[Blir lite smått PP här i början, men antar att du inte tänker halshugga mig för det, haha xD]

"Hallå!" Nibber ropade efter den unga varghonan och längde stegen för att hinna ikapp. Längre fram skymtade fortfarande en ljusblå fäll, som han visste delvis doldes av bleka fladdermusvingar. Hon var så lik den där hanen han först stött på efter att ha lämnat familjen för den där tiden sen. Det kändes väldigt länge sedan, som om det gått en evighet. Det hade hänt så mycket, mycket mer än den unga Wapun någonsin kunnat föreställa sig. Han hade vant sig vid närvaron av vargar fem gånger så stora som honom, hittat på en föräldralös valp som han behövt agera bror till, vandrat många mil och nu anslutit sig till en flock. Draugai. Mycket hade hänt, minsann.
  "Vänta!" Nibber längde ytterligare lite på sprången, och kom tillsist ifatt den blåpälsade. Han stannade upp, lätt flåsande efter den plötsliga språngmarschen, och såg sedan upp mot henne. Honans huvud var hornkrönt, och taggar stack upp i en linje ur ryggraden. Ett lätt, andlöst skratt lämnade honom. Hjärtat pickade i bröstkorgen. "Hej. Öhm, ja. Eh, du.." Vad i hela. "Är det du som är Jenova?"

Honan vände sig om när rösten väl nått ikapp henne. Det var den högbente, lille vargen som stod där med andan i halsen. 'Hej. Öhm, ja. Eh, du.. Är det du som är Jenova?' Hon la huvudet på sned och såg på honom med stora, nyfikna ögon. Han påminde väldigt mycket om dom där små, runda insekterna som hon stött på i närheten av den stora slätten. Dom var inte så goda, men de hade en söt eftersmak. Undra om han smakade som en sån?
"Jaaaaa." Jenova fuktade nosen och la sig platt mot marken för att komma i någorlunda höjd med den andre. Den röda blicken sög fast i honom, likt den hos ett kattdjur som är ute efter att leka, och svansen svepte varsamt från sida till sida. "Nab-nabbe-nib-nibbe?" Tiken la hakan platt mot marken mellan de utsträcka frambenen. "Jag är dålig på namn," erkände hon motvilligt.

"Nab-nabbe-nib-nibbe?", försökte ungtiken minnas innan hon erkände att hon inte var särskilt bra på namn. Hon hade sjunkit ner på mage och sänkt hakan ner i marken så de hamnade på samma nivå, vilket underlättade en del. Han fick jämnt vrida nacken ur led för att kunna se den han pratade med i ögonen.
  "Nästan, valpen. Jag är Nibber", svarade han och tog ett halv steg bakåt för att sätta sig ner. Medan han vek bakbenen under sig betraktade han noga Jenova. Hon hade röda ögon, med samma intensiva skärpa som hos ett katt, fast mjukare. Blicken var pigg och nyfiken, det var uppenbart att hon nog inte var van vid hans utseende och storlek. De flesta brukade i början se på honom så, med en blandning av förvåning och ren nyfikenhet. Nibber vred en aning på huvudet, för att kika på henne som ur ögonvrån medans ögonen märkbart smalnade av. Hon var verkligen lik den där andre han mött. Det måste vara så. Wapun smackade lätt med tungan mot gommen och gick sedan rakt på sak.
  "Sååå.. Du har inte möjligtvis en bror?"

Den blå tiken hade precis varit på väg att rätta den lille filuren, Nibber, när han kallade henne för en valp men blev istället ställd mot väggen när han från ingenstans frågade henne om hon hade en bror. "Nej, nääää!" I ett språng flög hon upp från marken och ställde sig med en agiterad kroppshållning samtidigt som hon stirrade vildsint på den mindre vargen.  "Tro inte det du för det har jag verkligen inte!" I sitt upprörda tillstånd började hon vanka av och an över marken. "Och har någon sagt det så har dom ljugit och det är fult att ljuga!" Tiken nästan spottade ut orden och gav hanen upprörd blick.

Den ljusa tiken flög upp på tassarna och stirrade på honom, som om han sagt något riktigt dumt. Hennes unga utseende gav dock ingen effekt till minen, men Nibber blev ändå ställd. Hennes röst kastade fram den ena meningen efter den andra, tydligt upprörd över frågan.  
  "Oj, ta det lugnt", skrattade han matt och gav henne ett snett leende. Han såg på henne, de mörka ögonen lätt roade. "Då hade jag väl fel, då."

"Ja." Även om det nu inte var en fråga han ställde utan ett konstaterande så svarade den blå ändå på hanens ord. "Ett stort fel." Hon placerade sin bakdel mot marken. Irritation låg fortfarande kvar i hennes anlete och pyrde. Några muskler ryckte spasmiskt och fick nosen att vibrera lustigt. Huff. Kanske hon hade överreagerat lite. Jenova vred bort blicken från Nibber och fäste den mot en prick i skogens tak. Kanske. Den röda blicken doldes för en kort stund under honans ögonlock innan de åter blottades. "Vad är du för något?" Hon sneglade mot honom med en skum blick. "Du kallar mig för valp och ändå är du så mycket mindre än mig." Tungan for kvickt över läpparna.

Nibber rullade på skuldrorna och himlade med ögonen. Jaja. Men de hade ju varit så lika? Wapun valde att lämna ämnet helt, det verkade vara känsligt. Lika bra att låta bli.
  Kommande fråga var väntad. Han fick den nästan alltid i första konversationen med en ny bekantskap. Vad är du, vad du ser konstig ut, varför ser du så rolig ut, vadan svansen, vad har hänt med dina öron? Han skrattade till, ett lågt, kort och bubblande skratt åt hennes undrande min. 
  "Jag är en Wapu", sade han enkelt. Den korta meningen var så väl inarbetad att det kändes som den gick per inövad automatik. Han kastade en blick nedåt marken, trampade med bakdelen åt höger och satte sig ner, för att undvika att placera bakdelen på en kvist. "Och vi blir inte mycket större än såhär", förklarade han vidare. "Såå. Ja. Vi ska likna insekter, som du säkert gissat. Jag är ett bi", "INTE en geting". Det sista rättade han i huvudet, tillägnat alla varelser han någonsin stött på.

Jenova synade den lille filuren och ställde otaliga frågor om diverse saker. Det fortsatte prata men efter ett tag så skiljdes de åt. En lustig liten filur men snäll, den där Nibber.
Drakargen vandrade vidare in bland skogens träd och snart blev hennes skepnad uppslukad av dimman.

[Avslutat]