::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Iwaku** Spelas av : Mattiz

Mörkret slöt sig omkring den sargade kroppen, varför var han tillbaka? Åter igen.. Hans långa kliv tog honom allt närmre, djupare in i Kaiwood. Mötet vid Numoorislätten hade lugnat honom för en kort stund, men inte speciellt länge. Hatet hade tagit över ändå, hatet emot TBB och dess beteende. Han hatade dem alla, men förstunden hatade han Blossom mest. Kanske var det för att hon hade sårat honom på något sjukt och tillvridet vis? Det var svårt att säga, men nog var det en del saning i det hela. Hon hade betytt mycket för honom, mer än de flesta. Hon hade stått honom närmre än vad Fiero gör. Fast självklart inte längre. Kanske var det därför han föraktade henne så mycket nu, för att hon hade gjort honom besviken till en grad som inte går att beskriva med ord och just nu irrade han runt i Kaiwood letandes. Letandes efter den som alltid betytt mest för honom igenom hela hans korta livsår. Han kunde inte tänka på något annat än va skulle göra med den som kom nära henne på något vis överhuvudtaget. Han var förblindad av hat och hade hans ögon inte varit blinda hade de blivit svarta av hat. Han såg sig omkring, letade i sitt sinne och försökte med alla medel finna henne. Han visste att hon var här i Kaiwood, det hade hans drömmar sagt och nu knde han hennes doft spår, här och var i skogen. Det vårt att följa. Kanske för att han var näst intill panikslagen. Han kunde inte tänka klart, inte ens hans överlägsna hjärna kunde hjälpa honom nu. Han var alldeles blind för verkligheten.

Allt var så fel, fel i hans inre, fel i det yttre. Han hade aldrig låtit sin mörka sida ta över så här mycket tidigare och det syntes även på utsidan. Trotts mörkret och månen så såg man bara ett svagt skimmer ifrån måntattueringarna. De lös knappt, dess sken förhindrades av allt mörker han förblindats av. Han saktade ner sina hettsiga steg och började andas lugnare samtidigt som han drog bak öronen emot nacken. Han ville höra så lite som möjligt. Han lugnade ner sig en aning, men i huvudet kunde han bara höra Fatima's varnande morrningar emot främlingar som skrämde henne. För hennes rädsla visade sig fientligt, inte som hos många andra. Han spettsade sedan öronen igen och följde sedan doft spåret med hjälp av sitt extra utvecklade luktsinne. Han började sakta men säkert känna igen sig och började smidigt ta sig fram i området igen, denna gången fullt konsentrerad, men konsentrerad på henne. Han kunde nästan känna hennes närvaro i sitt inre. Fortfarande smått stressad fortsatte han framåt i sin jakt på att finna just henne. Bara Fatima.

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

Allt hade vart så mörk, men sen blivit ljust. Hade hon somnat?
Nej. Det var omöjligt. Hon hade bara tagit tag i sitt liv, gett sig av för att finna Iwaku. Hon hade letat, och hittat flera andra. Men inte honom, aldrig honom.
Han hade gett honom ett löfte, ett löfte som han inte verkade hålla. Men hon trodde på honom, visste att han en dag skulle komma tillbaka. Eller var det kanske för sent nu? Hade tiden runnit iväg?
Efter alla dessa med ständig smärta hade hon bara fått smaka en del utav lycka. Och hon ville inte släppa taget, ville inte låta honom gå. Det hade hon aldrig velat.
Det var därför som hon nu återigen försökte resa sig upp ifrån marken, och den här gången lyckades hon faktiskt. Mycket lättare än förut. Det hade liksom tagit emot med smärta, och sen.. Sen va hon här. Vaken, stark.
Ögonen slogs snabbt upp, över området. Skogen. Andetagen va snabba, och inte alls lika tunga som dom brukade va. Nej allt kändes mycket lättare, det fanns ingen smärta kvar. Eller jo, tanken på Iwaku.
Den lilla tiken backade häftigt innan hon snabbt vände sig om, hade precis tänkt ta ett steg. Men det var synen av honom som återigen fick henne att stanna. Hela kroppen frös i samma stund som den skära blicken fylldes utav tårar. Han var här. Hon hade kommit rätt. Äntligen fann hon honom. Men till vilket pris då?
- Du kom försent...
Hennes röst var skakig, men ändå så självsäker och klar, och hon såg rakt på honom. Rakt in i dessa glödande ögon.
- VARFÖR KOM DU INTE!?
Hon va inte längre skakig, nej. Rösten var fylld med en massa annat nu, känslor. Besvikelse, ilska. Allt hade kommit till ytan igen. Varför hade hon lämnat sin trygghet?
Varför hade inte han, hennes trygghet, skyddat henne?
Tårarna föll nu, och hon såg bort, bakom sig. Ja, hon såg faktiskt. Hon va inte längre blind. Träd och färger, himlen. Iwaku. Hon kunde se allting. Även sig själv, inte alls långt bort från platsen.
Kangee. Den där vargen ifrån TBB, en varg hon frågat om efter Iwaku. Den varg hon sist hade talat med och faktiskt vart lycklig, för hon hade vart så nära. Men hur kunde hon va så dum..
Återigen vände tiken på det ljusa, nästan vita huvudet, och den matta blicken mötte upp hannen framför henne.
- Du svek mig.

