Det var mörkt.

Månen lös med sin frånvaro.

Tramptass hade vandrat långt, han befann sig i utkanten av den döda skogen. Långt ifrån sitt revir. Han hade planer, planer på att expandera Devils revirgränser i skogen. Han hade inte tagit upp dom för Nevada ännu, han ville vara säker på att det var genomförbart.

Den döda skogen var så gott som orörd, endast TBB ägde en liten bit av den - och sen var det Devils. Resten var ingenmansland. Tass ville göra det till Devils, till sitt eget.

Kanske skulle de, Zemi och han, orka göra ännu en lya, i den gläntan han just nu befann sig. Det skulle passa perfekt som utpost station. Han satte sig drömmande ner intill en ensam, kal gammal ek i mitten av gläntan. Lyan skulle kunna mynna ut här. Han fortsatte fantisera.

Han hade just kommit tillbaka från öknen därhan hade varit en längre tid. Högtiden hade dragit ut på tiden. Han hade inte hunnit göra allt som han egentligen skulle. Men ändå så hade han bestämt sig för att ta en tur ut i den del av skogen som inte tillhörde hans revir. Det var länge sedan han besökt dessa trakter. Han hade helt enket inte haft tiden till det.

Men nu stod han här. Ensam i tystnaden. Och han njöt av det.

[Gato ^^ ]

En längre stund hade den mörka hannen rört sig fram i den mörka skogen.
Döda skogen som dom kallade det och lite längre in befann sig Devils, en ond flock med
en gud och troende. Tenkai. Inga ljud efter ugglesång eller fågelsång över huvudtaget
fanns och den inga hannen befann det lite grann som njutande men tänkte på samma
gång att lite fågelkvitter inte skulle skada, men att bara titta på träden talade kanskta
tydligt vad som ville vistas här självmant.

Ett par brandröda ögon såg sig om medans dom blåa tassarna rörde sig framåt över
området, smidigt vandrade han bland dom svarta kala träden. Hans kroppsbyggnad
talade tydligt om att han hade länge kvar att växa. Man kunde nästan tro att han
var en mindre variant av den storvuxna vargen Vrenen. Dom blåa tassarna var stora
och benen taniga men inte svagt byggda, svansen var smal lång men len och pälsen var
inte allt för lång. Inte som på den blodröda manen. Dom svagt glödande ögonen såg
upp emot den svarta skyn igenom dom kala spretande grenarna och han slöt ögonen
och bilder kom fram i hans synfält. Men något fanns där, något som inte borde finnas
där. Eller något som nådde honom nu och dom ljusa ögonlocken slogs upp och den glödande
nyfikna blicken blev genast smal och misstänksam. Han kände av någon eller något.
En energi som flammade starkt en inte allt för långt bort. Vem det än var så hade han
krafter som ingen Gato tidigare har träffat på och beredde sig för det värsta redan nu
men ändå började han att röra sig emot de håll han hade sett och känt av energin.
Dom blåa tassarna bar han snabbt fram men icke på ett osmidigt vis, nej han var mycket
snabb, kvick och smidig för sin ålder och storlek. Alltid hade han sprungit ifrån sin
syster när dom hade lekt eller bråkat, men hon hade styrkan och han hade huvudet
och farten. Men på senaste tid hade han börjat lära sig sin kraft och lekt lite med den
för att lära sig mer och bättre, lära sig hur man gör och för att bli starkare.
Alltid hade han kunnat känna av var individer befann sig och känt på vilket humör dom
var på, när det skiftade eller var dom befann sig. Praktiskt men irriterande på samma
gång, han kunde inte se en varg framför sig utan att se energin som ett tjock moln
av damm runt om sig. Det hade väl sina fördelar men han gillade det inte speciellt mycket.

Tramptass avbröts ur sina tankar då han kunde känna en annan vargs närvaro, inte långt ifrån honom. Det var en ung hane, Tass kunde med lätthet känna det - och ville han, så skulle han undersöka den okände hanen ännu mer.

Men han såg ingen anledning till att göra det. Den gråbruna hanen stod kvar på sin plats i mitten av gläntan, under den gamla eken. Han spejade vaksamt ut i den mörka skogen på jakt efter rörelser. Men hanen befann sig fortfarande för långt bort för att kunna synas med blotta ögat.

