Itrozo. Rosenskogen väl värd sitt namn. Rosenbuskarna växer rikligt och det märks att de äger skogen. Den mörka tiken vandrar fram mellan rosenbuskarna. Rosorna viker sig än dock ur vägen för henne. De lämnade Ötamon tidigt. Hon ångrar sig inte. Hon har velat röra på sig väldigt länge nu. Började nästan känna sig fången i månblommeskogen. Hennes humör är även lyft av det sällskap som hon lämnade Ötamon med. Brodern. Aldrig trodde hon att hon skulle få ha honom vid sin sida igen. Men de vandrar tillsammans. Det gör att allt känns lättare. Efter deras samtal var det en enorm tyngd som lättade från hennes rygg.

Hennes valpar är stora. De behöver henne inte längre. Hon har aldrig varit så rädd i sitt liv som när hon var dräktig. Men hon gav sina små så mycket kärlek som hon bara kunde. Nu när de är stora och klarar sig själva så känner sig tiken friare. Nu kan hon göra allt det som hon inte kunde då. När hon lämnade Kaiwood tänkte hon att hon skulle se så mycket av landet som möjligt. Men hon mötte Lihai tidigt och under sin vandring fann de Ötamon och där stannade de sedan. Hennes senaste försök till att se sig om mer i landet resulterade i havandeskap. Oplanerad. Oönskad. Men för det så önskar hon inte att hon inte hade valparna. De har trots allt berikat hennes liv på sätt hon aldrig kunnat tänka sig. Men nu är hon fri.

Hon kastar ett öga på brodern. Hon är fortfarande osäker över deras relation, men känner sig mer positiv nu. De ska ta sig igenom Itrozo, sen Silverpile, Sen Ken-Yak… Sen mot Numoorislätten. Hon känner sig orolig för att ta vägen genom Ken-Yak men det känns ändå som bästa vägen. Från Numoorislätten kanske de kan ta sig mer söderut. Bortom bergen. Wami har alltid undrat vad som finns bortom bergen. Hon har varit i bergen. Men aldrig bortom dem. Det är en väg hon skulle vilja ta för att utforska mer av landet. Hon ser åt broderns håll igen.
”Tack för att du följer med”. Säger hon med ett lätt leende. Hon kommer inte på något bättre att säga men hon är väldigt glad att han är med henne.

[PAX TILL CHAYAN]

Chayan hade för det mesta vandrat i tystnad. Talet hade aldrig varit något som kommit naturligt för honom, inte ens med de närmsta. Särskilt inte med de närmsta. 
Dagarna hade gått. Steg hade vandrats, avstånd hade ökat. 
Det fanns en osäkerhet som han inte riktigt visste hur han skulle hantera dock, känslan som han inte helt kunde beskriva. 
Honans ord fick honom att vända blicken mot systern. Först visste han inte vad han skulle svara. 
"Det.. var så lite." svarade han till sist.

Öronen klipper till på huvudet. Hon inser att det förmodligen inte kommer bli lätt att föra ett samtal med brodern. Men hon kan ju försöka. Inte för att tystnaden gör något heller. Men hon vill gärna höra vad han har för åsikter.
"Vi skulle kunna gå söder ut nu och ta oss igenom bergen för att komma bortom dem för att de vad som finns på andra sidan". Berättar hon lätt fundersam då hon försöker sätta ord på sina tankar.
"Eller fortsätta på den här vägen och ta oss mot Numoorislätten och sedan därifrån söderut. Bergen är inte lika stora åt det håller". Fortsätter hon och ser på brodern. Kommer hon få ett svar eller en axelryckning?
"Vilken väg tror du blir bäst?". Frågar hon och försöker i alla fall.