Uppflugen på en gren flera meter ovanför marken stirrade han ned på den lilla gnagaren som sprang runt det gamla trädets bas och rötter, lyckligt ovetandes om hotet fakargen, som under en längre tid hade följt det lilla djuret med blicken, utgjorde.
   Eller tja, skulle ha utgjort ifall han inte för stunden kände sig alltför sömnig och överhettad för att göra sig mödan att faktiskt vara så farlig som han egentligen var
   Det var runt mitten på dagen, och även om solen inte lyckades nå honom som mer än bara små fläckar av ljus där han låg gömd på grenen så var värmen inte mindre skoningslös – det var ju trots allt Kawazatriskogen. Som om dess hetta och kvava luft skulle ta någon hänsyn alls till om han låg i skydd av skugga eller inte.
   I vanliga fall så hade den unge fakargen kunnat ignorera värmen. Han hade ju ändå vuxit upp i djungeln och på så sätt spenderat hela sitt liv med att vänja sig vid det tropiska klimatet. Men just den där dagen var till och med han tvungen att erkänna att det var olidligt varmt och att alla dagens aktiviteter som krävde någon sorts fysisk ansträngning var illa tvungna att bli uppskjutna till de senare timmarna på dygnet när temperaturen blivit mer uthärdlig.
   Den lilla gnagaren försvann plötsligt, gömd från hans bleka ögon av grenen fakargen låg på då det lilla djuret flyttade sig så att det oavsiktligt befann sig rakt under honom.
   Ett par korta sekunder spenderades med att fundera på ifall det var värt att röra på sig för att kunna fortsätta sitt stirrande på vad som, för stunden, såg ut att bli den enda underhållningen han skulle få den dagen, innan han med en tung utandning rullade på ögonen åt sig själv. Att han blivit reducerad till att låta en gnagare vara föremålet för hans uppmärksamhet i mer än de fem sekunder det tog honom att bestämma sig om den var värd att döda eller inte var nästan smärtsamt patetiskt.
   Men fakargen hade aldrig inbillat sig själv om att han var för stolt för att, i desperata lägen, sjunka så lågt som det behövdes för att han skulle slippa vara ensam med bara sina tankar utan något att distrahera honom, och därför hasade han sig framåt över den tjocka grenen med sina klor till hjälp. Hans stora vingar, som borde ha varit klumpiga och otympliga däruppe men som var allt annat än det, rörde sig per automatik för att hjälpa honom hålla balansen. De färggranna fjädrarna prasslade lågmält vid varje liten muskelrörelse.
   Självklart var han noggrann med att göra sitt yttersta för att lägga ned så lite energi som möjligt på den korta förflyttningen det tog honom för att kunna hänga ned sitt huvud över grenkanten och att uttråkat kunna fortsätta glo på gnagaren.
   Fakargens namn var Astaroth, och han var uttråkad.