Tystnaden hade blivit tryckande, som att hela skogen höll andan. Kanske anade den att någonting skulle ske?

Tass skakade på huvudet. Många gånger hade han upplevt att den döda skogen visste avd som skedde, som om den hade själ. Men han tyckte inte det var obehagligt. Tvärtom. Han hade alltid älskat döda skogen. Ända sedan han först satt sin fot där.

Någonting rörde sig mellan trädstammarna. Tass såg nyfiket in i mörkret.

"Vem är du, främling, som vandrar i dessa skogar vid mörkrets inbrott?"

Stilla stod han och väntade på svar med kroppen på helspänn.

En röst nådde dom svartvita ögonen och den unga hannen snorde snabbt på huvudet.
Det glödande ögonen mötte ett par röda av en gråbrun färgad hanne. Trotts att mörkret
låg över dom som ett tjock täcke så hade Gato inga problem att se i mörkret, det var nästan
lika ljust som det är på en strålande sommardag. Inte riktigt men nästan och det hade han
att tacka och det var nog anledningen till att han var uppe på nätterna och sov på dagarna,
han kunde inte se skillnaden. Han granskade den stora hannen och svarade honom inte ifrån
början utan sänkte huvudet i en lite lätt hälsning och den smala vaksama blicken mjuknade
lite men slappnade av gjorde han inte utan var fortfarande på vakt.

"Vem jag är är något man får ta reda på med tiden, men om det är namnet ni söker så är
det Caligato ni har träffat på. Har ni redan glömt det?" rösten var lugn och han lät den
skära tungan glida över den blåa nosen och dom röda ögonen såg sig om innan dom föll på den
okändes röda.

"Och får man fråga vad som har fört er hit ut Tramptass?" nu kunde han se och känna igen
energin ifrån hannen, dom hade träffas en gång tidigare. Eller träffats och träffats, dom hade
sett varandra och inge mer med det. Den långa svansen svepte till och han såg upp emot
Tramptass och inväntade svaren.

Tramptass stelnade till då han hörde namnet. Minnet av ett möte mellan två okända vargar alldeles vid revirgränsen dök upp i hans huvud. Caligato. Jodå, Tramptass mindes. Den unga hanen hade betett sig mycket respektfull och artigt åt då han fick reda på att han höll på att inkräkta på Devils revir.

"Jag minns dig allt, Caligato."

Svarade Tass med ett kyligt skratt. Sakta tog han några steg närmare hanen, för att kunna se honom bättre.

"Jag är i alla fall inte här för att jaga ut dig från mitt revir den här gången."

Hånleende granskade han den mindre hanen och undrade för ett ögonblick vad hanen själv hade för ärenden i den döda skogen.

"Jag planerar nya revirgränser för flocken."

Egentligen visste han inte varför han avslöjade sina planer för den främmande vargen. Men, vad skulle han kunna utgöra för hot? En ensam, oerfaren varg, knappt torr om öronen.

"Vad gör du själv här?"

Rösten var likgiltig. Men han var ändå nyfiken på vad hanen gjorde i skogen.

Hur den mörka hannen betedde sig förvånade honom inte alls.
Efter det senaste mötet så hade Gato fattat ganska snabbt om hur hannen behandlade främmande
varelser, ett bevis på att han visste vem han var och var han stod. Någon Gato gillade inte grann
men visade inte utan stod lugnt kvar och lyssnade till orden som lämnade honom. Så han sökte inte
bråk denna gång utan ytor att utöka reviret på. Dom stora öronen klippte till och han lär hanen
närma sig och själv kunde han undersöka Tramptass bättre men fann inge mer intressant än en
stor mörk hanne med röda ögon och ärr och Gato suckade inte missnöjt för sig själv.

"Så det säger ni. Finner ni något vid intresse då Tramptass-sama?" tydligt kommer han ihåg hur
samtalet mellan Sarabi hade varit. Dom uppskattade att man tilltalade dom mer respekt och inte
skulle han tveka till det om det handlade om livet och respekt tillbaka. Inte för att han tror att
han skulle få det ifrån denna hanne, inte alls men det var alltid värt ett försök.

Ja vad gjorde han själv här?
Frågan var enkel men svaret skulle nog inte vara de samma om man ville gå djupare i de hela.
"Nyfikenhet och den ljuvliga stillsamheten och tystnaden som finns här tror jag." för nog stämde
det alltid. Nyfiken var han och njöt av tystnaden som fanns i den svarta döda skogen.

