HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Kallt vatten [Kasai]
Idag på 00:36 av Blair

» Fortsätt ditt liv [Alin, Even]
Igår på 23:31 av Kenai

» Atheala - The Healing Light
Igår på 17:44 av Atheala

» Ethanimero/Ajani
Igår på 17:21 av Ajodelle

» Search [Unnown]
Igår på 17:10 av Unnown

» Bloom with grace [P]
Igår på 16:46 av Cry

» (Avslutat) Döden
Igår på 16:10 av Sleazoid

» (Avslutat) Inga Mer Böner - Loiana död
Igår på 16:08 av Sleazoid

» (Avslutat) Varkara mördad
Igår på 16:07 av Sleazoid

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 3 registrerade, 0 dolda och 3 gäster.

Blair, Navus, Verida

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och överföra alla spelarnamn till det nya textfältet.

Då det finns över 1100 konton på Numoori så är detta såklart ett projekt som kommer ta ett tag

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Zombie Eventet avslutas!
tis 31 jan 2017, 23:23 av Yargol
Hallå allesammans!

Som ni alla känner till så har det i lite över ett år nu pågått ett stort Zombie Event här på sidan. Ni kan läsa informationen om Zombie Eventet på dess eventsida Här (länk)

Nu har eventet nått sitt slut, och här kommer resultatet - och konsekvenserna - för vad som har hänt under den här tiden! Pågående eventrollspel får såklart fortfarande rollspelas klart även om eventet nu officiellt har avslutats, men resultaten på de större hord-rollspelen har nu bestämts och kan inte längre påverkas även om rollspelen fortsätter.


Den nordligaste av de …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 Gräs [Polka]

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Gräs [Polka]   tor 17 jul 2014, 16:22

Det var med långa steg hon rörde sig mellan de raka stammarna. Varje steg kändes tyngre än det förra. Tyngre ju närmare hon kom. Hon hade rört sig ut från revirets gränser, vandrat bortåt, bort från flockens närhet. Varje gång hon tänkte på dem som en flock så var det något som pirrade i hennes bröst. Det var en känsla hon inte riktigt kunde beskriva. En tyngd och ett ansvar hon aldrig hade känt förut. Hon ogillade tanken på att lämna dem, om så ens för ett par timmar, men hon hade behövt gå. Hon behövde se platsen med egna ögon. Hon hade talat om för de andra vart hon skulle, och de visste att hon skulle återvända snart igen. Hon kunde vara tillbaka innan skymningen. Men för varje steg hon tog så kände hon hur knuten i bröstet hårdnade.
     Hur länge sedan var det hon hade stått bland eldens lågor? Skrikande, vrålande i desperation. Hur länge sedan var det hon fått de ärr som ständigt skavde på insidan? De nya ärren, som nu inte längre var nya, även om de fortfarande var det i hennes tankar. Nya jämfört med de gamla. Hon hade många ärr, även om de flesta inte syntes utåt. De minnen hon hade av platsen var mörka och sotiga, skapade endast kort efter att elden hade lagt sig. Etsade in i hennes sinne. Hon hade hört att platsen hade förändrats, och det var vad hon hade förväntat sig. Livet hade en underbar förmåga att återhämta sig även efter de mörkaste timmar. Men hon behövde se det. Hela vintern hade passerat, och våren efter den. Hon hade varit för upptagen för att ta sig ut hit, och det fanns fortfarande mycket att göra. Arbetet hade knappt börjat.
     Framför sig kunde hon plötsligt skymta himlen bland de tidigare täta trädkronorna. Det var som om skogen slutade abrupt i en vägg av grönskande stammar. Fåglarna sjöng runtom i de bladklädda kronorna. Hon kunde höra vinden dansa bland grenarna. Solen sken högt upp på den molnfläckade himlen. Hon stannade upp bland snåren. Det kändes på sätt och vis tomt när hon inte längre kunde känna flockens sinnen i sin närhet. Hon hade blivit så van vid att ha dem runtom sig att ensamheten blev påtaglig. De var för långt bort för att hon skulle nå dem nu, men där fanns sinnen i närheten. Främmande sinnen som hon höll under noggrann uppsikt, trots att de ännu var för långt bort för att hon skulle kunna se dem.
     Med ett djupt andetag började hon röra sig framåt på nytt. Stegen blev längre, raskare, allt efter hand som hon kunde se skogsslutet närma sig. De sista längderna tog hon sig över i ett par hastiga språng, innan hon travade ut i ett öppet, kuperat landskap och stannade på nytt. Bakom henne reste sig den frodiga skogen, Skogen som överlevde, och framför henne sträckte sig öppna marker. Runtom henne reste sig ett fåtal träd som överlevt gränsen för där elden upphört, med mörka stammar som ändå bar blad. Längre bort reste sig förkolnade skelett av vad som en gång i tiden varit en lummig skog, och på marken fanns fortfarande rester av stammar och svarta stubbar. Men det var också det enda som liknade det hon mindes.
     Den knut hon känt släppte när hon såg det grönskande gräset och blommorna. Hon kunde andas igen när hon såg unga hallonsnår och nässlor. Surret av insekter blandades med den mjuka brisen i hennes öron. Fjärilar dansade genom luften från blomma till blomma. Medan hon vände huvudet för att se sig om tog hon ett par steg framåt. Vingarna fälldes ut från hennes sidor och slog ett slag. Vinden ryckte i hennes päls när hon tog sats och sprang framåt. Vingarna slog på nytt, fylldes med luft. De gav ifrån sig ljudliga dunsar då de lyfte henne från marken, upp mot himlen. Högt ovan mark slutade hon slå med vingarna och lät dem förbli utfällda, glidande genom luften. Vart hon än såg grodde det. Vart hon än vände blicken fanns grönska och liv. En ny början. Ett slut, och en ny början. När hon såg platsen kände hon hopp. Tacksamhet för den chans hon fått.
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 17 jul 2014, 17:31