**Iwaku** Spelas av : Mattiz

Iwaku sprang framåt, doften beblandades med doften av blod och Fatima.. Något mer var där, doften av något mer och han kände igen den. Doften av Kangee. En hotfull morrning lämnade snabbt hans strupe och han längde smidigt stegen i en högre fart. Han följde doften av Fatima, men han kunde inte se henne någonstans. Han följde endast sitt luktsinne nu, han bara måste hitta henne! Han hade vetat det, det var försent hela tiden. Den tid han vandrat ner emot Byomifallet hade varit förgäves, för hon hade lämnat platsen för att hitta honom. Han hade sett det i drömmarna och vänt tillbaka i raseri och hat emot Blossom som han talat med. Han hade skyndat sig så mycket som möjligt, men precis som han sagt till Violet så var det försent, han kände det på sig helatiden. Så sprang han framåt och saktade ner farten, doften var som starkast nu, men han stannade upp då en röst hördes. En kall kåre drog sig längs hans nacke och ryggrad. Rösten, Fatimas röst hade kommit bakifrån. Han hade sprungit rakt igenom henne. Han tvärstannade på en kort röd sekund och vände skräckslaget på huvudet. Varför kunde han höra henne? Men inte se henne längre? Han rös av obehag, tanken hade slagit honom.

- Jag försökte.. Jag letade efter dig.. Fatima..
Han kunde inte få fram några riktigt fullständiga meningar för i samma stund som han hade öppnat munnen började tårarna rinna ner för hans kinder. Ändå kunde man inte höra några förändringar i hans stämma, den var fortfarnade känslokall och tom. Tom på livet och nu tom på lycka. För vad fanns där kvar att vara lycklig över? Det ända han någonsin brytt sig om var Fatima och nu var hon borta. Hur kunde hon bara vara borta? Bara sådär? Hans framben började skaka av ansträngning, för just i detta nu spände han alla muskler i hela kroppen och han försökte samtidigt fokusera på vart Fatima's röst kom ifrån. Han kunde inte se henne, det var det största problemet. Han var rädd. Han kände sig så tom och för första gången i hans liv så skrämde det honom regält.

