Ronias klumpiga valptassar trummade mot marken då hon i högsta fart (nåja, så fort hon kunde) snubblade fram genom Kawazatriskogens terräng. Den rufsiga luggen var ännu rufsigare än vanligt och låg delvis över ögonen, delvis vilade ovanpå ögonen. Svansen vevade uppspelt bakom henne och trots att hon flämtade efter luft så trappade hon inte ner på farten. Det fanns allt ör mycket av reviret hon inte hunnit upptäcka, egentligen hade varken hon eller Kasai fått röra sig några längre sträckor alls utanför lyan efter vad som hände strax efter deras födelse. Och så var det ju den där valpen.. Vad hette hon nu igen? O.. Ophelia? Något sånt. Det var en valp från Isil Anar som Occultos hade tagit, men hon mindes inte den valpen i och med att Ronia varit så liten när Ophelia försvunnit. Ronia hade aldrig varit rädd för att bli kidnappad själv, då hon alltid befann sig i lyans trygghet med andra vargar i närheten eller med sin pappa när de skulle någonstans. Men nu, till skillnad från alla andra dagar, hade hon bestämt sig för att ge sig ut på ett litet.. äventyr, för sig själv.
   Ronia skuttade glatt vidare genom skogen, pressade sig igenom buskar med feta blad och snubblade över klängande växter. De gröna ögonen lyste av iver över att äntligen få upptäcka fritt, och det var med ett brett leende på läpparna hon stannade till för att lapa lite vatten ur en göl.

[Tog mig friheten att skapa rollet på en gång ~ pax till Ib!]

Det var svårt att finna vila i den vilda skogen, både under dag- och nattid var det full rulle under det väldiga lövtaket. Fåglar som skränade, en grupp apor som försökte bli av med en oönskad besökare och jakten under natten. Det fanns knappt tid för sömn och återhämtning i djungeln. Trots detta hade varginnan funnit en stadig gren bland trädens toppar där hon hade slumrat till. Det var väl helt enkelt en vanesak. Lära sig att sova trots alla ljud och dofter. Någonting hon trots detta var omständigheterna var att hon ofta sov ganska lätt, hon vaknade snabbt när hon kände närvaron utav en främmande. Även om detta gjorde det ännu svårare för henne att faktiskt sova var hon tacksam. Hon visste inte hur många gånger hon endast knappt hunnit undan ifrån att bli upptäckt utav någon oönskad.
Den gröna svansen hängde avslappnat ned ifrån grenen och sträckte sig en ganska bra bit nedåt, i alla fall i jämförelse med de flesta andra i landet. För hennes egen sort var det inte alls något ovanligt med den långa svansen som säkert kunde ringla sig i alla fall ett par varv kring den tjocka grenen.

Naktakin vaknade med ett ryck då en doft trängde sig inpå henne, främmande men ändå så bekant. Hon klippte med öronen och höjde långsamt huvudet och slängde ner blicken. Hon granskade under en extrem tystnad området, men kunde inte finna någonting där nere. Hon slappnade av igen och suckade åt sig själv, alltid på spänn.
Hon fortsatte att analysera doften medan hon reste sig upp och sträckte lite försiktigt på nacken. Varg var det definitivt, men något var annorlunda jämfört med doften ifrån de vargar hon stött på innan i skogen. Hon viftade snabbt bort tanken och satte sig själv istället i rörelse emot doften, osäker på om hon verkligen ville detta.
Hon hoppade smidigt ifrån den ena grenen till den andra och rörde sig successivt närmare marken. Hon föredrog att röra sig i träden, det var trots allt vad hon var byggd för med sina stora tassar och den långa svansen. Främlingar brukade dock mest röra sig på mark, så ville hon nå doftens ursprung var hon väl illa tvungen att möta dess bärare på jordens golv.
Hon behövde inte röra sig längre än ett dussin träd innan de bruna ögonen möttes av någonting förvånande. En valp.
Hon stannade upp på sin gren, som endast var ett par meter ovan mark och vädrade åter igen. Det var mycket riktigt denna varg hon fått nos på. Oförstående tippades huvudet på sned, vad gjorde hon här, ensam? Tyst lämnade Ib grenen, nådde mark med en låg duns, tack vare hennes lätta kropp knappt hörbar. Hon tog några steg emot valpen som nu måste ha sett henne, men bröt fortfarande inte tystnaden. De bruna ögonen granskade den lilla med en svag rynka i pannan medans huvudet tippades en aning på sned.