"Det gör jag."

Svarade Tass kort. Han hade aldrig använt sig av de japanska suffixen. Hade aldrig sätt någon mening i det. Han visade sin respekt på andra, enligt honom betydligt bättre sätt.

"Det är en vacker skog. Dom flesta kan inte se skönheten i den. Bara en mörk, ondskefull skog."

Tass flinade.

"Tystnaden, mystiken, mörkret. Det var dom faktorerna som hänförde mig då jag för första gången satte min tass här. Många är rädda för den, i synnerhet krypen i Qu."

Den gråbruna hanen studerade noga den vitsvarta hanen. Han verkade snarare beundrad av skogen.

"Men du är inte skrämd av den, har jag rätt?"

När han talade och sedan frågade om skogen så såg han sig om med den lysande röda blicken
och han fastnade på en av dom få stjärnorna som befann sig på himlavalvet bland dom sträckande
grenarna. Han hade varit här länge nu men än så länge bara i utkanten och inte längre in, men
nog gillade han denna plats. Man kunde känna efter, låta tankar flöda och låta sinnena tömmas.
Ja det fanns en tystnad här som det inte fanns någon annan stans och det gillade denna unga hanne,
tystnad. Men en vacker tystnad som man bara fann här.
"Skrämd är jag icke. Jag känner en njutning och välbehag ifrån denna skog. Dess skuggor må sluka
en, men mig han dom inte ta. Dom fruktar ljuset och där av finner jag ingen oro eller rädsla av
denna plats. Den har en stillhet som ingen annan plats, ett lugn som är omöjlig att finna.
Men jag fann den och lär nog inte återvända till dom andra skogarna på ett tag." orden lät
inte precis som om att dom kom ifrån denna unga svartvita vaarghannen. Men det gjorde dom,
han hade ett stort ordförråd och ibland hände det att han talade mer än han borde. Men denna
gång kände han att han inte hade gjort det, han hade använt sina ord rätt och samtidigt tala om
vad han tycker. Det gör han nästan alltid, men ibland så säger han fel ord vid fel tillfälle men ångrar
inte de han har sagt. För sin unga ålder var han mycket bestämd men visste vilka han skulle visa
respekt till och ger dom som förtjänar respekten. Key hade varit av dom som han borde ha visat
respekt men hade hellre spottat henne i ansiktet än att knäböja in för den stora mörka tiken.
Men Sarabi hade varit något annat och han kände igen energin och dofterna hos denna hanne och
kom snabbt fram till att han måste tillhöra samma flock som henne. Vilket han även gjorde,
den bruna tiken hade nämnt hans namn tidigare.

Dom lysande ögonen fästes på den mörka stora hannen och han la huvudet lite på sne och dom
svartvita öronen vinklades fram emot Tramptass.
"Säg mig Tramptass-sama. Ni är möjligen inte betan i Devils." det var mer ett påstående än en
fråga och man kunde se självsäkerheten glöda långt in i den djupa glödande blicken och han
lät den skära tungan glida över den blåa nosen och sedan över den vita vassa tandraden.

Tramptass nickade medhållande. Hanens ord stämde in till punkt och pricka på hur han själv tyckte om skogen.

"Du har valt dina ord rätt."

Sa han med ett gillande leende.

"Vandra här så mycket du behagar. Men beträd inte mina revirgränser, pojk."

Fortsatte han sedan, inte hotfullt men på ett sätt som visade att han menade allvar och att Gato skulle få problem om han inte lydde orden.

Den unga hanens påstående om betapositionen i flocken fick Tass att höja på ögonbrynen. Med en nyfiken kylighet studerade han den andre och fuktade de svarta läpparna.

"Och hur har dessa fakta nått dina öron? Du känner ingen i Devils måhända?"