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

Hade hon kunnat rysa skulle hon helt klart göra det nu, men istället sänkte hon bara huvudet, studerade marken under henne.
Det fanns så många tankar nu, så extremt mycket att tänka på men mindre saker att säga. Ja, för vad kunde hon säga?
Öronen vek sig bak emot nacken och blicken slet sig bort emot hennes döda kropp. Död.
Hon hade faktiskt aldrig sett någon död förut, så att se sig själv som död kändes så fel. Fast vem skulle inte känna så?
- Grattis, du hittade mig...
Sade hon tyst, nästan viskandes tillsammans med vinden.
Hade han verkligen letat? Troligen inte. För hade han velat va med henne hade han stannat vid hennes sida dag som natt. Men samtidigt, han var den som hade fått henne upp på tassarna igen, fått henne att se framåt. Men det var även han som gjorde att hon föll, föll för evigt.
Långsamt gick hon en halv cirkel då hon vände sig om, helt ljudlöst tog hon stegen emot honom. Han var blind och det visste hon mycket väl.
Men han kunde se utan ögon, han visste att hon fanns här. Kanske inte för alltid, men just nu iallafall. Ögonen behövdes inte ens stänga först tårarna kom igen. Va det inte komiskt? Hon va inget annat än en själ som kunde gå rakt igenom saker, men ändå kunde tårarna fortfarande rulla utan några större problem.
Fatima höjde smått på huvudet, såg upp mot den andres ansikte. Tomma läften ekade i hennes sinne och snart bortglömda ord upprepades om och om igen.
- Hur kunde du..

**Iwaku** Spelas av : Mattiz

Iwaku stirrade på henne, tog för första gången åt sig av hennes spydiga ord, även om det bara var en viskning. Tårarna rann ner för hans ena kind, från det ögat som faktiskt inte var skadat. I det andra ögat kunde man skymta något glansigt i ögonvrån, men dt var inte mycket till tår. Han var alldeles förtvivlad, för just nu kunde han inte göra något. Inget alls, Vida var död, borta. Fatima var chanslös och kunde aldrig komma tillbaka. Tanken fick hans muskler att vibbrera ännu mer av ansträngning.
- Jag kunde inte.. Flocken hade min lojalitet lika mycket som du.. Jag.. Hade jag vetat..
Han stammade fram, mumlade orden likt viskningar. Han fick inte fram något vettigt alls. Han visste inte vad han skulle säga. Han kunde ju inget göra, så vad skulle hans ord kunna ändra på.
- Du var inte vid Byomifallet.. Hur skulle jag kunna veta att du var påväg hit?
Sa han sedan, vad kunde han göra? Han antog självklart att hon var där, när hon inte hade varit det så hade oron kommit. Han hade börjat irra runt, följt vart ända doftspår som fanns, ledtrådar. Han hade följt sina drömmar och de hade tillslut lett honom hit, men det var försent. Alldeles för sent. Vad skulle han göra nu? Han var ensam i en värld som hatade honom.
- Vad ska jag göra nu Fatima? Du som har svar på allt.. Svara mig det!
Sa han med en upprörd stämma, man kunde nu höra gråten i halsen på honom, men han samlade sig då ilska samtidigt flödade ur honom när han talade. Han var så frustrerad, det fanns verkligen inget kvar för honom att kämpa för, inte ett skit. Inte en gnutta. Valparna klarade sig riktigt bra utan honom och Qu var verkligen inte en plats för honom. Mivria fanns där, Aisu, men han hade inget där att hämta. TBB var och är förevigt hans hem i själen, men han kan aldrig återvända. Devils är inte en flock för honom, inte heller TDN. Vad finns där kvar? Inte mycket att välja på.. Han kommer förbli ensam, föralltid..

