Alla var borta. Allt var borta. 
Paniken fladdrade som en skrämt fågel i bröstkorgen, sköljde över honom som en dunk iskallt vatten. Dofterna nosen uppfattade var gamla och marken orört kall under tassarna. Det som förut varit ett bebott område, var nu lika tomt som resten av skogen. Revirsgränserna var som en flagnande fasad, dit färgen snart inte skulle hålla längre. Det var tomt, och det var tyst. Cerulean hade panik. De var borta, och han visste inte varför de hade lämnat honom kvar.
  De hade lovat.
  De hade lovat att de skulle finnas där.
  Ett flämtande andetag, som om han simmat och just nått upp till ytan, skar genom tystnaden. Han hade hållit andan utan att märka det, och mörka fläckar dansade framför ögonen när han backade. Frenetiskt skakade han på huvudet, försökte förtvivlat hänga kvar vid den där enda tanken att det här inte sant det är inte sant jag drömmer. Andetagen kom på nytt, snabba och med ljudet av en sammansnörd strupe. Lungor som kämpade för syre, en kropp som inte gjorde jobbet. Paniken. De var borta igen. Han var ensam, när de sagt att han inte var det. De var borta. Allihopa. 
  Tomma lyor fanns utspridda runt honom, vittrande sten som snart skulle förlora doften av päls och liv. En relik av tryggheten, Cerulean kände igen en lya som givits honom. Det var länge sedan ny. Han hade varit borta alldeles för länge, och det var hans fel. Det hade fått lång tid. De hade gett upp honom, de var borta. De var borta igen.
  "Borta, borta borta." Rösten började mässa ordet, om och om igen. "Borta, borta borta." De skulle aldrig komma tillbaka, och han var ensam. De hade svikit honom. Alla försvann, och det fanns ingenting att göra åt det. Familjen, Blue, flocken. De var alla borta nu och Ceruleans kropp gjorde uppror i skräcken. Ensam.
  "Cerulean." En röst, och blicken fladdrade skrämt runt området. Scannade vartenda tum av gläntan där lyorna fanns utspridda. En stor gestalt lösgjorde sig från skuggorna, tvåhövdad. En mörk, en ljus. Ett litet uns av hopp glimtade till inom honom. 
  "Lugn." Ett gagnlöst försök, kroppen skakade i spasmer. Den väldiga gestalten kom närmare, betraktade fyrögt den vibrerande figuren. 
  "Var är alla?" Rösten var ynklig, som den hos en valp. Ett darrande andetag drogs, tvingades ner i lungorna då tårarna började fylla ögonen. De svarade inte. "Var är alla? Kiera. Tien. Var är alla? Var är Volantis?" Syskonen suckade tungt.
  "Volantis finns inte mer." Tiens röst var lugn, oerhört lugn. Ceruleans ögon spärrades upp i fassa, och tårarna lösgjorde sig från honom och färdades i rännilar nerför hans kinder. "Flocken är upplöst, men vi väntade här. Vi väntade på dig, och har väntat i många veckor nu."
  "Ni sa att ni skulle vara här!"
  "Vi är här, Cerulean." Ett gemensamt svar, samtidigt.
  "Ni sa att ni.. Ni-N-ni skulle..." Syskonen delade en kort blick. De visste att det här inte var det bästa som kunnat hända, men de hade varit tvugna. Volantis öde hade varit detta. Den unga hanen såg på dem med skräcken i ögonen, som löstes från hans taniga kropp i tårar. Snyftningarna upphörde aldrig.
  "Det här var flockens öde." Det var Kiera som talade, om än hon sällan gjorde det. Rösten var en aning varmare än vanligt, men fortfarande stel. Lite kall.
  "Ni skulle vara här! Ni lovade!" Paniken blossade återigen upp med full kraft. Vart skulle han ta vägen nu, vart? Tankarna virvlade i en orkan i hans huvud, oförmögen att få minsta klarhet i dem. Rädslan grep tag i honom med järnklor. Kalla klor.
  "Vi är ledsna." De tog ett långsamt steg framåt, Cerulean anade att det var Tiens handling, men den gyllenpälsade backade genast undan. Kroppen skakade, vingarna hängde intill hans sidor. Snyftningarna avlöste varandra. Paniken var tydlig i de två telepatikernas sinne, men de visste att det fanns någonting. De hade rört vid hans medvetande redan tidigare, för bara minuter sedan, och hittat någonting de inte anat. En liten gnutta som inte innebar panik. Något litet ljus, som inte var skräck.
  "Huyana." Cerulean höjde huvudet, förvånad, och stirrade på dem genopm tårfyllda ögon. "Vi vet vem hon är, Cerulean. Hon är ett hopp, och vi har sett det. Vi har sett henne på håll, och vi vet var hon var på väg. Stormstäppen." Fakargen drog ännu ett rosslande andetag, backade ett halvt steg. 
  "Vi kan inte göra mer, vän. Hon är ett hopp, och vi har sett det. Vi vet. Ta dig till henne." Syskonen backade ett steg, släppte honom inte med blicken. 
  "L-lämna mig inte." Cerulean blickade upp mot deras förenade kropp, sökte deras blickar. De gav honom ett varmt leende, sedan en mental puff. 
  "Sök henne."
  "Lämna mig inte!"
  "Vi måste." Inte efter Wynni. Inte en gång till.
  "N-nej.." 
...
  Cerulean låg kvar i det gyllene gräset långt efter att syskonen försvunnit. Han grät som en valp, kunde inte resa sig upp. Allt han litat på var återigen borta. MEn de hade inte lämnat honom helt utan råd. 
  "Huyana." Namnet ekade i hans medvetande, som det klaraste blanmd de suddiga tankarna. Efter en stund reste han sig upp, och steg med darrande vingar upp i luften. Vinden smekte fjädrarna då fakargen steg högre upp i luften, där Kiera och Tiens doftspår fortfarande dröjde kvar för hans känsliga nos att finna.
  "Huyana."