HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Fortsätt ditt liv [Alin, Even]
Igår på 23:31 av Kenai

» Atheala - The Healing Light
Igår på 17:44 av Atheala

» Ethanimero/Ajani
Igår på 17:21 av Ajodelle

» Search [Unnown]
Igår på 17:10 av Unnown

» Bloom with grace [P]
Igår på 16:46 av Cry

» (Avslutat) Döden
Igår på 16:10 av Sleazoid

» (Avslutat) Inga Mer Böner - Loiana död
Igår på 16:08 av Sleazoid

» (Avslutat) Varkara mördad
Igår på 16:07 av Sleazoid

» (Avslutat) Zombie Q är död på nytt
Igår på 16:05 av Sleazoid

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 2 registrerade, 0 dolda och 2 gäster.

Navus, Verida

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och överföra alla spelarnamn till det nya textfältet.

Då det finns över 1100 konton på Numoori så är detta såklart ett projekt som kommer ta ett tag

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har avslutats, men resultaten på de större hord-rollspelen har nu bestämts och kan inte längre påverkas även om rollspelen fortsätter.


Den nordligaste av de …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Back home [P]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
Gå till sida : Föregående  1, 2
FörfattareMeddelande
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 22 sep 2011, 13:27

[Alltså, jag tror att det blir bäst om Kaiito är lite mer imun mot Violets kraft i örnskepnaden ;p För som sagt, en örn kan ju inte bli kär i en varg (: låter det vettigt?]

Kaiito sitter tyst ett tag, säger ingenting. Bara ser på henne. Omgiven av det ljuva moln som är Violets kraft som mer och mer snärjer honom i ett hårt grepp. Och han kan inte låta bli att le svagt, även om han ser att hon verkligen inte är på det gladaste humöret. Men trots det känns det som att han gör något bra, som att han hjälper henne, och det gör honom nöjd.
Men sedan börjar han fundera.
Orden hon sade, att hon hade en kraft som påverkade alla i hennes omgivning. Dessa konstiga känslor som han hade, som han vanligtvis inte hade för någon alls. Misstänksamheten som var bortsopad, hans önskan om att trösta henne och vara vid hennes sida...
Och sanningen började gå upp för Kaiito.
De klart blåa ögonen smalnade av allt medan han såg på Violet. Kraften hon talade om, eller förbannelsen som hon sade att den var. Det kunde väl inte vara så... eller kunde det? Ja, hur skulle han annars kunna förklara sitt underliga beteende och känslorna som drog iväg honom till ställen som han inte alls ville vara på. Hans mor hade en gång talat om något liknande, ifall han inte mindes fel. En kraft att få andra att tycka om en. Och vad sade att det inte var just en sådan kraft som Violet besatt?
Snabbt tog han ett språng, som om han försökte hoppa över henne, och i luften bytte han skepnad till en örn. Stillsamt svävade han några varv över henne, granskade henne ovan ifrån. Och han kände hur dessa känslor som han hade dämpades, hur de inte längre tog över honom och fick honom att tro på något som inte var sant.
- Charm?
Frågade han sedan ur örnens strupe.
Det måste vara den kraften hon hade, det kunde inte vara något annat. Och på något underligt vis kände sig Kaiito lurad. Riktigt, grundligt lurad. Hade han kanske hoppats och trott att det var något mellan dem? Till viss del, men nu kändes det som att det inte gick att lita på henne. Att hon var en lögnare.
- Var det så du fick den höga positionen som Tocho har gett dig?
Han landade rakt framför henne, fällde in vingarna och lät de blåa ögonen betrakta den svarta vargen från sin örnskepnad.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 22 sep 2011, 19:43

[Det är vettigt. :P hihi]