Mycket hade förändrats här, stammarna var svart och växtligheten var allt sämre.
Hanen trivdes här, platsen speglade hans själ. Minnerna han bar på levde i hans mörka sinne, återblickar som hemsökte hans drömmar. 
Grönska fast mycket som hade tagit skada av eldens raseri.
De tre bröderna talade tyst, som hesa viskningar genom den stilla vinden. "Inget får bryta ner oss bröder. Demonen kommer snart att vara den som ligger under våra tassar" sade Högra huvudet, den onda brodern.  
Vänstra brodern var inte lika godsinnad som han var en gång i tiden. Även hans sinne hade mörknat och låg nu mer åt det Neutala. 
Hanen vandrade därefter i tystnad med endast tankar som kommunikation. Inte för att de talade, utan delade tankar om omvärlden.
Polkas alla huvuden var i andra tankar, men det mittersta huvudet's tankar låg mer åt det håll som kretsade kring frihet. Världen var hård mot bröderna, hur mycket de än bett till gudarna om frihet hade de inte fått något svar. 
De hade tappat tron på dessa såkallade gudar, endast Chaibos hade bevisat sig själv finnas. 
Marken var bränd och sotade ned hans kritvita tassar som plötsligt stannade i ett oförutsägbart ryck. 
Han vädrade någon, från skyn. Skulle han bege sig därifrån för att inte riskera skada, eller skulle han stanna kvar och våga komma över sin rädsla för närhet? Hannen stod still och lät ödet bestämma. 
Han tog ett djupt andetag innan han lät sig själv ta in skogens energi för att samla krafter.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   mån 21 jul 2014, 04:38