Ronia slickade som hastigast vattendropparna från nosen, höjde huvudet och ruskade på det så att luggen hamnade någorlunda där den skulle. Sedan travade hon iväg uppströms, noga att inte trilla ner i bäcken. Hon kunde säkert simma, iallafall hade Black sagt att de flesta valpar kunde simma från födseln, men det var en av få saker hon ännu inte vågat prova. Därför behöll hon ett säkert avstånd på någon meter ifrån bäcken då hon fortsatte framåt. 
   Det dröjde inte länge innan någonting började kännas konstigt. En främmande doft trängde in i hennes inte alltför vana nos, vilket fick henne att sakta ner en aning. Öronen spetsades uppe på huvudet och ögonen smalnade av en aning. Det luktade ju varg. Plötsligt bombsäker tvärnitade hon, sänkte huvudet i en djup suck: "Kaasaaai!" Rösten var förebrående då hon vände om och förväntade sig se sin bror, smygande efter henne trots att hon sagt honom att stanna kvar. I samma sekund fick hon syn på en stor (i hennes ögon) grön varg, som nyfiket betraktade henne medan denne rörde sig närmare. Ronia utstötte en förvånad flämtning och backade kvickt undan några steg. Stående, vägande på bakbenen och med högertassen uppe i luften stirrade hon på främlingen med de gröna ögonen uppspärrade av rädsla. Var det en sån där från Occultos?

Den gröna tvärstannade när hon såg valpen reaktion. Det var bra. Om Ib hade haft andra avsikter i alla fall. Vem var dock denna Kasai? Hon var osäker på om valpen hade ropat efter denne eller om hon hade trott att det var Kasai som gömt sig i buskarna. Snabbt var tankarna iväg viftade och fokuset åter hon ynglingen.
"Vad gör du här ensam?" frågade hon bekymrat med en mjuk och vänlig röst. Det varma låg naturligt i hennes röst, men för det mesta försökte hon hålla rösten kallare vid möte med främlingar. Men en valp var väl ett undantag?
Osäkert vippade varginnan med sina ljusa öron medans hon ständigt vädrade. Hon föredrog att inte bli överraskad med mer sällskap, speciellt inte någon överbeskyddande föräldrar. Förståeligt om de nu skulle vilja beskydda sin dotter, men de hade en tendens att... Överdriva.
Långsamt sänkte ib sig närmare marken så att de två var i ögonhöjd. Hon hukade sig ordentligt och låg nästan på mage en bit ifrån valpen medans svansen långsamt rörde sig fram och tillbaka bakom henne.

| wäh fick mitt inlägg raderat en del men jaja :> |

Det ryckte lätt i Ronias nos då den häpna minen sakta började dö ut. Istället såg hon bara storögt på den äldre vargen då denne sänkte sig ner till hennes nivå, så hon slapp halvt vrida nacken ur led. De gröna ögonen betraktade misstänksamt den andre då högertassen långsamt sattes ner i marken. Den andre skickade sannerligen inte ut några dominanta signaler, men hon visste att skenet kunde bedra. Black hade lärt henne ett och annt om främlingar. De var inte alltid att lita på, speciellt inte om man var valp och vägde sådär fem kilo.
   "Jag.. Jag bor här!" Sade valpen och skakade snabbt luggen ur ansiktet. Sedan spände hon blicken i den andre. "Du är.. Ja du är faktiskt inne på vårat revir! Min pappa är ledare. Han är jättestor och han jagar ofta bort främlingar som inte är snälla." Hon tippade huvudet en aning på sne och noterade främlingens svans som i stadig takt svajade från sida till sida. Hon verkade inte farlig, men man visste ju aldrig! Speciellt inte efter att Ophelia rövats bort. Stackarns valp. Ronia undrade ofta vart hon blev av.
   "Jag är på äventyr", log hon sedan och den tunna valpsvansen började lätt vagga utmed bakbenen.

