Slätten sträckte sig från horisont till horisont. Solen låg vid världens kant, blödande röd som ett knivhugg i himmelen. Himmelen följde dess nyanser av orange, rosa och lila. I öster hade himmelen redan mörknat till blå och stjärnorna började tina fram.
Ungvargen hade stannat upp i sitt konstanta vandrande. Den blåa blicken såg över de gröna vidderna. Trots att solskivan snart skulle sjunka undan Numoori, var det som att mörkret fattades. De åldrade träden gav skuggor och dunkel som fattades en sådan öppen plats. Corson trivdes inte. Det öppna var alldeles för... sårbart. En missnöjd fnysning lämnade honom innan han målmedvetet fortsatte framåt. Det fanns ingen tid att förlora. Resan skulle vara lång nog.
Ynglingen hade fått en grundlig beskrivning om vart platsen låg, vart han skulle söka sig. Men med lite erfarenhet vad som låg bortom Kaiwood var det svårare än planerat. Men han skulle korsa slätten, och mötas av en bergskedja som han sedan skulle passera. Det var hans främsta fokus. Att komma förbi denna ändlösa gräsplätt.