"Pappa?" Ronia blickade ut över området med lyor, med fadern fanns ingenstans att se. Kanske hade han redan givit sig ut på morgonens jakt, det förvånade henne en aning, att han inte bjöd med dem, särskilt Kasai och hon själv, ut vid jakterna. De var trots allt inga barn längre, och det kanske var någonting Black glömde. De hade väl växt upp fort, helt enkelt.
  Kargen bestämde sig för att leta upp honom och göra lite nytta, så hon började röra sig framåt och lämnade platsen bakom sig. De var enkelt att få upp doftspåret efter den storväxta hanen, han hade inte hunnit långt. Varginnan tog sig smidigt igenom växtligheten, ömsom duckande, ömsom i hopp över buskar och gamla fuktmjuka stammar. Blacks kraftiga silhuett syntes långt innan hon hunnit fram.
  "Vänta på mig!"

Det var tidig morgon och daggen låg kvar på bladen. Black brukade stiga upp tidigare än någon annan i flocken, men denna morgon var han iväg på jakt tidigare än vanligt. Han hade drömt att hon fanns kvar hos honom, och besviket vaknat upp till verkligheten med bröstet värkande av saknad. Det var som om hans eget undermedvetna ville tortera honom. Han hade lärt sig att gå dagar utan att så mycket som tänka på henne, och hade noga koll på sina tankar för att de inte skulle smärta honom, men sina drömmar kunde han inte kontrollera trots telepatiska krafter. Han gav ifrån sig en tung suck av frustration där han gick, ensam i solens första ljus. Han ville vara en bra fader, mer än någonting annat i livet. Men han hade en känsla av att valparna fått växa upp hos en fader som var nedstämd. Hans förlust hade spräckt idén om det perfekta familjelivet, och de levde i spillror av det som en gång var. Han hoppades att hans avkomma lärt sig att älska honom trots att han var trasig. 

Den stora hanen väcktes ur sina dystra tankar av dotterns röst. 
"Pappa? Vänta på mig!"
Han stannade, såg sig över axeln och väntade tills hon nådde fram till honom. 
"Du kom hem väldigt sent inatt, Ronia." påpekade han. "Vad hade du för dig?" 

Han hade tillåtit henne att röra sig mer fritt på senare tid, och som väntat hade den nyfikna ungen utnyttjat det till fullo. Han litade på henne men kunde ändå inte låta bli att undra ibland. Om modern till valparna varit kvar skulle hon stillat hans oro med lugnande ord och försäkringar om dotterns kapacitet varje gång han fick den minen som talade om vad han tänkte på. Men nu var han på egen hand och fick tala dessa ord till sig själv varje gång natten kom med dottern inte gjorde det. Hon är tuff, hon klarar sig själv. Hon ligger inte blödande någonstans på Occultos marker. 


Han kunde ibland ana doften av fiendeflocken från hennes tassar, men trodde inte att hon råkat i slagsmål med någon av dem. Hon hade säkert bara för vana att stryka förbi precis utanför deras revir, för att testa. Reta ödet. Han visste att hon var våghalsig nog att vilja leva farligt nu för tiden, helt tvärt emot förr. Hon hade kommit in i tonårens rebelliska fas och hade höga tankar om sig själv och vad hon kunde göra. Han hade också sökt fara i hennes ålder, vilket hade resulterat i en stor del utav de ärr hans kropp pryddes av. Han hade trott sig vara oslagbar, blivit totalt mosad och insett hur verkligheten såg ut. De flesta behöver gå igenom det för att mogna. Möta sina egna problem och lösa dem på egen hand. Misslyckas, lära sig av sina misstag. Han skulle låta henne tackla livet mycket på egen hand, men alltid finnas där varje gång om - när - hon föll.

Ronia drog genast på världens pokerface, vilket hon var mästare på. Minen blev uttråkad och intetsägande, då hon lättt ryckte på skuldrorna i en avfärdande gest.
  "Vandrade runt. Jag var bara inte trött." Det var en lögn, såklart. Egentligen hade hon retats med Blair i flera timmar.. Men det var inget som skulle berättas för deras egen överlevnad. Hon harklade sig diskret då de började röra sig vidare och blev tyst ett tag.
  "Några nyheter?" Det hade blivit en regelbunden fråga. Otåligheten präglade henne starkt, och hon bad ofta om nyheter angående flocken, om faderns tankar och funderingar.