Hon hatade sig själv. Jo, nog är det så. Allt känns så meningslöst. Hon är fast i det här. Som ett fängelse hon fötts i. Hon kan inte göra någonting åt det. Får inte grepp om det hela även om hon velat kunna kontrollera det. Men hur mycket hon än har försökt att förstå sig på det hela så har hon aldrig lyckats. Det är bara falskspel alltihop. Falskspel mot henne själv.
Hon ser på Kaiito när han ändrar form. En formskiftare. Om ändå hon besatt någon sådan kraft. Vad som helst bara hon slapp det här helvetet. Hon känner tårar svida i ögonvrån. Men hon försöker envist hålla dem tillbaka. Hon är frusterad. Alla anklagar henne. Tror att hon leker med alla andra på grund av vad hon besitter. Men de kan inte ha mer fel. För i slutändan är det alltid Violet som tar mest skada.
Hon ställer sig upp när örnen landar. Allt låter så anklagande. Öronen lägger sig i hennes nacke och hon ser ilsket och sårat på Kaiito.
"Du tror att jag bara ser allt som en lek! Att jag verkligen njuter av det här!". Hon fräser åt honom. Spottar ut orden.
"Jag har aldrig velat det här! Det är en förbannelse jag är född med! Hur tror du det känns att vandra genom världen där inget är äkta? Alla bara ser falskt på mig. Jag är dömd att föralltid vara ensam. Jag kan inte ha känslor för någon annan för vad de än känner för mig så är det inte äkta!". Tårarna rinner envist ner för hennes kinder. Hon kan inte stoppa dem. Hon kastar ur sig orden. Spottar och fräser ut sin frustration. Som vanligt blir hon dömd. Det är aldrig någon som förstår. Det är utmattande allt ihop. Hon tvingas lägga sig ner för att åtminstone få någon kontroll över sin darrande kropp. Kroppen skriker åt henne att springa därifrån. Lämna skogen och allt bakom sig. Åter stänga in sig själv och sina känslor. Aldrig mer tillåta sig att bli så svag. Men hon kan inte. Hon kan inte kontrollera sin kropp och kan inte resa sig. Hon gömmer ansiktet under en tass. Döljer sina violetta ögon. Vill inte se på örnen. Hon vill bara försvinna.

[Buhu. Sitter nästan och gråter. T_T]
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 24 sep 2011, 11:09

De isande blåa ögonen, omgivna av de beigare tecknena, höll sig envist kvar vid Violet. Studerade henne med den kyliga blicken. Nästan så att man kunde kalla fågeln som satt framför henne för fientlig, som om den ville henne något ont.
Kaiito kunde känna hur denna charmkraft som Violet visst besatte inte längre påverkade honom. Åtminstone inte lika mycket som innan. Och det var väl ganska självklart, för om han inte var en varg kunde han inte känna någon förälskelse. Visst, kanske han fortfarande gillade henne en aning, men han ignorerade det. Om det var en sak han hade lärt sig genom livet var det att ignorera sina känslor ifall de inte var något han ville ha. Och det gick mycket enklare nu i örnens form.

- Patetisk.
Fick han ur sig. Trots att han var i en mindre form än Violet kunde han böja huvudet och se ner på henne när hon lade sig och gömde huvudet under tassen. För det var det enda han kunde tänka när han såg henne där hon låg, patetisk. För det var verkligen så hon såg ut.
Men det var inte riktigt som man kunde tro att det var. Visst, Kaiito hade blivit chockad över det han nyss hade fått veta om hennes kraft. Och visste hade han även blivit en aning arg, sett henne som en lögnare. Och det var hon fortfarande. Men samtidigt visste han att det inte var frivilligt, att hon inte kunde kontrollera det. Och det var därför som han såg henne som patetisk. För att hon bara levde med det utan att ta tag i problemet och lösa det på något sätt. Lättare sagt än gjort kanske, men fortfarande gav det henne ingen rätt att ge upp.
- Du ligger där och tycker synd om dig själv istället för att göra något åt saken... Patetiskt.
Rösten var fortfarande kylig, väsande. Kanske Violet skulle ta det på fel sätt, som att han hatade henne för den hon var. Men det var inte så han menade.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 24 sep 2011, 11:37