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

Huvudet tycktes sjunka tillsammans med Iwakus ord. Ställde han verkligen henne brevid en flock, jämförde dem båda och ansåg att hans lojalitet va desamma värd. Nej. Inte, inte alls.
Hon började skaka på huvudet, även om han inte hade någon möjlighet till att se det.
- Ja, men oroa dig inte.. Du behöver inte komma tillbaka igen.
Nej hon ville inte ens se på honom nu. Dessutom kände hon till att Iwaku hade lämnat TBB, Kangee hade sagt något liknande. Eller iallafall kallat honom förrädare. Men det var en sak som fortfarande rörde runt i hennes tankar, och det var en fråga; hur kunde han veta vem hon var?
Gud så patetiskt. Ifrån osäker, till lycklig på en sekund, sen hade han Kangee vänt orden emot henne och hon hade blivit ynklig igen. Och ropen på hjälp, ropen på Iwaku, hade vart förgäves. Han stod trots allt lojalt vid flockens sida. Iallafall vad han hade sagt, så att..
Blicken lyftes igen, såg smått emot den mörka vargen.
- Byomifallet... Det var du som ledde mig därifrån, det var det alltid.
Han hade sagt till henne flera gånger att hon inte kunde gömma sig i en falsk trygget. Men kanske nu skulle han inse att den inte var så falsk trots allt. Och att världen faktiskt hade något emot hennes existens. Hon hade fått kämpa sig genom hela livet, men ändå inte fått leva fullt ut.
Men nu skulle hon slippa smärtan, iallafall rädsla.. Ända tills hon kom till Chaibos, vilket skulle bli mycket snart.
Hans ton i rösten hade förändrats så drastiskt, hela scenen hade bytts ut och ilskan över en förlust tycktes stiga honom åt huvudet. Men vad hade han egentligen förlorat? Inte speciellt mycket. Endast hon, som aldrig skulle kunna göra honom hel. Död som levande.
- Det är väll ett ganska så uppenbart svar. Fortsätt som innan, lev, gå till de platser du brukar va på. Svårare är det inte.
Hon visste inte ens själv om han verkligen hade letat efter henne innan. Hon visste inte alls vad hon skulle tro, men det spelade ingen roll. Inget spelade någon roll längre.
Det var som det var, och hon hade vart dum. Alldeles för dum. Allt kan bara sluta på ett sätt.
- Vart va du innan, du kom hit?

**Iwaku** Spelas av : Mattiz

Iwaku skakade i kroppen och kunde knappt hålla sig uppe längre. Han skakade av rädsla, sorg, kylan som nu sakta fyllde hans inre. Han skakade av ansträngning. Hon hade rätt, det hade hon, men han sa aldrig att hon skulle leta efter honom här. Hon hade varit så modig, så stark och allt var hans fel. Han vände bort blicken, kunde inte se åt det han trodde var hennes håll längre. Han rös av obehag, obehaget av att inte kunna se, men höra henne. Det var första gången på en väldigt, väldigt långtid som han faktiskt kände sig blind igen. Riktigt blind.
- Det går inte.. Jag har inget kvar att leva för..
Mumlade han och nu kände han sig mer värdelös än vad han någonsin gjort tidigare. Han såg inget annat framför sig än att kasta sig ut för ett berg. Kanske fanns det något för honom i nästa liv efter detta. Om det ens fanns något. Han såg ingen annan utväg. Han kunde inte leva längre. Han var ensam, vilket var en känsla han lärt sig att hata sedan han växt upp, fått vänner, skapat starka band till flockmedlemmar och sedan funnit henne. Hon som inte längre existerade.
- Jag minns knappt.. Kriget, sedan föll jag.. Vandrade runt här och försökte reda ut saker, sedan vände jag om för att finna dig..
Mumlade han, mer än så hade han inte riktigt hunnit med. Han hade lyckats träffa några av valparna på vägen, men det räckte inte. Han hade letat efter Fatima, ingen annan och nu när han var fri från flocken hade hon varit det ända han tänkt på. Han hade stannat hos henne för evigt och nu var det helt omöjligt. Tackvare hans egna misstag.
- Allt var mitt fel, jag vet.. Du behöver inte säga det fler gånger för det hjälper inte..

