Tunga regnmoln hängde över den delen som de kallade Stromstäppen. Det var inte svårt att förstå varför. Det låg en spänning över hela området, som om molnen vilken sekund som helst skulle få för sig att öppna upp sig i ett skyfall. Det fanns dock någonting mer som den mörka honan kunde känna i den där spänningen. Hon visste inte riktigt om det var inbillning, men hon kunde nästan urskilja de vaga elektriska strömmarna som flödade omkring platsen, som om ett åskoväder även det nalkades. Hennes elkraft hade hon endast börjat utforska, men de senaste månaderna så hade hon gjort ganska många framsteg med den. Det var i alla fall hennes åsikt. Från att inte alls kunna kontrollera den så kunde hon självmant nu ge ifrån sig stötar av varierande grad och även skicka iväg svagare blixtar, eller vad man nu skulle kalla dem. Det var några av en hel uppsjö tankar som fyllde den unga honans sinne där hon vandrade över stäppens gulnade gräs. Hon visste inte egentligen vart hon var på väg, men av någon anledning så sökte sig hennes steg för tillfället ifrån flocken. Även om hon allt mer börjat anpassa sig till flocklivet igen så var det fortfarande en enormt omställning efter att ha varit ensam under en sådan lång tid. Anledningen denna dag var dock inte på grund av att hon kände sig överväldigad, trodde hon åtminstone inte. De flesta vargar skulle nog undvika att bege sig ut på vandringar då en storm nalkades, men inte hon, inte idag. Lite oväder hade aldrig stört henne, tvärtom, trivdes snarare med det. Det var då bra mycket bättre än gassande solsken. Hon var långt ifrån lika känslig för solen som sin fader, men nog kände hon ändå av den till viss del, hur den sög åt sig av hennes krafter om hon tillbringade för mycket tid under den. Tankarna avbröts tvärt då hon lade märke till ett främmande sinne i närheten. Hon hade inte riktigt förväntat sig att stöta på någon, men vem vet, det kunde kanske bli intressant ändå.

| Paxat till Ehtna |