Ib var osäker på vad hon tyckte, men visade inga signaler på detta utan lät istället ett leende leta sig fram över hennes ansikte. Hon nickade till valpens ord och kända ett litet skratt bubbla inom henne, men hon behöll det där och lämnade inte ett ljud ifrån sig. Sedan blev hon en aning förvånad, ett revir? Hon hade inte ens haft tankarna på att hon vandrat omkring på andras marker under sin tid i skogen. Det hon hade trott var att de flesta höll sig borta ifrån djungeln, men antagligen inte. Kanske hade Ib bara haft turen med sig att hon inte råkat på någon främling som hon hade inkräktat på, eller så hade hon aldrig vandrat på dennas flock marker tidigare.
Hennes sista mening fick leendet att växa en aning, jo äventyr tjohej! Gulligt.
"Hm... Vad då för äventyr?" frågade hon nyfiket med en liten finurlig blick. Honan hade saknat att vara valp, den tiden hade tagits ifrån henne allt för tidigt. Hon lät dock inte sig själv tappas bort i det förflutna utan behöll tankarna i nuet, det var endast det som spelade roll. Helst ville hon väl fråga valpen om flocken, om hennes far och vilka de var, hur länge de hade varit här. Detta höll hon, precis som mycket annat, tyst om.

Ronia besvarade den andres leende med ett likadant, fast mindre och lite blygt. Hon såg nyfiket på den andre och svängde prövande på svansen, tog ett litet steg närmare den gröna naktakin. Ronia hade visserligen ingen aning om vad det var för en konstig varg, med lång svans och grön päls. Konstigt! Hon själv hade svart päls, förutom den röda tussen i pannan då. Hon tyckte mycket om sitt utseende, hon liknade pappa. Det var bra. Hon ville vara som pappa.
   "Jag utforskar vårat revir!" Sade hon stolt och svepte lite mer på svansen. "Jag får det nu. Iallafall lite. Det är dumma vargar som tagit valpar, så jag fick inte det men nu får jag det för min pappa sa att jag får det." Orden ramlade ur henne i snabb följd, och tillslut vann nyfikenheten över henne och hon styltade raka vägen fram till främlingen. Hon betraktade den gröna fällen med ett undrande uttryck och fortsatte sedan runt henne, och petade med en klumpig tass på den äldre honans svans. Hur kunde den vara så lång? Använde hon den till någopt särskilt?

En långsam nickning besvarade hennes ord samtidigt som leendet växte över hennes ansikte. Hennes nästa våg utav ord var dock inte särskilt roande. Blicken fastnade och det var nästan som att hon stirrade rakt igenom valpen, vem skulle göra så? Hennes leende som hade suddats ut återvände snart men lite mer beklagande denna gången.
"Vad tråkigt. Varför skulle någon göra så?" började hon med en något ilsken röst medans blicken flackade omkring dem. Osäker på om hon verkligen ville stå här i detta nu, om nu hennes lika svarta far skulle komma utdundrande ur en buske skulle hon säkerligen ligga pyrt till. Speciellt om nu valpar försvunnit och hon stod här och talade med en. "Vad skönt att du får utforska nu då. Jag hoppas du håller dig inom gränserna. Är ni många valpar då?"
Kanske skulle frågan låta fel, men hon var nyfiken trots allt. Många valpar skulle tyda på en stor flock och hon ville utav någon anledning göra sig säker på att den lilla hade en lekkamrat. Varför brydde hon sig ens? Det var väl knappast likt henne att sitta och småprata med en valp om hon inte tänkte ställa frågor som gav henne någon ordentlig information om något.

Ronia ryckte lätt på skuldrorna över hennes fråga, gav upp hoppet om att lyckas lista ut den konstiga svansens funktion och tassade fram till hennes framsida igen. Ronia satte sig ner framför henne och tippade huvudet en aning på sne då hon försökte hitta på ett bra svar. Det fanns ingenting.
   "Pappa har bara sagt att de är en ond flock." De gröna ögonen plirade runda upp i den andres smala ansikte, utan att säga någonting mer. Det var en snäll varg, tyckte hon. Hon hade aldrig mött någon utomstående, förutom den gången någon förmodligen hade varit inne i deras lya när Ronia bara var ett litet mörkt, ostyrigt knyte i ålder. Hon kunde inte minnas händelsen, men hon undrade ofta vad som hänt Rosie och Ianto. Det var bergis Occultos som hade velat hindra flocken från att växa.. Eller kanske sätta Black ur balans. De hade inte lyckats!
   "Nej", suckade Ronia och lade öronen bakåtvinklade över huvudet. "Det är jag, och min bror, någon mer. Det är jättetråkigt." Hon skakade återigen luggen ur ansiktet.

