[Sorry för segt svaaaaar... ;o Btw, fin skiss. Kaiito ser minimal ut xD]

Det var fortfarande med en fundersam min som Kaiito mötte ödlans blick, men inte heller kunde man missa att det fanns en gnutta tacksamhet i den unga vargens ögon. Han var inte riktigt säker på vad det hade blivit av honom ifall han inte hade fått hjälp av ödlan. Han kanske inte hade varit död, men han hade kunnat vara skadad och det ganska ordentligt också. Och det var ingen tanke som var direkt lockande då den passerade hans huvud.

Fortfarande kunde han inte låta bli att undra vad denna ödlelika varelse egentligen kunde tillhöra för ras. Det var som att det inte fanns något liknande i hela världen, inte vad han hade sett eller hört talas om i alla fall. Och nog tyckte han att det borde talas om en ödleras lika stor som den här. För han fann denna varelse mycket fascinerande, och han var övertygad om att han inte var de enda som skulle tycka på det viset. Och det gjorde honom aningen fundersam, att han inte hade hört talas om denna jätteödla. Kanske detta var det enda exemplaret som fanns, eller ett av få? Kanske den eller de levde avskilda i denna djungel, isolerade från den övriga världen? Det var många olika teorier som korsade Kaiitos hjärna medan han såg på den långa varelsen som hade följt honom ner till marken. Teorier där den ena var vildare än den andra. Och det gjorde honom inte klokare, gav honom endast mer att fundera över.

En lång stund stor Kaiito alldeles stilla och bara såg på den stora ödlan, lät alla dessa teorier om vad det var för varelse passera hans huvud. Och sedan beslutade han sig för att inte tänka mer på det. Det var mest troligt ett av de mysterium som även skulle förbli ett mysterium. Så det fanns ingen mening med att ödsla tid på det. Istället nickade han aningen lätt mot ödlan, utan någon riktig anledning till varför han gjorde det. Men det kändes bra, helt enkelt. Det kände mycket bra.

[Har lite problem att komma på mer att skriva XD Razios kan ju inte prata, och de flesta rollspel här brukar ju kretsa runt samtal ^^; Eh...]

En längre stund stod Razios stilla och betraktade Zaininen. Det fanns mycket som talade för att det var en zainin. Utseendet, med päls och raka ben. En yvig svans och stående öron. Likadan nos. Likadana tassar. Fast annan färg. Kunde den tala med honom, så som den grå hade gjort? Den ödlelike hade mött andra som han antagit varit zaininar, men ingen hade än så länge kunnat tala med honom. Inte mer än såhär. Med ögonen.

Utan vidare tanke klapprade Razios lätt med käkarna och vände sin långa kropp mot trädet igen. Den kraftiga svansen höjdes vågrätt bakom kroppen och de starka musklerna i Razios bakkropp fick arbeta för att hålla tyngden i luften. Växterna som kom i svansens väg när han vände sig om prasslade och dansade till innan de stillades på nytt. Långsamt rörde han sig sedan mot den breda stammen för att åter lämna marken.

[Funderar på om vi ska försöka avsluta ^^; Eller har du fler idéer? I sådana fall är jag med ;D]

[Nej, har ganska dåligt med idéer D; Så kanske lika bra att avsluta ^^]

Kaiito granskade ödlan allt medan denne verkade vilja bege sig tillbaka till trädens kronor. Och inte klandrade han den stora varelsen, den såg inte heller ut att höra hemma på marken. Det verkade som att det var en varelse skapt för träden, och Kaiito kunde på ett sätt förstå det. Det måste finnas någon som härskar i träden också, precis som vargarna härskade över marken i detta land. Det var väl naturens gång som hade gjort att allting var som det var. Det kunde man inte sätta mycket emot.

Öronen veks en aning bakåt på den brunes huvud då han backade två små steg. Det verkade inte som att det fanns mycket annat att göra. Ödlan ville tillbaka till träden och han själv borde väl ändå bege sig mot sin flock igen. Inte för att han trodde att de undrade var han befann sig, det var sällan någon av dem såg Kaiito då han mestadels flög runt i form av en örn och spejade över reviret. Men han hade en plikt emot dem att hålla koll över reviret. Dessutom kanske han skulle missa en kallelse till något viktigt, och det ville han inte göra. Så det var dags för honom att bege sig tillbaka.

[Fantasibristen -.- Avslutar du då? 8D För har inget mer att skriva så...]

[Jag... kommer inte på något vettigt... sååå...]

De gröna klorna lämnade små sår i trädets bark när den ödlelike varelsen klättrade uppåt längs dess stam. Såren skulle läka, det visste han. Det gjorde de alltid. Tanken föll kort på den bruna han lämnade på marken. Zaininen. Formskiftaren. Han stannade upp för ett ögonblick. Kastade ett öga bakåt, nedåt. Sedan försvann den långa kroppen åter bland trädens blad.

[Avslutat]