Till Blairs förvåning kom en främmande varginna kryssandes mellan ungträden och de äldre, svärtade stammarna. Hennes fäll var guldfärgad och hon bar ögon röda som blod. Storleken på tiken överträffade vida vad han någonsin skulle kunna hoppas på att bli. Blair misstänkte att han inte skulle bli så mycket högre i mankhöjd än vad han redan var.
Hanens svans slog mot marken i en snärtig rörelse. Han höjde huvudet och studerade guldtiken som rörde sig mot honom i en rak bana. Tiken ägde en självsäker gångstil och det var med elegans hon skred fram. Till sin häpnad kunde han skymta hur i hennes tassavtryck gräs växte sig grönare och knoppar blommade ut. Det såg absurt ut. Han hade aldrig någonsin skådat något liknande i hela sitt liv. Hon måste äga någon sorts jordrelaterad kraft.
Blair följde henne med blicken när hon närmade sig. Främlingens anlete var uttryckslöst, lugnt och visade inga indikationer på att hon tänkte säga något. Han la undrande huvudet på sned. Sinnet kändes matt och han kände inte att tystnaden behövde brytas. Om varginnan nu kom närmare fick hon välja att tala först.
[Det här inlägget var väldigt svårt att få fram. Tog tid också. Hrr. Vet inte hur bra det här blev xD]