Vandra in på reviret.
Nejdå en sådan dåraktig sak skulle inte falla honom in om han ville ha livet i behåll.
Den mörka stora hannen framför honom visste vad han sa och var han stod och
Gato nickade och man kunde se i dom röda ögonen att han förstodd och den långa
blåsvarta svansen svepte till. Ja hur kunde han veta det, allt som andra sa till honom
la han på minnet. Namn, utseenden och krafter allt för att minnas och inte göra misstag
och information kunde vara det största vapnet om man använde det rätt och noga.
"En viss tik i bruna nyanser med namnet Sarabi nämde det." dom svartvita öronen
klippte på det mörka huvudet och vinden lekte lite lätt i den tjocka röda manen innan
den vandrade vidare och han la huvudet lite på sne och funderade lite på det sista
som Tramptass hade nämnt innan han rätade på sig och han särade på käkarna för att tala.
"Devils, jag har hört om er och ska jag vara ärlig fattat tycke för er. Ni verkar ha en
styrka som ingen annan flock i detta land har..." han såg sig om för att sedan fortsätta
på meningen, det glöde svagt i dom mörka ögonen och han såg emot Tramptass igen.
".. Men jag vet inte, är ni det? Kan ni övertyga mig om det?" att reta hannen var inte
meningen och ddet kunde man också höra på den lugna stämman. Den var varken
retande eller hånande snarare lite mer frågvis kanske. Han ville ha bekräftat om dessa
så kallade Devils verkligen var öknens kallhjärtade riddare eller om dom över huvud
taget var så kalla slaktare som han har hört om här och där.

Då den unga bruna honans namn nämndes kunde inte Tass låta bli att le. Sarabi var en utav Kyokos döttrar och han hade alltid gillat henne och hennes syskon. De hade alla imponerat den gråbruna hanen vid flera tillfällen. Senast var det Vitani, den rosa vita lilla honan som hade satt sig upp mot flocken och utmanat Nevada, Tass hade inte hunnit talas vid med den unga honan sedan dess. Han var mycket nyfiken på vila grunder hon hade utmanat ledaren på. Sarabi hade, för inte så länge sedan räddat Tass från en plågsam död. Hon hade kämpat vid hans sida och hjälpt honom tillbaka till reviret. Hon hade räddat hans liv och han stod i en djup tacksamhetsskuld till henne. Det skulle han aldrig glömma.

"Hon kommer bli någonting, var så säker på det."

Svarade han, fortfarande med ett varmt leende på läpparna, men detta suddates snabbt ut då hanen fortsatte tala. Han rynkade pannan och såg på hanen. Han hade aldrig riktigt gillat då andra talade gott om Devils. Det var inte riktigt Devils grej, att vara omtyckta. Men när sedan gato krävde övertygelse fick Tass återigen ett flin på läpparna, men denna gång utan värme.

"Du vill höra om Devils hänsynslösa gärningar?"

Tass satte sig ner och funderade några sekunder på hur han skulle börja. Han fick inte avslöja för mycket men samtidigt var han tvungen att få fram Devils mest ondskefulla sidor.

"Devils är styrka men också slughet och list, vem som helst får inte gå med i flocken. Vi kräver offer, vi kräver styrka och mod av våra medlemmar. Misstag eller feghet accepteras inte. Förrädare straffas med döden. Jag kan babbla på om alla våra hårda regler, alla våra lagar och riktlinjer och våra brutala straff för dem som inte följer dom, men jag tycker det blir lite tradigt."

Han gillade att prata om sin flock, men han kände att det behövdes mer för att övertyga den unga hanen.

"Våran ledare, blodtörstigast av oss alla, är en valpslaktare och även känd för att ha slitit av öronen på flockmedlemmar som har brutit mot våra regler. Vår general är känd sedan länge som en mördarmaskin och många, många vargar har fallit under hennes klor, det var devils som mördade Weed, vi lyder under Tenkais ord. Vi slaktar alla som försöker stoppa oss."

Tass andades tungt och raggen hade rest sig på hans rygg, triumferande såg han på den andre hanen och ögonen glödde av orden han just hade sagt.

"Är du övertygad?"

Det Tramptass sade om Sarabi tvekade han inte en sekund till, inte alls.
Han jade själv känt något speciellt hos den bruna varginnan och nickade med ett talade leende tillbaka.
"Hon är något speciellt, jadå det har jag sett och tvivlar inte till era ord."
han fuktade den blåa nosen med den skära tungan och höll hela tiden ett skarpt öga på den
brungråa hannen och läste av energierna hela tiden. Man kunde aldrig vara för säker men det
kändes som om att Gato kunde känna sig lugn vid denna gamla man och att han inte utan förvarning
skulle flyga på honom. Men dom sagt så höll han sig på avstånd och på starka ben, springa ikapp
honom skulle hon nog klara men att slå tillbaka. Inte en chans!

