Denna förbannade regnskog eller vad det nu var värt att kallas!
Terrinn morrade irriterat och bet av en lian som slingrat sig runt hans vänsterben. Växten gick av på en gång och han skakade med en grymtning av sig den kvarvarande grönskan. Den flerfärgade hanen fortsatte framåt igen, denna gången med ett getöga ner mot marken för att inte återigen fastna. Han var verkligen inte van vid den miljön. Han var uppvuxen i bergen - där vinden pinade och åskan mullrade, inte i ett kvavt fågelbo där aporna tjöt och fåglarna kontrade med sina diverse läten. 
Varför Terrinn ens hade givit sig ner från platsen han hittills befunnit sig på var på grund av uttråkning. Inte för att han direkt törstade efter sällskap, men han ville åtminstone göra någonting. Till hans områden vågade sig sällan någon - och det var tråkigt. Sedan hans partner och valpar försvunnit så hade han varit fullständigt likgiltig för omvärlden. Vart de tagit vägen visste han inte - och hans kalla jag brydde sig ärligt inte heller. Möjligtvis om Lienn, som varit hans frände - där något så patetiskt som kärleksrelaterat tjafs inte varit relevant, utan tanken på att leda och visa sin värdighet hade ledit. att de skaffat valparna var bara för att kunna föra sitt släkte vidare, och möjligtvis lyckas uppfostra dem till tåliga vargar av ledartyp om de själva misslyckades. 
Även den planen hade gått i stöpet då de plötsligt, efter att Terrinn varit ute på spaning, försvunnit. Deras doftspår gick till slutet av en klyfta. Anade att de förmodligen slukats av dess djup.

De kraftiga bakbenen sköt ifrån då han hoppade upp på en stock. Den torra barken knakade under hans tygnd men gav inte vika. Hans avtrubbade doftorgan läste av omgivningen bäst det gick, men inget uppfattades. Inget viktigt som skulle kunna vara ett hot - bara en svag lukt av ungvarg. Säkert en liten spinkig pojkspoling.
Med en trött suck hoppade den bastanta hanen ner och landade med en dov duns på de stora tassarna. Vart var denne lilla odåga?