Åter igen besvarades hon valpen med en nickning, det fanns väl inte så mycket hon egentligen kunde säga. Eller ville säga. En ond flock? Ib kände sig nästan förvirrad  över hur lite hon egentligen visste. Trots all hennes tid i djungelns mörker visste hon knappast någonting om dess gränser och invånare, hon hade fler grannar än hon visste om. Gränser hade väl i och för sig aldrig varit något som intresserat henne.
Ib valde att lägga dig på sin ljusare mage istället för att stå och huka sig så enormt. Så tyst sjönk hon ner på marken och sträckte ut frambenen framför sig, imiterade den lilla med att lägga huvudet en aning åt sidan.
Inga småglin alltså? Sorgligt. Naktakin kunde endå inte låta bli att låta ett litet skratt lämna henne. Fast tjaa, om någon visste hur tråkigt det var så var det väl kanske hon, som nästan aldrig lekt under barndomen. Hon mindes knappast hur man gjorde det.
"Är det din bror som heter Ka... Kanai? Kasai? Kenai?" frågade hon med ett leende. Hon mindes inte riktigt vad valpen hade ropat tidigare, men det hade sannerligen låtit som ett namn. Knappast kunde det väl vara den där 'någon mer'. Mer troligt i så fall att det var fadern men det var ändå värt en gissning.

Ronia nickade entusiastiskt. 
"Kasai? Ja, jag trodde han följde efter mig. Jag sa att han inte fick det. Men så var det du." Honan kastade en snabb blick mot busken hon kommit ifrån. Hade vart helt säker på att det var brodern, det var verkligen dags att börja använda nosen istället för att gissa sig fram. Ronia hade haft viljan att starta sin träning länge nu, men det hade inte funnits tid. I hemlighet hade Ronia försökt träna på sin eldkraft, men hur hon är bar sig åt lyckades hon bara få det att slå gnistor i luften. Det var någonting hon inte begrep sig på, hur hon skulle kunna göra någonting ut ingenting? Hittills hade det inte givit resultat alls.
Blicken vändes återigen mot Naktakin, plötsligt undrande.
"Har du en flock?"

"Så det är du, Kasai och... Den där andra." sa hon roat med ett lätt skratt. De bruna ögonen vilade stadigt på valpen, studerade henne från topp till tå. Manen intresserade henne, eller kanske snarare lockade henne. Hon tyckte helt enkelt den var vacker, men kommenterade det inte, istället log hon bara emot barnungen. Hon såg hur hennes blick vandrade iväg, troligen gjorde tankarna lika så, det var väl inte ovanligt i den åldern. Att man tappade bort sig i tankarna lätt, var okoncentrerad och kanske en aning förvirrad? Fast egentligen var hon väl själv det fortfarande ibland. Men inte ofta, hon hade tassarna på jorden, ja typ i alla fall.
Hon skakade på huvudet som svar på valpen fråga. Det var inte direkt så att hon önskade en flock, inte heller skulle hon ha någonting emot det. Det hade helt enkelt inte blivit så ungefär. Hon hade väl egentligen inte heller mött speciellt många heller för den delen.
"Trivs du att leva så? I flock?" frågade hon. Egentligen var det väl svårt för den lilla att svara på, det var det enda hon visste och det var ju med hennes kära far och bror. Konstigt nog hade hon aldrig nämnt någon moder, men detta var ingenting som Ib ens vågade nämna.