När orden om flocken flödade lyssnade han med öppna och framåt vinklade öron.
Han vill veta mer, sluka åt sig mer av informationen innan han bestämde sig för vilken väg han skulle
välja. TDN var en flock som han aldrig mer skulle återvända till. Förutom att ta död på sin syster
och den där när styrkan har blivit ännu starka ta ned Key.

"Ni är en flock som står för er själva men tar dom som kommer i eran väg." han höjde lite på ena
ögonbrynet och sekunden senare spred sig ett belåtet leende och dom vita tänderna gnistrade
till av energi och hetta. Om han var övertygad var svårt att säga men det räckte för honom.
"Övertygad eller ej, men det låter intressant." det belåtna leendet fans kvar och han satte sig ned
en bit ifrån den mörkare hannen och såg snett emot honom. Han hade egentligen inge mer
att säga, eller så kom han åtminstone inte på nå mer vettigt att säga eller fråga om utan satt
där istället i tystnad med nerverna på högvarv.

Tramptass nickade bekräftande. Gatos ord stämde precis. Devils lät ingen komma ivägen för dom, då skulle de krossas. Precis som Angels, precis som Qu snart skulle ligga sprattlande under devils tassar, nedstänkta i sitt eget blod och dränkta i sin egen skam. Devils skulle segra, Tass visste det. Det gällde bara att hitta rätt tillfälle att slå till. Han skulle hämnas Kaze och alla andra som stupat i det eviga kriget mot Qu.

"Intressant säger du... På vilket sätt?"

Han var ärligt talat nyfiken på varför Gato tyckte Devils lät intressant. Varför hade han varit så nyfiken på flocken? Vad hade han för avsikter egentligen? I några sekunder blev Tass misstänksam, kanske var han en spion som försökte få ur honom Devils planer? Men han skakade snabbt av sig tankarna. Börja inte bli paranoid nu igen, Tass, intalade han sig själv.

"Intressant kan tolkas på många vis." sade han bara kort i en neutral stämma men om man
var bra på att läsa kroppsspråk så kunde man se kylan och slugheten i dom röda pulsande
ögonen. Han må vara en ung och oerfaren valp, men ondska var något som besatt denna
hanne. Även om man inte fick de det allt för ofta så fanns det där djupt inom honom,
forsande i ådrorna.
"Ni står för er själv och tror på eran styrka, eller har jag fel?" han såg frågande emot Tass
men orkade inte att tala vidare på det utan vände bort blicken.

Tystnaden låg över dom innan den unga hannen särade på att läpparna för att tala.
"Får jag fråga en sista fråga." han svalde och beredde sig för det värsta. Antingen så kunde
kan lämna denna plats i samma skick som han kom hit eller så lämnade han platsen mer
död än levande och i värsta fall så lämnar han inte denna plats någonsin.
"När era planer och drömmar har gått i uppfyllelse och allt ligger under era tassar.
Var kommer att ske efter det? Är det verkligen så bra att utrota alla som står emot er."
Han tog en kort paus för att hämta andan.
"Skulle inte livet bli ganska tråkigt då? Om allt som man ogillar är borta och man själv blir
kvar på denna plats." Gato visste redan att det var försent men att ta tillbaka det han har
sagt var inte lönt och inte heller tänkte eller ville han det. Han ville ha svar på sina frågor
och om han skulle få det var en annan femma.

Tystnaden lade sig mellan de två hanarna som ett täcke. Tass betraktade den andre. Han ville säga något, men tvekade. Var han rädd? Tålmodigt väntade han på att Gato skulle få ur sig sina frågor och funderade i sitt stilla sinne på vad det var han egentligen ville veta.

Han fick snart svar på sin undran. Den unga hanen började tala och för varje ord som löpte ur hans mun blev Tass sluga leende bredare. Så det var alltså det här han i flera minuter försökt få ur sig? Vad Tass skulle göra när han inte hade några fiender kvar. Skrattretande.

"Det kommer alltid finnas dom som går emot mig och Devils, valp." svarade den gråbruna med lugn röst. "Att förinta sina fiender tar tid och kräver list, planering och rätt tillfällen. Man kan inte bara rusa in på fiendereviret och försöka mörda alla man ser. I slutändan skulle man förinta sig själv på det sättet."