Vingarna slog lugnt med jämna, utdragna mellanrum. Under henne passerade det grönskande landskapet. Ju mer hon såg, desto lättare kände hon sig. Den förödelse som branden hade lämnat efter sig fanns endast kvar som minnen, bevarade av de brända stammar och stubbar som ännu stod. Gräset hade tagit herraväldet, hårt och mjukt, med ulliga, fröklädda toppar och varvat med blommor och unga snår. Under gräset var marken klädd i jord och grus. De stenar som stack upp bland kullarna var fortfarande kala sedan mossan bränts bort, men om några år skulle de vara lika gröna som förut. Snart nog skulle unga träd skjuta ur marken. Snart nog skulle björkar, lind och bok återvända till området. Bränder lämnade förvånansvärt näringsrika marker i sitt spår. När hon såg landskapet under sig så kände hon att ett slut kanske inte alltid var för det sämre. Hon hade själv fått chansen att börja om, och det hade varit för det bättre. Hon hade aldrig stått där hon stod idag om hon aldrig hade rest sig inför Vinden.
     De främmande sinnena befann sig i hennes medvetande, som känslan av en närhet. Det var som att betrakta stjärnor på en mörk himmel. Hon kunde aldrig se vem sinnet tillhörde om hon inte redan hade mött det sinnet förut. Hon kunde inte säga åt vilket håll någon stod om de inte rörde sig i den riktningen, och hon kunde inte säga hur någon såg ut utan att ha sett dem med ögonen. Däremot tillät sinnena henne att skilja på vargar och djur, och de sade henne hur gamla de var, om än aldrig exakt. Som att betrakta livets unga låga som styrktes och med tiden blev en ihållande glöd. De sinnen hon kände nu verkade ungdomliga, och på något vis väldigt lika varandra. Där låg mörker bland dem, en känsla som först förde hennes tankar till nattens barn även om solen sken på himlen. Det kändes... fel.
      Hon lutade brant åt sidan för att snabbt vända om i luften. Den skarpa blicken sökte längs med marken efter sinnena medan hon cirkulerade. Den sedvanligt tankfulla rynkan i hennes panna djupnade medan hon avvaktande, mentalt betraktade sinnena. Fel. Hon tyckte inte om den känslan. Inte det minsta. Det var inte faktumet att sinnena tycktes befinna sig på samma plats, utan den underliggande mörka känslan som fick raggen att vilja resa sig. Snart fann blicken en ljus skepnad på marken längre bort. Det hon såg fick henne att blinka förvånat. Hon slog hårt med vingarna och vände i en snäv cirkel utan att närma sig den ljuse. Hade hon inte haft en flygares skarpa blick hade hon inte kunnat urskilja mycket mer än att det var en främling, men när hon betraktade den andre nu kunde hon se dess former tydligt.
     På sätt och vis förklarade den ensamma formen hon såg sinnenas likhet till varandra. Den ljuse påminde vid första anblicken om en grov varg, men hade ett brett axelparti som gav plats till tre huvuden. Hon hade mött underliga varelser förut, med för många ögon, för många ben eller deformerade huvud och kroppar. Men tre huvud, med skilda sinnen, på en och samma kropp? Hon vände om i luften och rörde sig bortåt igen för att ta mark på en av de många kullarna i närheten. Därifrån kunde hon fortfarande urskilja främlingen - eller främlingarna - på håll, även om det var för långt för att de skulle kunna mer än urskilja varandra. Hon var inte helt säker på om hon ville närma sig, men den främmande känslan, den som inte var en egentlig del av sinnena, höll henne kvar.

[Ursäktar om det blev rörigt, hinner inte läsa igenom för ska till flyget nu. Är tillbaks i Sverige igen om drygt ett dygn C:]
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tis 22 jul 2014, 14:20

Vinden viskade bland grenarna att någon var nära. Bröderna fortsatte sin lugna taktgång fast med mer vaksamma sinnen. "Bröder, var vaksamma. Någon vars tassar ej är på mark finns i närheten" viskade det vänstra huvudet med en hes ton. 
Även fast hans själ var mörk kunde han ändå se det ljusa kring honom. fåglarnas vackra sång, jordens unika kraft och djuren som var fylld av energi. 
Men dock kunde han inte känna något ljus insitt inre, även fast hans yttre var motsatsen till mörker, vit.
Hanen stannade upp och lät vinden tala om vad som fanns inärheten, han kunde inte se vad det var, men luktsinnet svek honom aldrig. 
Sedan då vinden viskat satte han fart igen i samma riktning. 
Främlingen var i luften och det gjorde det svårt för honom att kunna se främlingens utseende då han inte gärna stirrade då han inte kunde vara diskret. Polka tog ett djupt andetag för att lugna nerverna. Om han vart förbannad till en viss gräns så kunde Demonen lätt få övertag. Men han höll sig lugn, det måste han vara.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 24 jul 2014, 07:53

