Denahi slängde en sista blick på bergen bakom honom. Han visste att ganska snart, när de tog sin in lövskogen, så skulle bergen inte längre vara synliga. 

Hans hem skulle försvinna ur sikte, och han hade ingen aning hur lång tid det skulle dröja innan han fick återse sin familj.
 
Fick återse Kodi. Pen, Dakota. Toma.

Denahi log svagt. Toma, tacka vet jag Toma - tacka de valpar som stannade i bergen, där man vet vart man har dem. 

Jo, det var iallafall en sak att vara lättad över: Denahi var inte orolig, inte ett dugg, för att fara skulle drabba hans familj i bergen. Och närhelst han begav sig tillbaka, så skulle de finnas där allihopa. 

Annat var det med Kenai, med Nahuel - de äventyrslystna ungvargar han inte sett på åratal. Självklart gjorde detta återseendet så mycket kärare, och han kunde inte heller klandra dom. Det var hans eget blod som flödade i deras ådror, samma äventyrslängtan, samma upptäckarglädje.

Han hade anat det, ända sedan de var valpar, att Kenai och Nahuel en dag skulle vara de som vandrade söderut, bort från hemmet och ut i numoori.

Oavsett hur mycket oro och smärta det skulle orsaka deras föräldrar. 
Oavsett hur mycket oro och smärta det skulle orsaka dem själva.

Denahi såg på sin son där han travade framför honom.

Nordanskogens höga träd kastade mörka skuggor denna sena timme, och stundtals slukade mörkret Nahuel helt. Trots att hans son hela tiden befann sig inom hörhåll och knappt var mer än några meter framför honom, så fylldes Denahi av ett svagt obehag. 

Han hade varit ifrån sin son under så lång tid att han närmast förväntade sig att Nahuel skulle försvinna spårlöst om han släppte honom med blicken alltför länge. 

Och av det Nahuel hade berättat, om Numooris södra delar och om de varelser han stött på där, så visste Denahi en sak: han skulle se till att hans son inte vandrade ensam i mörkret. Inte försvann i det.

Och om det blev som han ville, så skulle hans två söner följa honom hem igen. Och dessutom, om det var som Nahuel sagt, att Kenai fått valpar - valpar! - så skulle de vara ännu fler. 
Denahis hjärta fylldes av värme, av stolthet. Han kunde knappt vänta att åter stå på bergets topp, en familj återförenad. Där sol lyser och inget mörker når. 


"Nahuel!"

Denahi drog ett djupt andetag, var tvungen att riktigt sträcka på benen för att hinna ifatt. 


Jösses, så snabb han blivit. Eller är det jag som blivit långsam?


"Nahuel, min son. Kan du tänka dig stanna för natten?"

Denahi sänkte huvudet, suckade djupt.


"Även om det tar emot att erkänna det, så klarar mina ben inte lika mycket som de gjorde i sina yngre dar."

Det var inte länge sedan de lämnat hemmet i bergens trygghet. Det hade varit steg i beslutsamhet och målmedvetenhet som lett honom ner i Nordan. Men ju längre vargen gick ifrån sitt forna hem, så ekade sorg och rädsla högre i hans hjärta. Om han någonsin skulle se ansiktet av sin mor eller syskon igen var oklart. Vart denna väg skulle leda honom visste ingen.
     Bakom honom vandrade hans far. Det var så länge sedan någon från familjen utom honom själv och Kenai lämnat bergens trygga förvar, att det kändes nästan lite nervöst. Att ha hans faders vakande öga över honom gjorde honom något spänd, men skänkte även känslan av trygghet. Trygghet som i ett hem.  Då och då kastade han en blick bak över axeln för att se så han höll ikapp med honom.
     Mörkret var betydligt mycket påtagligare nere under Nordans höga tallar än det någonsin var bland bergen. Ibland verkade marken försummats helt av dunklet och det enda som försäkrade honom att den faktiskt var där var vegetationen under hans tassar.
     Ljudet av sin fars röst fick honom att instinktivt rycka på huvudet. Cestroblandingen saktade ner innan Denahi kom upp vid hans sida. Tillsammans stannade de upp. Egentligen hade han nog velat fortsätta och få en bit av vägen gjord, men det fanns inte mycket till alternativ när hans far bad honom stanna över natten.
     Nahuel log kort. ”Självklart.” svarade han. Han såg sig omkring och lade märke till några mossklädda, stora stenar bara några få meter bort. Månens sken lyckades precis filtrera sig förbi barrträden och ner på området. En perfekt övernattningsplats. Med långa steg tog han sig fram till stenformationen. Med en lättad pust slog han sig ner intill en av stenarna. De skulle få några timmars sömn innan de gav sig av igen. Det kanske var för det bästa att sova lite ändå.

[Avslutat]