Tass gjorde en kort paus innan han fortsatte. "Under tiden som vi arbetar med att förgöra en fiende så kommer andra dyka upp. Det är ett evighetsfenomen. Den som tror att han kan döda alla sina fiender och ensam stå som segrare är dumdristig och kommer inte lyckas hur mycket han än försöker. det skulle göra honom galen."

Utan ilska i blicken fortsatte han att betrakta hanen, som tydligen verkade förvänta sig en annan reaktion från Tass.

"Förövrigt så strävar jag inte efter att göra hela Numori till mitt revir och låta alla vargar lyda under mitt styre. Nej, jag trivs bra i min skog och jag trivs bra med att slåss för min flock och vår regi. Det kommer alltid finnas gott om fiender att kriga mot, var så säker på det."

Tramptass tystnade och kände för en sekund att han hade pratat alldeles för mycket. Han var inte den mest talföre, utan gillade att själv lyssna på vad andra hade att säga. Men det här mötet hade artat sig annorlunda.

Det som flödade ut ur den mörka stora hannen fick Gato att le till lite grann innan
han nickade förstående. Det stämde mycket väl som han sa och det var första gången
han hörde någon svara så. Gato gillade inte att erkänna saker men han hade fattat någon
form av tycke för denne gamla visa man.
"Detta var nog inte dom ord som jag hade förväntat ifrån er Tass.
Men era ord häpnar lika mycket som det talar sanning. En fiende är omöjlig att utrota
för det kommer allt nya som trottsar ens vägar." dom glödande röda ögonen såg emot
Tramptass och sedan ned i marken. Han visste inte om han hade sagt rätt men ville inte
säga nå mer utan visade bara tydligt att han gillade det som lämnade betahannen.
Vad som skulle hända nu vet visste inte han men kanske den andre och om inte han så
var det bara att bita ihop och vänta och se.

[sorry för det failiga men typ huvudet sprängs snart ^^']

Tramptass log, hyfsat nöjd över hanens ord. De var överens. Men det var någonting som störde Tass, någonting som den unga hanen hade sagt.

"Vad hade du förväntat dig av mig då, om jag får fråga?"

Trots att Tass visste vilket rykte Devils hade så ville han veta. Och Gato gjorde rätt om han valde sina ord med omsorg, för Tass hade alltid haft svårt för att ta kritik och sådant som han ansåg vara skitsnack.

Kanske den unga hanen trodde att Tass var korkad? Elller vad menade han med det han hade sagt?

[meer fail... IT .___. ]

Det blixtrade till i energin, auran runt om Tass och Gato sänkte huvudet lite grann och
lyssnade noga på vad han sa. Ja vad hade han förväntat sig, det var nog ganska självklart
men han hade visst haft fel och det rörde honom inte i ryggen, snarare så fick det honom
att få mer förtroende för denna Tramptass. Även om han kanske inte borde det så var han
trotts allt ung, naiv och dumdristig. Men på samma gång slug, kall och klok(fel ord!! xD).
"Av er? Att ni är lojal över den som står över er, visar respekt.
Svårt för mig att säga när jag inte känner er." fortfarande
var huvudet sänkt och då slog det honom. Varför ställde han en sådan fråga och inte bara
rotade igenom hans huvud. Det hade väl gått mycket snabbare och mindre besvär.
Frågorna var många men svaren få, men att fråga honom om det tänkte inte Gato finna
sig i utan fick nöja sig med dom svar han fick. Vilket även räckte för honom.
Han fann denna Tramptass, beta av Devils mycket intressant. Han fann många främlingar
som spännande men denna gråbruna hanne hade fångat något som gjorde att det var
nästan omöjligt för den unga flerfärgande hannen att slita sin blick ifrån honom.
Kanske var det av rädsla, vaksamhet eller kanske var det respekten han ville visa honom.
Följa honom och visa att han dör till mer än en slängtrasa, även om han var ung och hanns
krafter var som en oslipad diamant så visste han vad träning var och skulle inte vela göra
Tass besviken, även om han skulle misslyckas det första han gör.
Chanserna var små att den gamle skulle fatta tycke för honom men att försöka skadade
aldrig. Det hade hans mor lärt honom och det levde med fortfarande.