Hans ord gör ont. Hon lyfter på tassen och i ett svep har hon rest sig upp och måttat ett slag med tassen mot örnen. Inte för att träffa och slå ner fågeln. Utan som en varning. Att han inte ska komma nära. Öronen ligger fortfarande mot hennes nacke när hon ser på honom med ursinnig frustration.
"Du tror det är lätt? Som att byta skepnad. Tror du inte jag har försökt att kontrollera det? Men det är som att det är precis utom räckhåll! Jag kan inte få grepp om det! Men bara för att jag misslyckats så många gånger betyder det inte att jag gett upp! Jag försöker varje dag att få grepp om det!" Fortfarande fräser hon ut orden. Morrar åt fågeln.
"Ett fjäderfä som du kan inte förstå! Du har ingen aning om hur det är! Att alltid anklagas för att leka med andras känslor! Det har aldrig varit vad jag vill! Jag har alltid tvingats hålla alla på avstånd! Hela tiden sitta i utkanten och se in på värmen och gemenskapen! Bara för att ingen ska påverkas! Jag tycker inte synd om mig själv! Jag har levt med det här hela livet. Jag är trött!" Hon har antagit en defensiv ställning. Håller kroppen lågt, blottade tänder och raggen rest. Öronen mot nacken. Den långa yviga svansen står rakt ut från kroppen och pälsen är vilt rest. Får lilla Violet att se något större ut än hon är. Trots att hon håller kroppen lågt.
Den flyktiga tanken om att hon kanske för en gång skull funnit någon som skulle förstå är som bortblåst. Nu är hon bara ursinnig. Ursinnig på sig själv och ursinnig på fågeln som ser ner på henne. Ingen har någon rätt att döma henne. För de känner henne inte. Ingen känner henne. Och tydligen är det ingen som vill det. Inte efter att de bestämt sig för att hon bara leker med dem. Men hon har aldrig gjort det. Hon har aldrig lekt med någons känslor. Hon vill leva precis som alla andra. Finna lyckan och bilda familj. Det är vad hon vill. Vad hon alltid har velat. Men ödet har alltid velat annorlunda.
"Du har ingen aning om hur mycket som tagits ifrån mig på grund av detta!". De sista orden väser hon ut mellan sammanbitna tänder.
Det är så mycket lättare att resa murarna när hon är ursinnig. Att innesluta sig själv och sina känslor långt in i mörkret. Det är bara när hon är ursinnig som hon känner att hon har kontroll. Det känns bättre då. Kanske är det tur att Kaiito har formen av en fågel nu. För det är även när Violet är ursinnig. Som mest uppretad som hennes kraft får kalabalik och blir mer kraftfull än vanligt. Det är som ett inbyggt skydd. Om motståndaren lugnar ner sig så påverkar det även Violet och hon kan lugna ner sig. Men nu är det inte så. Hennes motståndare är en patetisk fågel. Ett fjäderfä.
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 24 sep 2011, 13:28

De små kloförsedda fötterna rörde sig en aning klumpigt då han hoppade undan tassen som slogs efter honom. Ett dovt väsande kom ur Kaiitos strupe. Det var så nära ett morrande han kunde komma i den fjäderklädda kroppen han nu besatt. Han älskade örnens form, men den hade även sina brister. Och även om han tillbringade mycket tid i just denna kropp så kände han den långt ifrån så bra som han kände vargens. Man kunde aldrig lära känna en annan form lika bra som sin sanna, det hade hans mor lärt honom. Och han märkte det nu, hur dåligt det gick att undvika tassen, hur klumpigt det kändes. Det fanns fördelar med att vara en varg, det kunde han inte neka till.
Och inte nog med att han kände sig aning irriterad över detta, för Violet öppnade dessutom munnen och kallade honom ett fjäderfä. Sade att hans kraft var lättare att kontrollera än hennes.
Blicken smalnade av i örnens ansikte och återigen kom det väsande ljudet ur strupen. Hur kunde hon ens tänka tanken att klandra ner på honom och hans förmågor? Det var verkligen inte rätt, med tanke på att han faktiskt hade stått här och lyssnat på alla hennes problem, och även berättat en del om sina egna. Och det var på detta sätt hon betalade tillbaka...
- Du förnekar det, du försöker att inte tänka på det. Istället för att möta problemet drar du dig undan från det, trots din önskan att kontrollera kraften. Det är för att du inte vet hur du ska göra det.
Sade Kaiito utan att tveka. Det var så han såg på det.
- Och nej, jag vet inte. Men det är ingen skillnad på din kraft och alla andras krafter. Det handlar endast om att kontrollera dem, och ifall man försöker och det inte går finns det bara en sak att göra. Försöka igen. Annars kommer de aldrig att kunna kontrolleras.
Den isande blicken borrade sig fast i henne och öronen hade brett ut vingarna en aning. Inte mycket, endast lyft dem från kroppen lite lätt. Som för att poängtera något medan han talade.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   sön 25 sep 2011, 12:21