"Mmm", nickade Ronia och såg tankfullt på den andra, gröna honan. Det fanns inte många valpar i Isil Anar och hade inte gjort så länge hon levt. Det var tråkigt, hon ville ha fler att leka med än bara sin bror. Det var urtrist i längden, men nu hade hon ju åtmistone hittat tilfällig underhållning... En hona hon inte es visste namnet på än. Ronia kom på sig själv med att inte frågat, det hade väl inte varit viktigt. Men nu var hon vädigt nyfiken, och skulle just till att fråga då hennes nyfunna kompis började prata igen. "Trivs du att leva så? I flock?" 
Återigen nickade Ronia angeläget. Ett leende spred sig på läpparna och svansen, klädd i spridda strån av silverpäls, började dunka mot marken. Enligt henne var Isil Anar den bästa flocken i världen. Men det förstås, hon hade inte sett mer än vad reviret hade att erbjuda. "Jaa-aa!" Utbrast hon glatt och skuttade halvmetern fram till den andra. Hon reste sig på de krumma bakbenen och placerade de klumpiga tassarna över den äldre honans rygg. "Det är jättebra. Fast man måste lyssna på pappa och det är tråkigt. Men det är bra för man får mycket mat och alla jobbar tillsammans". Den gröna blicken fästes bedjande i den andres mörkare.
"Kan inte du gå med i flocken också?"

Hon kände sig en aning överrumplad då den andra la tassarna på henne. Hon drog snabbt ett djupt andetag och spände sig en aning, osäker på hur hon skulle reagera men känslan försvann snabbt. Ib slappnade av i kroppen igen och skrattade lite lågt åt valpens svar. Visst var de flockdjur, de trivdes tillsammans, de var starkare tillsammans. För det mesta i alla fall.
Den lilla hade väl troligen inte sett så mycket mer än flocken, hon visste knappast vad livet hade att erbjuda. Å andra sidan visste knappt Ib det heller. Hon hade ju mest gömt sig den senaste tiden, vaken om nätterna för att slippa stöta på allt för många främlingar. Detta fick henne dock att ångra sig en aning, hon kunde faktiskt inte låta bli att tycka den lilla varginnan vara... Söt? Det var inte en känsla hon var van vid och hon viftade snabbt bort tanken, det störde henne lite att hon tyckte så, det var väl bara som vilken valp som helst.
Frågan fick henne dock att höja 'ögonbrynen'. Förvånad över frågan studerade hon valpen där hon stod, med tassarna på hennes rygg, innan åter ett skratt lämnade henne. Inte kunde hon väl göra så? Bara hux flux gå med i en flock, hon var nog inte redo för det än. Sällskap, 24/7. Nej.
"Jag vet inte, man måste säkert bli accepterad och ni har säkerligen en massa regler som jag blir tvungen att följa, hm?" sa hon med ett leende. Hon ville inte avvisa flocken, det var trots allt den lillas familj, och på något vis lät det inbjudande. Men att ta förhastade slutsatser var något misstag hon inte skulle göra, inte igen.

Ronias uppspelta leende blev för ett ögonblick en aning moloket, men sedan så började svansen svepa igen, fram och tillbaka över bakbenen i ett aldrig sinande tempo
"Joo! Snälla! Pappa har inte många regler... Eller joo... Men reviret är stort och man får göra vad man vill, och man får mat och våran flock är snäll så vi brukar inte kriga.."
Valpens blick blev oerhört bedjande då hon puffade till naktakin över skuldran, fortfarande med tassarna uppe på hennes rygg. Hon hoppades att hon skulle ge med sig, då kanske det äntligen fans någon som inte var gammal hon kunde umgås med. "Snälla!"

Ib skrattade lågt åt valpens ord, inte hånfullt såklart, lite road bara. Hon verkade så extremt entusiastisk och lite roligt var det väl att hon inbjöd henne till något så allvarligt som en flock trots att de inte ens utbytt namn. Den gröna log emot valpen samtidigt som hon skakade knappt märkbart på huvudet.
"Jag är inte så säker på att han vill ha mig där. Under omständigheterna vill han väl knappast låta en främling komma nära flocken." Sa hon, syftande på kidnappningen som hade skett. Eller tja vad man nu ville kalla det.
Hon antog att fadern troligen inte ville att hans dotter skulle tala med främmande så skulle de anlända till flocken tillsammans kunde de båda råka ut för problem. Varginnan kände sig inte mogen att lita på någon ny, inte just nu. Trots detta kändes ju en valp så oskyldig så att ha några typer utav tankar på att den svarta planerade något fick snarare Ib att känna sig mer skyldig och dum. Leendet tonade ut och de bruna ögon vilade bara på ungen och betraktade henne osäkert, hon hade svårt att minnas barndomen minnas hur man tänkte när man vad så liten. Liten och oskyldig.
"Vad heter du förresten?" Frågade honan plötsligt medan hon betraktade sin nya... Bekantskap.