Hon stod stilla på kullen där hon landat. Den trehövdade verkade ha upptäckt henne då han plötsligt rörde sig i hennes riktning. Det var väntat, även om hon inte hade närmat sig så hade hon inte smugit. Där hade inte funnits någon anledning. Hon spred försiktigt mentala trådar över området, mot den flerhövdade, för att betrakta sinnena. Hans utseende i sig var underligt, men inget som skrämde henne. Hon hade mött underliga varelser och döden för många gånger för att låta ett utseende skrämma henne. Det som dock var skrämmande var det hon inte kunde se, men som hon kände fanns där. Vad var det för mörkt hål som gömde sig i sinnena? Bland dem, blandat med dem. Som en del av dem, på samma vis som en böld eller ärr.
     Hon ville inte vidröra sinnena. Det var som att se på en skabbräv på avstånd, utan att vilja vidröra den. Som en sjukdom hon inte ville smittas av, en som påminde alldeles för mycket om Dem utan att vara det. Hennes blick smalnade av när hon såg på den ljuse. Vad är du? tänkte hon för sig själv. Tanken var inte ägnad den flerhövdade, utan mörkret. Vad var det för sjuklig smitta den andre bar på?
     När den ljuse kom närmare rätade Dimitrij på sig, fortfarande med avsmalnad blick. Den långa svansen höjde sig i en båge bakom henne, självsäkert men avvaktande. Hon lät inte främlingen komma närmare än tillräckligt för att ropa till honom. Det var fortfarande gott och väl flera språngs avstånd mellan dem när hon tog till orda.
     "Vad är det för mörker du bär?" Hennes röst var stark och tydlig. Hon valde rösten över sinnet då hon inte ville vidröra den, eller de andras tankar. Inte med smittan där.
     Han var stor, större än henne själv och betydligt bredare. Huvudena kändes malplacerade, hopklämda tillsammans på samma, breda axelparti. För ett ögonblick fann hon sig själv undra hur de satt ihop med ryggen. Hon kände ingen oro för den fysiska närvaron av främlingen. Hon hade kämpat och överlevt Jakten för många gånger för att oroa sig i närheten av de levande. Däremot spände musklerna i kroppen och vingarna, redo att lyfta i ett hjärtslag. Hon tänkte inte riskera något med flocken som väntade. Hon hade för mycket att göra för att riskera strid.
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tis 29 jul 2014, 00:28

Polka var lugn och höll humöret uppe. Detta var den förste främlingen på flera år som han ens varit såhär nära av utan att bryta ut i raseri.
Hanen hörde hennes ord, det tog hårt på honom att få höra dem där orden "vad är det där för mörker du bär?" Han stannade upp, var tyst i några fåtals sekunder för att alla tankar och minnen spelades upp som en mardröms fasa. Han tänkte ta några steg närmare, men var han tillåten? Han ångrade sig, backade istället två steg och satte sig ned som ett tecken på fred. Denne kände av hans mörker och det plågade honom. Var det så "Jag ska säga dig vad det är" Svarade han sammanbitet fast med lugnet i behåll "En djävla skam och ett helvete som hindrar mig från att leva det liv jag dagligen önskar jag hade" han svor, men inte åt främlingen utan åt demonen. Han vela att den skulle höra hur äcklad och hatisk han var mot den. 
"Men jag lever, visst?... Jag uppskattar livet jag fått men ger det hellre till Chaibos än att.. Att..." Han stannade upp var tvungen att lugna ned sig och ta några djupa andetag "..Än att göra någon illa.."
Hah, det lät patetiskt i den högre broderns öron så ett galet flin växte sig på broderns läppar. Men sanningen var, han skämdes, alla tre.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   ons 30 jul 2014, 13:41

