[Öppet för Jägare! Eller inte, om ingen förmår sig att hoppa in. ♥ Helt meningslöst egentligen, men kände för att skriva något.]

Stjärnorna försvann en efter en från den välvda skyn, fördunklade av glöden som spred sig i öster. I en smal sänka frametsad av vinden och regnet, med en ås bakom sig och en slingrande flod framför sig hade flocken redan stannat. Nätterna hade blivit längre och dagarna kortare och det märktes. Den höstiga kylan var påtaglig när vindarna rusade över landskapet, jämrandes och stönandes.
     Unghonan hade med tunga andetag tagit sig fram till floden, kantad av leriga dyner med frodiga grästuvor och smärre stenar. Det porlande vattnet såg svart och bottenlöst ut, och det skrämde henne. Försiktigt böjde hon sig över vattendraget för att släcka den brännande törsten.
     En utmattning som sedan tidigare uppehållits av marschen började krypa fram. Trampdynor och tassar värkte som om hon vandrat över glödande kål. Ett frustande lämnade henne när hon inspekterade ena framtassen, som visat sig spruckit och flagnat en del. Kanske fanns det några växter omkring som kunde hämma smärtan en aning.
     Medan hon rörde sig längs vattendraget sökte den blå blicken över nejden. Gräset var ännu grönt och frodigt, på sina ställen översållades marken av färgstarka blommor och växter för att sedan övergå i en salig blandning av olika grässorter. Mycket var främmande, och en del var bekant. Niyaha passerade en hel del olika växter innan hon stannade upp vid en liten hop av vita blommor med gul mitt – kamomill. Nöjd över sin upptäckt plockade hon blommorna i munnen med vördnad, för att sedan dra sig tillbaka en bit upp på flodbanken. Ljusvargen saknade Niaras alla redskap, men försökte ändå göra det bästa av situationen.
     Långsamt, men grundligt tuggade hon på några blommor. Dess smak var besk och äcklig, men det var det bästa sättet att få fram dess naturliga sårläkande och smärtstillande. När munnen tycktes domna en aning och smaken blev så pass outhärdlig att hon inte klarade mer spottade hon ut det på marken. Det såg bara ut som en grön sörja med inslag av vitt. Försiktigt tog hon den mest sårade tassen emot kladdet. Med cirkulära rörelser försökte hon få ett lager över hela tassen. Det sved och brände, och hennes käkar spändes av obehag under hela processen.