Ett skratt undkommer hennes annars morrande läppar. Hon skrattar åt orden som kommer ur näbben på örnen. Fjäderfät tror att han kan klanka ner på henne med ord. Tror han kan så mycket när han egentligen inte kan någonting. Han vet inte hur det fungerar. Han vet inte hur det är. Tror han att ord kan göra det bättre? Han kan inte ha mer fel. Hans ord gör endast såren djupare. Skär igenom benen och in i märgen.
"Jag försöker leva. Det är vad jag gör. Nej, jag vet inte hur jag ska kontrollera kraften. Du får det att låta som att jag inte ens försöker. Du har ingen aning om hur det är. Du har ingen aning om hur det är att ha mött vargar som kommit att betyda något. Och se dem påverkas. Se deras fria viljors lyster slockna i ögonen". Hon talar mer lugnt nu. Men det hörs att hon kämpar med att inte börja fräsa igen. Men det bubblar fortfarande strax under ytan. Hon morrar fortfarande dovt. Ett lätt vibrerande ljud som kommer ur hennes strupe.
Violet reser sig. Lämnar den låga hållningen och sträcker på sig. Hon höjer huvudet och ser på öronen. Den violetta blicken fäster sig vid de blå. Pälsen på hennes kropp lägger sig helt annorlunda när raggen sakta lägger sig. Blottar ojämnheter i pälsen som vittnar om otaliga ärr på kroppen. På halsen blottas en stor kal rand rakt över strupen. Ett klart tecken på att hon en gång fått strupen uppsliten. Hon var så nära döden man kunde komma. Men tack vare att hennes födelseflock hade duktiga helare drogs hon tillbaka till livet.
"Du har ingen aning om hur det är att dömas. Att hatas och föraktas av de du ser som familj och vänner. Att inte få någon som helst chans. Du säger att jag inte möter problemet? Men jag kämpar. Jag kämpar varje dag för att historien inte ska upprepas. Jag kämpar för att jag inte vill ha de där dömande blickarna på mig. Jag kämpar för mitt liv". Läppen är fortfarande tillbaka dragen och tänderna blottas. Hon stirrar stint på örnen. Han kallar henne patetisk. Han har mage att döma henne. Alla tror att på grund av att Violet besitter en sådan kraft så är hon egoistisk och sadistisk och älskar att leka med andras känslor. Att allt är en lek för att roa hennes sjuka sinne. Men de kan inte ha mer fel. Violet vill bara bli älskad. På riktigt.
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 06 okt 2011, 09:16

Näbben öppnades och ett väsande kom ur den samtidigt som den lilla tungan örnen hade sträcktes ut. Visst hörde Kaiito hennes ord och visst kunde han förstå hennes situation till en viss del. Men fortfarande tyckte han inte att det gav henne någon rätt alls att bemöta honom på det sätt som hon nu gjorde. Ifall hon var frustrerad över det förflutna, varför ta ut det på honom? Det var en enkel fråga, men mest troligt skulle hon väl inte kunna svara på den.
Så många kommentarer och idéer bubblade inom honom, bara väntade på att få komma ut. Det var så mycket som han ville säga och berätta, skrika och fräsa åt henne. I hans ögon var hon patetisk, för det lät som att det hon sade var tomma ord. En varg som kämpade skulle inte reagera på detta sätt. Åtminstone som Kaiito såg på det hela. Men istället för att säga mer hatiska kommentarer och ord så sade han något helt annat. Han höll inne med de klandrande anklagelserna och skakade lätt på huvudet. Istället för att återigen döma henne sade han bara;
- Det är ditt liv, och ditt val. Gör som du vill med det.
Han hade vetat redan från början att han inte hade någon rätt att lägga sig i, vetat att det inte fanns något han kunde säga eller göra. Men han hade ändå anklagat henne, vilket hade varit fel. Men han hade ändå en rätt att få uttrycka sig, och den hade han nu tagit. Nu fanns det inget mer att säga.
Tankarna susade genom huvudet. Charm... Vilken underlig kraft. Lika mycket förbannelse som gåva skulle han gissa. Men han såg inget större fel med den heller, för nog kunde den vara användbar i vissa situationer. Men som det verkade nu måste det bara vara en plåga.
- Men en sak borde du kanske veta om. Du påverkar mig inte nu, när jag är i örnens form. Jag känner knappt av din charm.
Varför han sade det hade han ingen aning om. Kanske för att han ville ge henne en gnutta hopp, en glimt av att det fanns möjligheter. Åtminstone mellan dem två. För visst kände han fortfarande av charmen, men inte alls lika mycket. Och att hon visste om det kanske kunde göra en viss skillnad. För trots allt som Kaiito nu hade stått och hävt ur sig så var han inte ett hjärtlöst monster. Det tänkte han heller aldrig bli. Inte som fadern, inte som Damon som inte kunde se skillnaden på rätt och fel. En varg som gick sin egna väg och inte brydde sig om något annat. Nej, Kaiito tänkte behålla sin medkänsla och sitt förstående. För ifall han tappade dem skulle han bli precis som den varg han avskydde så innerligt.
Sådan far, sådan son.
Han tänkte motbevisa den frasen på alla sätt han kunde.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 06 okt 2011, 16:14

Man blir lätt defensiv i sitt beteende efter att i hela sitt liv blivit behandlad som om man inte var värd någonting alls. Som om livet bara slösats bort på lort. Kaiito är inte bättre han. Även han har kommit med en del dräpande kommentarer. Den som gjort mest ont var nog att han kallade henne patetisk. Att han verkligen såg ner på henne. Det gjorde ont. Det dova morrandet vibrerar i hennes strupe när hon ser på örnen. Han förstår ingenting. Hade det varit lätt så hade hon inte varit sån här. Ingen förstår. Hon fnyser bara åt Kaiito's ord. Att hon gör vad hon vill med sitt liv. Hon suckar sedan. Kort och trött. Det var bara hennes mor som förstod. För de delade samma grymma öde.

Hon vet inte om det Kaiito säger sedan är menat något särskilt. Det ger inte mycket tröst i alla fall. Den lilla svarta kroppen är spänd som en fiolsträng och hon fnyser åter åt honom.
"Så bra för dig då". Säger hon spydigt. Sårat. Hon måste skärpa sig. Hon får inte låta sig själv vara så sårbar. Hon måste bygga upp murarna igen. Känslorna är för tunga att bära. Skadar henne bara mer. Hon får aldrig en chans. Hennes liv är förstört redan från början. All hennes lycka har tagits ifrån henne. Allt hon har kvar är sin patetiska skorpsmula till liv. Inget värt att leva för. Men hon kämpar för att hon vill nå lyckan. Den fullständiga lyckan. Något som varar livet ut och inte bara slås i spillror så fort hon bara hunnit sniffa på det. Violet har faktiskt förlorat allt.
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   ons 19 okt 2011, 14:08

När han hörde hennes dräpande kommentar kom ett ilsket väsande ur örnens strupe. Ett väsande som verkligen talade om att han inte gillade sättet hon talade till honom på. Hennes kommentar hade känts både dryg och likgiltig, som att det inte spelade någon roll. Var hon verkligen så ignorant?
- Du om någon borde behandla det faktumet lite bättre, förstå vad det innebär. Men uppenbarligen måste jag återigen förklara för dig.
Väste han med en ilsken röst.
Någonting inom Kaiito började kännas utmattat. Han började känna sig trött. För trots att Violets charm inte längre påverkade honom lika mycket alls så kunde han inte låta bli att faktiskt känna ett svagt tycke för henne. Och han ville inte bråka med henne, det var där det satt. Han kände att han mycket hellre skulle vara hennes vän än hennes ovän.
- Eftersom att jag inte känner av din charm i denna form så betyder det att jag tycker om dig för den du är!
Ögonen hade en irriterad blick, nästan som om han inte förstod hur Violet inte kunde förstå en sådan sak. Men å andra sidan, hur skulle hon kunna? Hon hade väl ingen aning om att han fortfarande kände ett svagt gillande för henne, hon trodde väl att han endast stod kvar för att kunna skrika och vara elak mot henne. Men så var inte fallet, vilket hon kanske borde förstå nu.
Kaiito visste inte varför, men känslan var kvar där inom honom. Han visste att Violet var farlig, han visste att hon inte var att lita på med den kraften. Men han kände att han ville vara där för henne. Kanske inte som en älskare, vilket kraften hade fått honom att känna. Utan som en vän.
Och han anade att en sådan var just vad hon behövde.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   ons 02 nov 2011, 21:56