Dimitrij förblev stående när främlingen backade och satte sig ned. Den undertryckta ilskan sken genom rösten när han svarade med sammanbiten stämma. Hennes blick förblev avsmalnad medan hon lyssnade till hanen. Hanarna? Hur benämnde man en varg med fler huvuden än ett? Var det en varg, eller flera vargar? Vad var det för mörker?
     Hennes min förändrades inte när det ena av den andres huvud flinade brett. Hon stod kvar, högst upp på kullens krön med främlingen sittande ett par språng nedanför. Hennes hårda blick fixerade den ljuse medan hon tänkte. De kunde inte vandra i ljuset. Ändå fanns känslan där, som förde hennes tankar till Dem. Som en släkting, men äldre. Mörkare. Hon kunde känna sin hud knottras under pälsen när insikten föll över henne. Ett stygn av rädsla stack i hennes bröst. Inte rädsla för den vite, utan för mörkret bakom.
     "Vem är du?", sade hon efter en stunds tystnad. Rösten var plötsligt tom, om än fortfarande tydlig. Hon var inte säker på om frågan var ämnad den vite eller den sjukliga närvaron. Hon kunde inte stanna här. Inte med Den här. Men hon kunde samtidigt inte bara gå. Inte när det stod en varg, eller kanske flera vargar, framför henne som kanske inte valt den väg han hamnat på. Hon hade hört om dem, parasiter som stal andras liv. Demoner. De som en gång i tiden skapade Nattens barn.
     Hon kunde inte slåss mot en demon. Hur slogs man mot en demon? Tanken lät befängd även i hennes huvud. Det måste finnas något sätt, men hon kände inte till det. Hon kunde inte, inte nu. Verkligen inte nu.
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   ons 30 jul 2014, 18:21

Polka satt ned fortfarande. Osäker på om främlingens närvaro skulle leda till något bra eller tvärtom. 
"Vem jag är?" Det fick tankarna att flöda 'En vilsen själ fast i mörkret, hur nära ljuset jag än är når jag aldrig fram. Fast, fången i ett evigt mörker' 
"De namn vi bröder delar är Polka. Vem är du själv, varginna?" Hans röst var lugn och i hans stämma fanns det ingen ondska. Bara i 'hans' själ, eller skulle han säga Flero Durano's själ? Han visste vad ondskan inom honom hette. Men hur tar man död på ondskan man har inom sig utan att döda sig själv?
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 31 jul 2014, 00:58

Hon fnös kort, men tyst. Varginna? Hon hade aldrig riktigt gillat det ordet. Varför kunde inte varg vara varg? Hon sköt snabbt undan tanken igen. Det spelade ingen roll just nu. Polka? Ett enkelt namn. När han vände tillbaks frågan stod hon tyst en stund igen, fortfarande utan att sätta sig ner eller röra en min. Hon var inte säker på att hon ville ge sitt namn till demonen. Men det var en varg som stod framför henne, tre bröder under samma namn. Hur dömde man det som fanns inuti utan att döma det andra?
     "Dimitrij", svarade hon till slut med samma tonlösa stämma. Den sedvanligt tankfulla rynkan dök upp på hennes panna. Hon tog in den andre med blicken än en gång. Lugn, men med mycket undertryckt ilska. Det hade funnits där, i rösten tidigare. En varg, eller tre, inte mer. Om det inte hade varit för närvaron i bakgrunden. Hade inte mörkret funnits där så hade hon kanske tillåtit sig att intresseras av det underliga utseendet, kanske fråga om det, men närvaron störde henne. Den skrämde henne, och hon ville inte stanna längre.
     Hur länge hade den andre burit mörkret med sig? Var hade demonen kommit ifrån? Hon hade hört historier om vargar som blev besuttna, men var kom de ifrån? Fanns de där från början, eller var det som en sjukdom som visade sig med tiden? Plötsligt? Där fanns en kamp bakom den trehövdades lugn. Hon kunde se den, kände igen kampen även om det var av en helt annan nivå.
     "Vart är du på väg, Polka?", fann hon sig själv säga. Hon syftade inte på en fysisk plats, även om det kanske lät som det. Det var en inre resa hon tänkte på. Vandrade han, de, in i mörkret? Det var en sorglig tanke. Hon tyckte synd om dem, trots att hon inte kände dem. Hon tyckte synd om dem för att de levde med en sådan parasit.
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 31 jul 2014, 16:00