"Mäh!" Utstötte Ronia grinigt och flyttade tassarna från den andre tikens rygg. Så tassade hon fram till hennes huvud och damp ner på rumpan. De intensivt gröna ögonen skärskådade den andre, medan hon tänkte ut ett bra argument. "Alla är väl nya nån gång", resonerade hon till slut. Ett litet leende dök upp på läpparna. "Pappa kände väl inte mig heller när jag föddes", avslutade hon dumt och lät den tunna svansen trumma mot underlaget. Huvudet tippades på sne då hon väntade på svar, men fick inget på en gång, då den andre istället frågade om hennes namn. Honvalpens svans slog starkare mot marken då leendet breddades.
"Jag heter Ronia! Vad heter du?"

Visste den lilla hur dumt det hon precis sagt lät? Hon varginnans leende lyste åter igen upp hennes ansikte då hon försökte hålla sig för skratt. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bemöta det argumentet, på sätt och vis hade valpen rätt men egentligen var det ju inte alls samma sak. 
Ronia. Ib nickade tyst innan hon svarade på den lillas fråga.
"Ib." Svarade hon, kort. Ovanligt kort från vad hon själv hade märkt av. Andra vargar hade ofta betydligt längre och mer komplicerade namn, men hon trivdes med sitt. Tyckte det var precis lika vacker och dessutom lätt att både uttala och minnas. Vad skulle hon med ett långt fint namn till i vilket fall?
"Jag tror dessutom att den kanske är lite skillnad på mig och dig i din fars ögon. Du är väl hans lilla prinsessa?" Svarade hon sedan på det den unga tidigare sagt. Rösten var lite skämtsam och retfull, valpen verkade inte direkt vara pappas lilla flicka men trots allt visste hon inte. Det låg även någonting i det hon sa, Ib hade lovat sig själv att undvika att fastna i jobbiga och svåra situationer. Som att möjligen hamna i en flock där allt kunde gå åt helvete och hon inte fick göra det hon önskade.
För många var det väl bara att lämna, men inte för henne, det funkade inte att lämna andra sådär inte när man väl var nära dem. Hon hade lovat sig själv att inte göra så.

Ronia log. Ib. Det var ett kort namn. Men det var fint. Det passade henne på något vis, visserligen på samma vis som de flesta namn passade sin ägare hur märkligt det än var. Det var konstigt, men en sak Ronia aldrig reflekterat över. Nu gjorde hon det, vilket gjorde att hon antog en tankfull min i det valpiga ansiktet. Luggen lade sig återigen över ögonen, vilket gjorde att hon skakade den ur ansiktet för säkert femte gången det mötet. 
"Jag tror dessutom att det är lite skillnad på dig och mig i din fars ögon. Du är väl hans lilla prinsessa?"
Ronia stelnade till och kastade för sista gången bak luggen. De gröna ögonen fästes med irriterat intensivitet i den andres mörkare. Mingiporna böjdes missnöjt neråt och honvalpen drog ett djupt andetag för att svara med all den lilla auktoritet hon ägde i rösten.
"Neej!", fräste Ronia och tog ett surt steg framåt. "Det är jag inte alls! Jag är som vilket flockmedlem som helst!" 
Det var inte helt sant. Hon önskade ännu en gång att Black kunde starta hennes träning någon gång. Det var så irriterande tråkigt att inte kunna duga någonting till. För så var det faktiskt för tillfället. Ibland kände hon sig inte som annat än en gnällig månadsvalp. Det var inte rolig. Hon ville bli som pappa - stor, stark och duktig med sina krafter, någon alla såg upp till. Det enda hon kunde göra än så länge var att nysa gnistor, och inte ens på kommando. Föga imponerade, det visste hon själv.

Avslutar detta nu då jag inte sett till Gladkatt här på snart 6 månader. Skulle du dyka upp igen så fortsätter jag gärna på detta, men ser det fram tills dess som avslutat!