Hon vill inte lyssna när han säger att han tydligen måste förklara för henne. Själv är Violet trött på att förklara. För oftast så gör det ändå ingen nytta. Hon blir ändå anklagad och får all skuld. Hon är trött på det. Står inte ut. Hon vill bara skrika. Skrika spotta och fräsa tills det inte finns något kvar. Men inte heller det skulle göra någon nytta. Öronen lägger sig åter mot nacken och hon ser på honom. Ilsket. Men ändå trött och på ett sätt sorgset. En glimt av sorgsenhet i hennes violetta ögon.
Men de orden som Kaiito uttrar lämnar henne faktiskt ställd. Hon ser på honom som om hon inte ska tro sina öron. Ena örat trillar åt sidan och huvudet tippar snett. Läpparna är lätt särade och hon ser frågande ut. Som om hon just hört något hon inte förväntat sig. Och det är just var hon gjort. Hört något hon verkligen inte förväntat sig. Kan det vara så? Men snabbt ruskar hon på huvudet. Försöker samla tankarna. För det kan inte vara sant. Vadå tycker om henne som hon är? Skitsnack. Men ändå... Hon kan inte hjälpa att faktiskt bli glad över orden. Men hon kan inte lita på dem. Hon kan inte lita på sig själv. Hon kan inte lita på Kaiito. Hon står upp. Tar ett steg bakåt. Huvudet har sänkts närmare marken och även kroppen. Raggen står vilt på hennes rygg och öronen ligger åter mot nacken. Men i hennes ansikte syns förvirring, lidande och sorg och misstänksamhet. Bara några enkla ord kan inte förändra vad hon gått igenom hela sitt liv.
"Vad finns det att tycka om?!" Säger hon. Violet brukar alltid vara rak på sak. Speciellt när hon är förvirrad och så. Som just nu. Hon vill inte att han ljuger för henne. Sitter och leker med henne bara för att hennes charm inte påverkar honom nu.
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   ons 02 nov 2011, 22:55

Örnens vingar breddes ut, som ifall den försökte visa något. Riktigt vad var inte ens Kaiito säker på. Han hade velat himla med ögonen eller vinkla öronen. Men inget av det var möjligt, så det fick bli vingarna som rörde på sig. Det var svårt, att lära känna alla dessa olika skepnader som hans kropp kunde ta. Det var svårt att lära sig allt utantill. Och även om örnen var den form han gillade mest och oftat drog på sig så var det svårt att känna även den helt.
Men ögonen var alltid desamma, det ena ljusare blått och det andra mörkare. Blåa, precis som Damons. Fadern han hade förskjutit, endast en varg att förakta och se ner på. Aldrig att han skulle bli som sin fader, aldrig någonsin. Och kanske var det just därför som han nu kände som han gjorde för denna svarta hona med de violetta ögonen. Kanske var det därför som han tyckte om henne till en viss del. För att han djupt inom sig ville hjälpa andra med deras liv, inte förstöra dem som hans far verkade njuta av att göra. Och sanningen var den att Violet verkade behöva lite hjälp av ett eller annat slag.
- Jag vet inte, men spelar det någon roll? Du skulle kunna behöva en vän, så varför inte då jag som verkar klara mig någorlunda undan din charm så länge jag inte är i vargskepnaden?
Vingarna ryckte till en aning, som om Kaiito ryckte på axlarna. Blicken i de blåa ögonen var fortfarande kylig, men uppriktig gick inte heller att tvivla på att den var. För visst talade han sanning, och visst sade han saker som han menade. Han visste inte varför han gillade Violet, men att hon behövde en vän fanns det ingen större tvekan om. Och vem kunde lämpa sig bättre än Kaiito i den rollen?
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   ons 02 nov 2011, 23:23

Öronen klipper till på hennes huvud och det ena spetsas sedan framåt. Hon iakttar örnen framför sig. Studerar honom misstänksamt. Han talar igen. Öronen klipper åter till på Violet's huvud och hon sätter sig ner. Den långa yviga svansen placeras på marken bakom henne. Rakt ut från kroppen. Båda öronen står upp nu men misstänksamheten i hennes blick är inte borta.
"Så varje gång jag är i närheten ska du vara örn?" En misstänksam fråga. Men hennes tidigare aggressivitet är som bortblåst. Hon vet inte vad hon ska tycka eller tänka. Hon bara ser på örnen. Hon kan inte låta bli att känna att något skumt är det med det hela. Först var Kaiito inte vidare snäll mot henne. Och helt plötsligt tycker han om henne för den hon är men han påverkas inte av hennes kraft för att han är örn och allt är bara förvirrande i Violet's lilla huvud.