Något kändes obehagligt i hans inre, och det kändes verkligen inte bra.
Durano trängde sig på men denna gång med bara frestande ord, knappt en befallning. 'Jag vet att du vill.. Sätta tänderna i henne..' 
Polka var kannibal från långt tillbaks i hans ungdom, och detta frestade honom innerligt. Men Dimitrij, som främlingen hette, hade ej visat hot. Den ena brodern gnydde till och morrade ilsket, så den mittersta brodern högg mot den brodern som morrat. "Uppför dig!" grymtade han med sammanbitna käkar. Sedan fördes blicken till honan. Han försökte lägga hennes namn på minnet.
"Jag vet inte riktigt, Dimitrij... Det är svårt att veta vart jag kan vandra utan att ställa till med terror"
Han var egentligen ingen kallblodig mördare, men det var det han var. Han är ju inte sig själv, fast i en mardröm. 
"Säg mig.. Finns det en väg till ljuset även för mig, Dimitrij?" i rösten fanns det en glimt av hopp, även fast den var så liten.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 31 jul 2014, 16:53

Hennes vingar rörde sig vid sidorna utan att fällas ut när hon kände något röra sig hos mörkret. Hon kunde inte riktigt beskriva känslan, det var som om det tätnade, även om de sinnen hon såg aldrig var mer än en punkt. De förändrades inte annat än när de flyttade på sig, öppnades eller slöts. Men mörkret var inte ett sinne. Det var en närvaro på ett annat vis. Det ena huvudet högg mot det andra när det morrade. Var det så att demonen lyssnade? Var den bunden i den andres kropp, eller hängde den utanför. Hon kunde inte känna det med säkerhet, och vågade inte vidröra närvaron.
     Hon var tyst medan det ena av huvudena talade. När hon bara studerade huvudena och inte tänkte på den ensamma kropp de delade så såg de nästan ut som tre identiska vargar som stod väldigt, väldigt tätt ihop. Hon hade dock svårt att koncentrera sig på enbart vargarna, när demonen fanns där. Hon övervägde att vända om och lämna platsen, men stod kvar när han ställde en fråga. Den tankfulla rynkan i hennes panna djupnade en aning och blev nästan bekymrad. Fanns det en väg in i ljuset för honom? Hon visste inte. Inte med demonen där. Fanns det historier om vargar som överlevt demonerna? Hon behövde ta reda på det.
     "Om du tror och om du kämpar", svarade hon med lägre stämma än tidigare. Vad svarade man på den frågan? Och hur svarade man till en främling? Eller flera främlingar? "Hoppet är det sista som överger dig. Förlora inte det." Hon hade trott sig förlora sig själv många gånger, men hoppet hade lett henne tillbaka varje gång. Hennes tro, inte enbart på gudarna, hade hållit henne vid liv. Hennes kamp var långt ifrån över. Frågan var hur länge man kämpade mot något så intimt som det mörker som spann trådar runt främlingens sinnen. Rädslan för mörkret spände i hennes bröst, men hon vägrade visa det utåt. Hon ville lämna platsen, men tänkte inte vända mörkret ryggen.
     Hon mötte de tre huvudenas blickar med sina egna grå ögon. Inombords svor hon i långa ramsor. Det var inte rätt. Men hon kunde inget göra. Inte här, inte nu, och inte ensam. Hon kunde bara be för att det skulle finnas en lösning om smittan skulle komma närmare än hos en främling. Hon drog ett djupt andetag. Hon kunde inte stanna här.
     I ett hjärtslag fällde hon ut vingarna och slog ett hårt slag. De långa, membranklädda fingrarna vidrörde marken för knappt ett ögonblick när luften som spände under huden lyfte henne från marken. Gräset runtom på kullen, blommor, nässlor och unga skott, vek sig för det plötsliga vinddraget. Nästan innan ljudet av det första vingslaget avslutats slog vingarna ett nytt slag och lät Dimitrij förvånansvärt snabbt vinna höjd. Hon släppte inte Polka med blicken, släppte inte sinnena och mörkret med sin vaksamhet.
Till överst på sidan Gå ner
Lucius
Eremit
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 31 jul 2014, 17:35

'Jag antar att hon har rätt. Så länge det finns hopp kan vi också överleva denna strid' Tänkte han till sina bröder på sidorna om honom. 
'Hopp? Vad är det för trams?! Makt är det viktigaste Polka, Du måste förgöra för att själv kunna leva' sade Durano. Det skar i hans inre att Demonen talade, värst av allt var att han aldrig kunde vara säker på att han var helt ensam. 
Hanen var inte beredd på att honan skulle lyfta till skyn så i ren reflex ställde han sig upp och tog några steg bakåt. Han backade ännu mer och plötsligt, stannade. Alla tre bröderna granskade honan som var uppe i skyn(?). 
"Hata mig inte.." Viskade han för sig själv, om det var till Dimitrij visste han inte. Orden bara slank ur honom, men knappt hörbara.
Det grodde inombords, hatet, känslorna och det kannibaliska mörkret. Durano väckte hans ilska och beordrade slakt. Men hanen vägrade och fick därefter smärtsamma smärtor i hans inre. Han behöll sitt lugn, stod emot, kroppen brann av smärta. Polka vände sig sakta om och började röra sig bortåt. Smärtan högg till och hanen gnydde av plåga. "Låt.. Bli.. Mig!" Röt han med annorlunda röst och kroppen vägrade lyda kommando. Det slutade med att han högg sig själv i benet och höll fast så att han ej kunde röra sig. Flertals minuter gick, kändes som en smärtsam evighet. Han lugnade ned sig, dock var han skadad nu och haltade. Huvudena vände sig mot Dimitrij med ett leende. "Må våra vägar korsas åter.. Dimitrij" sedan rörde han sig haltande bort från platsen, det var något med honan Durano ej gillade. Men han stod emot, och för honom var detta ett enormt framsteg.
Till överst på sidan Gå ner
Dimitrij
Flockledare | Moderator
avatar


InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   tor 31 jul 2014, 18:57

Hon betraktade den flerhövdade skepnaden en stund medan den vände om och började röra sig bortåt. Han rörde sig stelt, som av smärta. Dimitrij var just på väg att vända om i luften när han röt till och högg sig själv i benet. Hon höjde lätt på ögonbrynen, förvånad över den plötsliga sprickan i främlingens ansträngda lugn. Var det demonen? Hennes ragg restes när hon bevakade närvaron med sinnet, även om det var på avstånd. Den var fel. Hela känslan var fel.
     Hon vände om och slog hårt med vingarna för att vinna mer höjd och röra sig bortåt. Allt medan avståndet mellan henne och främlingarna, och mörkret, växte så vågade hon släppa vaksamheten och dra tillbaka trådarna av medvetande. Trots att solen sken, och trots att gräset grönskade så stack rädslan i hennes bröst. Hon var glad över området, glad för att livet fortsatte oavsett, men skrämd inför det hon inte kunde göra något åt. Inte nu. Hon behövde återvända till de andra. Till flocken. Hon kunde vara tillbaka innan kvällningen.

[Avslutat]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: Gräs [Polka]   

Till överst på sidan Gå ner
 
Gräs [Polka]
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Eldskogen-
Hoppa till: