Nibber hade haft lätt att anpassa sig till att befinna sig på samma plats. Trots allt hade han levt så hela sitt liv, bara med det korta uppehållet hemifrån det senaste året. Han hade upptäckt sig trivas, om än han inte träffat nästan någon av de andra tillhörande Draugai. Han hade hållit sig på sin kant tillsammans med Tycha de få dagarna som gått, om än Tycha varit ivrig att träffa alla. Han hade låtit henne, varför inte? Det var bara bra för den unga valpen att träffa andra. 
  Trots att det var mitt på dagen så var det rätt mörkt. Döda skogen tycktes aldrig bli helt ljus, kanske beroende på dimman och den mörka växtligheten. Nibber stormtrivdes och det med råge, om än många vargar säkert skulle ha en annan åsikt. Detta var vad han fötts till att bo i, och han trivdes.
  Wapun stod och stirrade ner i en grund bäck han hittat. Den var så grund att vattnen knappt täckte hans små tassar när han stod i den. Mellan krusningarna kunde han ana sin spegelbild, en blandning av gult och orangerött. Vatten hade alltid varit något intressant, i hans mening. Vatten var livsfarligt hade han fått lära sig, de flesta Wapuindivider var inga simmande vargar. Svansen var för klumpig och tassarna för små för att kunna ta vatten alls i simtagen. Trots det kunde han inte riktigt släppa tanken om att faktiskt simma. Vatten var intressant. 
  Hanen plaskade lätt med tassen mot vattenytan, lapade i sig lite av vätskan och fortsatte sen undersöka vattenbrynet efter eventuella smådjur att äta. Ödlor fanns det gott om i Döda skogen, tills hans stora nöje.

[Flablablabla hit!]

Hon hade hört talas om att det fanns nya flockmedlemmar i Draugai, men inte direkt gjort någon ansats till att möta någon av dem ännu. Fick hon välja så höll hon sig mycket hellre vid utkanten av skogen där omgivningen inte var lika dyster och mer färgstark. Dessutom var det inte lika kallt där som inne bland träden. Om det faktiskt var så eller bara någonting hon fått för sig kunde hon inte säga. Oavsett vad uppskattade hon det inte.
    Med släpande steg rörde hon sig tillbaka mot reviret. Som flockledarens dotter borde hon verkligen ta sig tiden och välkomna de nya medlemmarna. Lite ansvar kunde hon åtminstone ta. Hon hade inte hört så mycket om dem mer än att de var två, och att den äldre av dem var ungefär jämngammal med henne och Leviathan. Det och att han såg superlustig ut. Hon trodde sig ha hört ordet geting nämnas i samma mening, men kom fram till att hon måste ha hört fel.

Luften blev fuktigare och mycket snart kunde hon även höra ljudet av en av bäckarna som rann i området. Hon kunde komma på sig själv med att söka upp dem för att få höra ett vattendrag. Hon saknade Byoomis porlande och brusande ljud något otroligt. Här var det så tyst, så otroligt stilla. Tystnaden hade gjort det svårt för henne att sova mer än en gång. En djup suck lämnade henne. När hon fick chansen skulle hon utan att tveka återvända till Byoomi, om så endast för en kort visit.
    En främmande doft avbröt hennes tankar. Hon kunde inte riktigt sätta nosen på vad det var, men den tillhörde åtminstone inte skogen. En förbryllad rynka bildades i hennes panna och hon satte av i långsam galopp. Så snart hennes blick fångat den underliga formen av vad som såg ut att vara en stor geting stannade hon upp och satte sig ner på hasorna.
    "Deb?!" utbrast hon innan hon kunde hindra sig själv.
Nyfiket rörde hon sig framåt igen. Visst var det likt Deb, men färgerna stämde inte. Den här var mer gul i pälsen. Då hade hon hört rätt trots allt.
    "Hej." sade hon så det mesta av förvåningen lagt sig. "Du är ny här i flocken va?"
Hon kunde inte förstå att det fanns fler pinngetingar. Hur många var de egentligen?

Nibber ryckte förvånat till då en röst hördes. Huvudet sköt upp i luften och blicken fladdrade snabbt över mot andra sidan bäcken där en ung hona befann sig, säkerligen i hans ålder. Hennes doft hade smält in så väl i revirets, så att tillsammans med hans begränsade luksinne inte märkt av henne. Öronen knyckte fundersamt på hjässan. Vem det var kunde han inte avgöra, men säkerligen någon av Aisus valpar. Honan där borta ägde sannerligen vissa likheter med ledaren. Honans utrop fick honom att rynka ögonbrynen. Vad var en Deb?
  Innan han hunnit fråga, hade den gulögda vargen rört sig närmare och stannat på betydligt mer begränsat avstånd. Hon var rätt liten, vilket gjorde att han för en gångs skull inte behövde vrida nacken ur led för att kunna se den andre i ansiktet. 
  "Hej. Du är ny här i flocken va?" Nibber vred sig, en aning obekväm, under honans blick. Det var inte något ovanligt, han hade fått berättat för sig att han såg rätt lustig ut med tjock svans och öron som mest liknade platta pinnar. 
  "Ja." Wapun backade ett halvt steg, men hejdade sig nästan genast. Bekvämligheten han ägde i att möta nya vargar var fortfarande inte särskilt utbredd, i och med föräldrarnas onödigt strikta uppfostran. Vissa ränder skulle nog aldrig gå ur. Ett svagt leende spred sig på läpparna. "Du är dotter till Aisu, hm?"

Hon satte sig ner och lade huvudet på sned när pinngetingen försiktigt backade undan ett steg. När han sedan log speglade hon hans minspel, om än mer självsäkert och avslappnat.
    "Japp!" sade hon och viftade vagt med svansen. "Trivs du än så länge?"
Elphaba skulle vilja fråga om han visste vem Deb var, men kände samtidigt att hon inte ville skrämma upp honom mer än vad han redan verkade. De var inte så modiga, de små pinngetingarna.

Vad det nu än var hon hette, han mindes inte annat än att de var något svåruttalat med "phablabla", så var hon inte särskilt skräckinjagande i det stora hela. Hennes lätta svansviftningar slätade ytterligare över hennes hastiga uppdykande och rättframma attityd. Nibbers öron, som varit osäkert tippade bakåt, flyttade långsamt framåt igen så den skarpa böjen i öronen pekade framåt igen.
  "Jo, ja", svarade han den unga honan. Han gjorde ett försök till att vifta på svansen, men det kändes en aning malplacerat - speciellt då hans kropp genast gungade till. För stor svans. För smala ben. "Jag trivs. Tycha med, även fast hon försöker låtsas om att hon har det tråkigt. Hon är van att resa långt." Sedan antog han en fundersam min. Vad var det nu ledarens dotter hade sagt? Deb? Vadå? "Men vad är en Deb?"

Leendet på hennes mörka läppar breddades då han sade att både han och den unga valpen han hade haft med sig trivdes i flocken. Hon önskade att hon kunde säga detsamma. Eller ja, flocken var det verkligen ingenting fel på, men området de flyttat till... Hon gillade det inte.
    "Det är bra!" sade hon glatt och svansen viftade ytterligare.
När pinngetingen sedan frågade vad en Deb var såg hon ursäktande på honom.
    "Åh, jag träffade en annan som liknar dig när jag var liten. Hennes namn var Deb! Jag trodde först att du var hon."
Hennes röst var lätt och nästan skrattande. Deb. Hon hade varit så rädd för hennes pappa. Elphaba kom av sig för ett ögonblick. Pappa...

Nibbers ögon växte märkbart i storlek, och ett brett leende spred sig på läpparna.
  "På riktigt?", sade han glatt. Nibber hade aldrig träffat andra som honom förr. Inte utanför familjen, och de hade alla varit snarlika honom själv. Gul fäll med mörkare fält, och så det där orangeaktiga runt munnen som om han doppat nosen i den där röda leran som ibland fanns i botten av vattendrag. Vem nu än Deb var, så skulle hon nog vara väldigt lik honom själv. Geting? Någon sorts humla? "Jag har aldrig sett någon som ser ut som mig", förklarade han sedan, lade inte märke till att Elphaba kom av sig för ett ögonblick. Det var synd att det hade varit så länge sedan, annars hade han kanske kunnat leta upp den andre på kul.
  "Tycha tjatar alltid om att jag är minst hälften geting. Det är inte sant", han skrattade matt. "Honungsbi. Eller alltså, jag ÄR inte ett såklart, men du fattar. Liknade hon ett också, den där Deb?"

Pinngetingens röst drog henne tillbaka till verkligheten och nästan yrvaket såg hon såg kort omkring innan hon insåg vart hon var och vad som hände. Leendet återvände till Elphabas läppar när hon lyssnade på den lille hannen framför henne.
    "Liknade hon ett också, den där Deb?"
Ögonen smalnade av i ett fundersamt ansiktsuttryck och hon granskade pinngetingen framför sig.
    "Näää..." sade hon eftertänksamt. "Hon var rödare, men hade en randig svans hon också!"
Nu när hon funderade på det var de inte speciellt lika alls.

"Åh, hon kanske var en geting då?", föreslog han nyfiket, flyttade sig hängivet lite närmare den nya bekantskapen. Någonting inom honom var ivrigt att ställa sig på god fot med flockens restrerande medlemmar, och det här verkade ju gå ganska bra till en start. "Visste du att det är en hel ras? Såna som jag, alltså? Wapu! Men jag har aldrig träffat någon som inte är från min familj."

[Ska vi se detta som avslutat? De kan snacka vidare och ha det trevligt en stund <3]

Elphaba sken upp.
    "Ja! Precis!"
En geting ja. Det var vad hon hade varit. Lille Deb. Hon lyssnade nyfiket när pinngetingen förklarade vad han egentligen var, och det var ingen pinngeting utan en wapu.

[De höll en trevlig konversation, blablabla. Avslutat.]