[Asså jag vet inte vad jag skriver egentligen .____. ^^'']

Hanens ord fick inte Tass på bättre humör. Det var för honom självklart att visa respekt för de högre rankade.. eller... i alla fall i den egna flocken. Tass flinade roat, en bild av hans första möte med Dolor dök upp i hans tankar. Han skakade av tanken och riktade uppmärksamheten till den unga Gato igen. Han sa ingenting och det gjorde inte Tass heller. De stod tysta och såg på varandra i flera sekunder.

"För att det inte finns någon spänning i att rota runt i ditt huvud. Du skulle knappast göra något motstånd."

Tass flinade då han bröt tystnaden. Han hoppades få se en rolig reaktion på den unga hanen.

"Jag kan snappa upp dina starkaste tankar utan att göra något. Omedvetet." Sa han sedan som förklaring och det stämde. Han kunde känna andra vargars starkaste tankar och sinnesstämning genom att bara vara i närheten av dom. Ibland som viskningar och ibland kände han bara av dom. Det hade räddat honom ur många olika situationer.

"Mina starkaste tankar?" han såg lite frågande emot Tramptass och funderade en liten
stund på ifall han hade nå tankar som var mer utåtstickande än dom andra. Tyvärr kunde
kan inte komma på några utan ryckte bara på 'axlarna' och såg sedan emot den äldre igen
och la huvudet lite på sne.
"Era ord stämmer nog och att ni inte finner något av intresse gör mig inte förvånad."
den långa svansen svepte till och den skära tungan gled över den blåa nosen.
Han hade inge av intresse att läsa av och även om någon skulle göra sig lustig över
att rota igenom så skulle han inte kunna göra någon än att bara låta sig bli undersökt.
Han hade inte förmågan att stänga andra ute, eller så visste han bara inte hur man gör
helt enkelt. Både ironiskt och irriterande.
Fortfarande låg tystnaden över dom och Gato ville inte förstöra luften mellan dom utan
stod där tyst och höll den röda pulsande blicken på beta hannen.

Tramptass nickade bekräftande. Han ville inte gå närmare in på det även om han förstod att hanen undrade. En trollkarl avslöjar aldrig sina tricks, det talesättet förklarade hans tystnad. Eftersom hanen inte verkade ha någonting mer av vikt att säga så ruskade Tass på sig och låt blicken vandra över området. Han hade dröjt kvar här för länge, ödslat för mycket tid på en främling.

Men Tass hade uppskattat hans sällskap, även om han hade svårt att uppskatta vilt främmande vargar i hans egen skog. Blicken fästes vid den flerfärgade hanen igen.

"Jag ska återvända till mina revirgränser." Han vände sig om halvt, nickade kort till den unga hanen och vände ryggen till. Snabbt försvann han in i skogens mörker och fortsatte mot reviret. Han hade inte påmint hanen om att inte korsa Devils område, men han var säker på att det inte behövdes. Gato hyste respekt för revir, det var något Tass hade förstått redan från början.

Han var inte orolig för att den andre hanen skulle vara till något besvär.

När den stora mörka hannen försvann in i mörkret igen så la Gato huvudet lite på sne och
började direkt fundera på vad han hade gjort, hur allt detta hade gått till och hur i all världen
hannens energi kunde vara så stilla och varm. Han hade förväntat sig en kall och ojämn
energistämma men hade haft fel så fel. Men ju mer han funderade över det ju mer gillade
han det och ett leende av hopp spred sig på dom svarta läpparna och den flerfärgade hannen
reste sig upp och såg sig om i den mörka skogen en sista gång. Kanske skulle detta bli för
en sista gång eller skulle det kanske bli för livet. Om han fick välja så skulle det bli för livet
men om det inte gick vägen som han önskade och ville så skulle han nog lämna denna skog
bakom sig för en lång tid. Men nu fanns det en till varg han behövde träffa innan han fick
svar på alla sina frågor och funderingar. Med en gäsp svepte den långa svansen till samtidigt
som dom blåa tassarna fortsatte att bära honom framåt i den mörka, tysta och döda skogen.
Ja den Döda skogen kanske skulle förbli hanns hem. Vem vet, det är bara ödet som kan
bestämma det nu.

[it xDD Avslutat?]