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

Det fanns inga ord i hela världen som skulle kunna få honom att tänka om.
Han hade redan bestämt sig för att ha så, men samtidigt kunde hon inte låta bli att känna att det inte alls var så, han skulle klara av att gå vidare. Sen var hon ute ur bilden för alltid.
Krig.. Ja, han hade berättat om ett krig. Men hon hade aldrig gillat det, kanske för att hon just avskydde TBB då flera ifrån flocken redan gått emot henne ett antal gånger.
Hela bunten verkade va idioter, och om nu Iwaku verkligen respekterade dem sa det allt om honom.
Konstigt att hon inte sett det först nu.. Hon skulle kunna ha gjort allt mer annorlunda.
Fast om hon skulle börja tänka annorlunda nu; han var en av dom, hon trodde inte längre hans ord, han kom aldrig tillbaka, Kangee visste vem hon var. Hade dom planerat allt?
Ett kort, mycket hastigt och nervöst skratt lämnade henne, och nog avslöjade hon nästan sin gråt som började smyga sig fram.
- Nej, Iwaku.
Hon visste knappt själv vad hon svarade på, eller varför just ordet nej. Hon visste ingeting längre, men hon var även känd för det. Bara prata, forma ord som inte hade någon betydelse. Hon var inte som andra, dom som säkerligen tätt skulle sitta intill sin älskade, gråta och säga att dom skulle sakna varandra. Nej, nej, hon var inte som dom. Nu hade hon aldrig chansen att få bli det heller.
Likt desperat sökte sig ett ynkligt leende fram över hennes ansikte och blicken slog snabbt undan då hon vände sig om, började ta några steg bort från honom.
Han ville inte höra henne längre, höra hennes anklagelser. Det sårade henne faktiskt att säga något sådant till Iwaku, det gjorde verkligen ont. Men på något sjukt och rubbat sätt ville hon att även han skulle ha ont, känna det som hon känt under nästan hela sitt liv.
- Fast vi träffas nog en dag igen.

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

*PEET SVARA SVARA*

**Iwaku** Spelas av : Mattiz

- Nej Fatima..
Mumlade han med bitter röst. Tårarna hade slutat rinna, från det mörkblå ögat. Han såg nu emot hennes håll när han väl lyckats lockalisera rösten. Han förestälde sig henne framför sig. Han drog bak öronen och morrade då hon talade. Vi träffas nog en dag igen.. Orden fick honom att må illa. Hon hade sårat honom en gång, denna gången, lika mycket som han svikit henne. Aldrig mer. Han ställde sig upp på sina darrande framben, spände musklerna för att hålla sig uppe och en låg väsande morrning lämnade honom.
- Må du ruttna bort i Chaibos grottor Fatima!
Sa han och spottade fram orden. Han vände sedan om och gick, med hat i blicken såg han in emot reviret. Dags att finna Kangee. Han skulle få betala sitt pris, så som Blossom också skulle få göra en dag. Det fanns inget annat han kunde komma och tänka på just nu. Han skulle ta betalt för de hade tagit fatimas liv, men ändå ville han inte längre ha henne tillbaka. Inte ens på döds bädden kunde hon öppna käften med någon sorts vördnad. Han älskade henne när hon var vid liv, men inte längre.

**Fatima** Död Spelas av : Mikkis | Död

Trots att det inte fanns något kvar hos henne som var levande så vred det till där hon en gång hade hjärtat. Nu kunde hon bevisa att känslorna faktiskt fanns kvar, trots att man var död.
Det kanske var det som drev en vidare, levandes och plågandes i Chaibos grottor.
Såklart han inte brydde sig, och det hade han aldrig gjort. Det visste hon från första början, men varför hade hon då ändå kommit hit? Det var totalt onödigt. Men hon hade ändå fört med sig en lättnad till Iwaku.
Han skulle slippa henne nu, för all framtid. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Iwaku var fri från henne.
Den ljusa gestalten satte sig ner på marken, öronen drog sig tillbaka mot nacken och återigen kände hon sig svag. Trots att hon egentligen skulle va fri från all smärta som kunde drabba alla. Iwaku skulle få gå, ge sig av. Hon hade gått igenom det här många gånger, och nu fanns det ingen orsak till att bryta ihop igen. Kärleken hon hade känt för honom var totalt bortblåst, borta. Hon såg ingeting längre som fanns där att älska.
Hon hade blivit bedragen. Så dum...
En väsande röst hördes, om det bara var hon eller hela omgivningen som kunde höra va hon dock inte medveten om. Men denna väsande röst kallade på henne.
Chaibos. Det var dags att lämna allt bakom sig.

» Omtalad [Guts]
» No Guts No Glory
» [Avslutat] Guts Mankhöjd?
» My fate. I hate. [P]
» What? Do I hate that i love you?! (-Privat-)

::: IC: NUMOORI :::

Kaiwood

Beyond the hate in my guts!

::: IC: NUMOORI :::

Kaiwood