[Kort. Men sängen kallar nu. ^^]
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 03 nov 2011, 07:50

Han kunde höra förvirringen hos henne, och inte heller kunde han klandra henne för att hon kände den. Det var något som vem som helst skulle kunan känna i ett läge som detta. Han hade varit elak till en början, men sedan hade något annat dykt upp inom honom. En känsla att vilja hjälpa. Och han kunde bara inte ignorera den, eftersom att det kändes så stark på något vis. Kaiito visste att om han gick härifrån så skulle han ångra sig efteråt, så han tänkte inte göra det. Därför stod han envist kvar på sin plats, funderade igenom allt hon hade sagt.
Återigen ryckte det svagt i Kaiitos vingar. Han var inte säker på om hon förstod vad som menades med det, men tanken var i alla fall att han ryckte på axlarna.
- Ja, i form av en örn...
Vingarna breddes ut och han lyfte från marken. Tog några kraftiga vingslag för att sedan åter landa på marken, denna gång bredvid henne och i en annan form.
- Eller kanske en hare.
Det spelade inte så stor roll för honom egentligen. Men han gillade inte att vara i vilken form som helst, örnen var den enda han egentligen kände sig riktigt hemma i. En form som han verkligen uppskattade och trivdes med. Som om det verkligen hade kunnat vara han. Haren kändes bara fel, de långa öronen och de kraftiga bakbenen blandat med vetskapen om att han nu var bytet var inte alls särskilt trevligt.
- Mig spelar det ingen roll, det hör till min kraft. Jag kan bli vad du än vill att jag ska vara. Svårare än så är det inte.
Rösten var inte längre lika kylig, och det kände sig inte heller Kaiito. På något sätt kändes allting mycket mer lättsamt nu.
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   tor 03 nov 2011, 16:04

En örn. Violet har aldrig gillat fjäderfän. De är sega och beniga. Men ändå avundas hon deras vingar. Deras frihet. Så på ett sätt avundas hon Kaiito för att han har förmågan att ändra form till ett djur med vingar. Han flyger upp och landar bredvid henne. Men denna gång är han en hare. Violet ruskar snabbt på huvudet. Nej, det går inte. Harar är byten. Kaiito vill förmodligen inte bli sedd som ett byte.
"Jag föredrar örnen framför haren". Säger hon och lyckas åstadkomma ett finurligt leende och sveper ut med ena tassen som för att puffa till haren med baksidan av tassen.
"Du ser fånig ut som hare". Säger hon och kan inte låta bli att fnissa lätt. Det är underligt. För Violet har inte fnissat på länge. Hon har gjort sig av med alla sådana lyckliga känslor och tankar. För lyckan är ingenting hon är värd. Öronen lägger sig mot nacken vid ljudet från henne själv och hon trycker sig mot marken och svansen sveps om henne och döljer hennes tassar. Hon ser på Kaiito.
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   fre 04 nov 2011, 09:14

Kaiito kunde inte låta bli att flina. Eller, åtminstone inombords. För när harar ler, syns det ens? Han hade ingen aning om svaret på den frågan, för det enda uttryck han någonsin hade sett i en hares ansikte var rädslan för att bli fångad då han jagade dem.
- Det kan jag tänka mig är sant... En hare, nej. Det är verkligen inte min grej. Då är jag heller en fågel, de har så mycket mer frihet.
Han nickade, som för att bekräfta sina egna ord. Sedan tog han ett litet skutt vilket tillät honom att förvandlas till en örn. Några vingslag och han hade ökat i höjd. Stillsamt gled han mot ett träd endast någon meter bort och landade på en gren. Därifrån såg han sedan åter på Violet.
- Så vad säger du? Vänner?
Rösten hade blivit lättsam och blicken i de blåa ögonen var inte längre lika kylig. Kaiito kunde inte låta bli att undra över vad det var. Vad som hade gjort honom på sånt här humör. Han inte bemötte Violet som vilken annan varg som helst, han bemötte henne som någon speciell. Mer kunde inte sägas om den saken. Men anledningen till det var fortfarande ett mysterium. Och kanske han aldrig skulle få reda på det, men det spelade kanske heller ingen roll. Det var något som tiden fick utvisa.

[Blääää, känns som att jag upprepar mig... -.- Skit dåligt inlägg!]
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   fre 04 nov 2011, 17:07

Hon ser på Kaiito som åter förvandlas till en örn och landar i ett träd. Hon nickar lätt åt hans ord.
"Vänner". Säger hon och känner sig väldigt glad över det hela. En riktig vän har hon aldrig haft. Hon känner sig fortfarande misstänksam mot Kaiito. För deras möte började inte på något direkt positivt sätt. Men hon är ändå glad över det han sagt. Eller det de kommit fram till i alla fall. För hon är inte längre sur på honom. De negativa känslorna är som bortblåsta. De har svept bort med vinden.
Men snart får hon en busig och finurlig glimt i de violetta ögonen och kastar sig mot stammen på det träd Kaiito satt sig i. Hon klättrar smidigt upp för stammen. Hon är rätt liten. Så hon har ingen direkt tyngd att bära på. Snabb är hon med. Snart har hon tagit sig till grenen och sveper med sina framtassar efter öronen som för att fånga honom. Hon flinar så att tänderna blottas.

[hihi. Violet vill leka. (A)]
[Kanske avsluta snart?]
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 19 nov 2011, 08:56

Ifall örnen hade kunnat le hade han gjort det, men Kaiito fann det aningen svårt med tanke på den väldigt styva näbben som endast gick att förflytta upp och ner. Och kanske var det också lika bra för han kunde tänka sig att det skulle se aninen konstigt ut ifall näbben kunde formas till ett leende. Men inom sig log han en aning. Förutom syskonen så var Violet hans första vän, om nu ens syskonen kunde räknas. De verkade vara som bortblåsta från jordens yta och kanske det var lika bra. Kaiito själv hade börjat ana att det fanns få saker i denna värld som gjorde det värt att leva. Han önskade inte sina syskon en meningslös tillvaro. De förtjänade något bättre än så.
När Violet så klättrade upp i trädet föll örnens skarpa blick på henne, en aning fundersam över vad hon hade tänkt göra. Och när hon sedan stod framför honom och kastade tassarna mot honom i ett försök att fånga Kaiito breddade han vingarna och flög än högre upp. Visserligen hade det inte varit så lätt, han hade fått ducka och hoppa bakåt för att undvika vargtassarna som han visste hade vassa klor, men han hade åtminstone klarat sig.

[Alltså, min aktivitet... -.- Och kort blev det nu! Ja, kanske lika bra att avsluta?]
Till överst på sidan Gå ner
Violet

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 19 nov 2011, 17:39

Hennes attack mot örnen hade endast varit på lek. Därför hade hon varit noga med att klorna var indragna. Hon är ju renrasig karg så hon kan fälla in och fälla ut sina klor. De är även något mer böjda än vanliga vargklor. Just för att hon ska få bättre grepp och kunna klättra i träd. Hon skrattar till när öronen duckar och sedan flyger högre upp i träden. Violet sätter sig på grenen. Svansen hänger rakt ner. Hon har en väldigt bra balans i träden. Något hon har tränat på i många år.
Hon sitter där och studerar öronen på en högre gren. De violetta ögonen glittrar lätt och svanstippen vickar fram och tillbaka.

[Kom inte på något bättre. x3 Du kan avsluta. ^^]
Till överst på sidan Gå ner
Kaiito

avatar


InläggRubrik: Sv: Back home [P]   lör 19 nov 2011, 18:41

Kaiito blickade ner på karghonan som satt kvar på samma gren och i hennes ögon kunde ha se de leksamma glimten som han själv hade haft en gång i tiden. Efter mötet med Damon hade han på något vis tvingat sig själv att växa upp. Trots att han fortfarande var en ungvarg tillhörde han nu en flock och hade till och med en viktig position inom denna. Och han hade inte haft en tanke på att leka eller göra något annat barnsligt. Det var nästan så att oron över fadern hade dödat hans ungdom och livsgnista.
Men nu när han såg den där glimten i Violets ögon var det något som vaknade till liv inom honom. Ett svagt väsande läte kom ur hans strupe, mycket likt ett skratt och vingarna breddes åter ut.
Varför skulle han lida för sin faders misstag? Varför skulle han behöva oroa sig över en varg han mest troligt aldrig mer skulle se? Det var de tankarna som korsade hans huvud då Kaiito fick känslan av att vara ung. Att vara en valp, naiv och bekymmerslös. Han kände för att leka, han kände sig full av liv. Och han gillade känslan som for genom hans kropp. Visserligen var detta endast en stund, ett kort ögonblick i hans långa liv. Och när detta ögonblick var över skulle han mest troligt återgå till att betrakta alla i sin närhet som främlingar och åter bli den vuxna vargen då oron för fadern gjorde sig påmind. Men just nu hade den oron blivit bortglömd.
Och med ett skri flög han ned från grenen och mot Violet för att leka med sin nyfunna vän.

[Aw, haha 8D Blev typ rörd, Kaiito har en vääään <3]

AVSLUTAT!
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Back home [P]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Back home [P]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 2 av 2Gå till sida : Föregående  1, 2

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Lövskogen-
Hoppa till: