höjer huvudet och slickar sig om munnen.

[PAX TILL DAWN]

Det var tyst och stilla i skogen och dimman smekte Dawns kropp där hon sakta vandrade mellan dom svarta stammarna. Hon var trött. Hon hade vandrat länge och utan att riktigt vilja erkänna det för sig själv så var hon vilse. Nej, vilse är man när man gått fel och missat sitt mål. Dawn hade inget mål, inget specifikt i alla fall. Hon hade lämnat sin "flock" och gått, bara gått. Hon tänkte inte slösa bort sitt liv på en skara vargar som fullkomligt saknade intelligens och finess! Hon var menat för större saker och hon tänkte vandra till hon hittade en plats med potential. Nu hade hon kommit till en livlös skog där det hade varit ont om byten och hon hade inte mött eller känt av någon.

Magen gav ifrån sig ett beklagande ljud och hon hoppades stöta på ett spår snart. Den fuktiga marken började slutta lite och hon mer kände än såg att det var en smal svacka framför henne som verkade sträcka sig en bit bort. Kanske var det något bytes djuren följde? Hon vandrade vidare med skärpta sinnen och efter bara en kort stund hörde hon ett svagt ljud ovanför sig till vänster. Vinden låg inte till hennes fördel så hon gick längre bort innan hon började ta sig uppåt. Där hon stod ovanför den lilla svackan hon tidigare följt såg hon ingenting. Dimman var inte särskilt tät men det var endå svårt att urskilja något på längre avstånd och vinden låg fortfarande i fel riktning. Hon skulle inte kunna ta det här bytet med överraskning, det skulle bli att spåra och trötta ut bytet. Dawn började gå tyst med målmedvetet i den riktning hon hade hört ljudet och nu började hon känna av en doft. Det var inte en doft av byte utan en doft utav varg? Hon hejdade sig och gjorde en snabb överläggning med sig själv. Skulle hon vända och fortsätta sin färd på måfå och hoppas hamna rätt eller skulle hon ta risken men även chansen att träffa någon som kunde vara till nytta för henne? Kanske en framtida flockmedlem, en allierad eller bara någon som kunde ge henne vägvisning. Om oturen var framme kunde det också vara en blodtörstig varelse som bara hade död i sinnet men å andra sidan var hon inte rädd för att slåss. Hon kände sig nöjd med slutsatsen att det var värt en chans oavsett vem hon nu skulle möta och fortsatte framåt.

Doften av varg började blandas av en stark blodlukt och det vattnades i Dawns mun. Hon behärskade sig och slöt upp sin mur runt omkring sig innan hon försiktigt kikade fram mellan träden där hon såg en bevingad varelse stå böjd över en hjort..

Han behövde inte sina sinnen för att ta reda på vem som befann sig i skogen med honom. Denna döda skog är ingen direkt gästvänlig plats och det är sällan som andra individer än medlemmar av flocken som tar sig hit. Men det är ingen flockmedlem som befinner sig i skogen med honom. Saturn höjer huvudet mer och ser sig omkring. Fäster sedan blicken in i skogen åt det håll som jorden talar om för honom att främlingen befinner sig. Han rör sakta på huvudet och följer främlingens färd. Även om han ännu inte ser denne.

En dov vibration börjar i bröstet och letar sig ut genom strupen som ett morr. Han ställer sig över sitt byte och intar en defensiv position. Han delar inte med sig av sitt byte till vem som helst. Och han tänker heller inte ge upp det här bytet. Han sliter åt sig en ny tugga och sväljer. Fortsätter stirra in i skogen. Snart får han syn på något brunt som har en klarare livfullhet än skogen. Den gyllene blicken studerar främlingen som kikar fram mellan träden.

"Vem där?" Den mörka stämman hörs mellan de ihåliga trädstammarna. Han försäkrar främlingen om att han vet att den är där. Svansen piskar till bakom honom och det frasar lätt i fjädervippan som pryder svanstippen. Öronen ligger mot nacken och raggen är rest. Nackfjädrarna står rakt upp och vingarna står ut en bit från kroppen.

[Förlåt för segt svar. Har inte varit direkt aktiv].