Så fort han ställt frågan kände han en våg av känslor komma från hennes medvetande och slå mot hans. Som om det låg mer bakom hennes ord än hennes väldigt uttråkade min ville avslöja. Men han snokade inte, utan lät det passera. Det var säkert inget farligt, och han ville låta henne ha sina tankar för sig själv. 
"Jag litar på dig, vet du." mullrade han. "Utnyttja inte min tillit, lova mig det." De gröna ögonen skärskådade henne, borrade sig in som om de kunde se hennes själ. Inte på ett ovänligt sätt, men med pondus hos en fader och flockledare. 

De började gå tillsammans och han släppte henne med blicken för att se sig omkring och spana efter byte. 
"Några nyheter?" ville dottern veta. Han var van vid frågan. 
"Inga nya medlemmar sen du frågade sist - vilket var igår." suckade han. "Inga olyckor eller slagsmål har skett bland medlemmarna. Ingen har inkräktat på reviret."

Han stannade upp, spetsade öronen och vädrade. Inget byte inom räckhåll. Han fortsatte gå. Kastade en blick mot dottern.
"Jag önskar faktiskt att vi var fler i flocken, för det händer ingenting här."

Ronia nickade åt fadern, men leendet var en aning ansträngt. Hon gillade inte att ljuga för honom, men egentligen gjorde hon väl inget fel. Det var inte hennes dåd som gjort att de två flockarna numera var fiender, och egentligen.. Hon gjorde väl inget fel? Det var bara två ungdomar som roade sig. Hon skvallrade inte om varken planer eller någonting annat. Det var ofarligt, och om Blair skulle visa sig vilja mörda henne så hade hon ett starkt försvar att använda sig av.
  Hon suckade lågt åt vad Black berättade om flocken. Hon visste att frågan återkom allt för ofta, men hon var otålig. Det hände ingenting. Hon skrattade till, glädjelöst. 
  "Vi måste bli fler. Det är ingen hemlighet, precis. Några planer?" Ännu en av de återkommande frågorna.

Om Black märkte hur obekväm hon verkade vara så sa han inget. Istället lyssnade han till hennes ord och hennes skratt. 
"Vi måste bli fler. Det är ingen hemlighet, precis." sa hon. Black brummade instämmande och nickade kort. 
"Några planer?"
Han fuktade nosen med tungan och harklade sig. 
"Imorgon ska jag hålla ett flockmöte. Jag ska presentera oss, dela ut ranger och uppgifter samt varna dem för fiendeflockens revir. Och så ska jag berätta om flytten."
Han såg hennes blick och förklarade; "Jo, jag har nämligen bestämt att vi ska flytta flocken till Lövskogen, där jag växte upp. Det blir väl spännande för dig, som aldrig varit någon annan stans ännu?" Han gav henne ett litet leende. 



(Kort men aja~)

Woah. Ronia såg förvånat på Black. En flytt? Det hade hon inte hört någonting om. Visserligen var han kanske inte den som spydde ut allt han hade på hjärtat samma sekund tanken formades, men en så stor sak. Men det var ett bra alternativ, och honvargen blev genast några snäpp positivare, det var goda nyheter. Saker hände, och en ny plats kanske skulle vara vad de behövde. Hon gav fadern ett snett leende.
  "Jag kommer inte sakna Kawazatri." Om än det var hennes födelseplats, så hade hon aldrig känt sig dragen till de fuktiga, högljudda området. Hon trivdes lika lite som Black. Dessutom skulle det bli intressant att se mer än regnskogen, för det fanns en mycket större värld där ute. Att också se platsen där Black vuxit upp.. Det skulle bli en intressantare tid nu än någonsin i hennes liv.
  Plötsligt insåg hon, och blicken förändrades, men bara under en kort sekund innan Ronia lade band på sig och suddade bort uttrycket. Hon skulle inte kunna träffa Blair mer. Inte för att hon.. var särskilt förtjust i någon från Occultos. Han var fortfarande en påfrestande unghane med mer skall än bett. Ändå, var det tråkigt att inse att hon inte skulle kunna träffa honom mer. Trots allt hade han blivit mer och mer av en kompis. Kompis, då hon inte ville säga vän. Vän var ett starkt ord. 
  "Vet Kasai?"

(Avslutat genom överenskommelse!)