Den vackra rosskogen är i sin fulla prakt i solljuset, rosorna myste röda mot den skogsgröna marken och träden men de dolde även fara då de har giftiga taggar, så är man inte försiktigt med vart man sätter ner sina tassar så kunde man trampa på någon giftig tagg. Trots det är skogen full av liv men också av mystik. Här lever alligatorer, grisar och hjortdjur men man kunde höra fågelkvitter inne bland trädkronorna också. Det finns även en stor flod längre in som det bildas små bäcken från och även vattenfall också det skapade mystiken i skogen. Kan en skog dölja några hemligheter tro? 

En vacker snövit tik kommer gåendes på en skogsstig inne i skogen, en lång blå man hänger nerför på båda sidorna av hennes hals, en lång blå lugg hänger ner över hennes guldbruna ögon, hon har tre ärr i ansiktet varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Hon har även ett ärr på bogen. Hon ser sig omkring på den rosbeklädda skogen och förundras över dess mystik men skönhet. Ett litet leende syns på hennes läppar och hon klipper smått med de vita öronen för att lyssna efter ljud, sveper lätt med svansen och hon närmar sig fram till en liten slingrig bäck. Hon stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka i djupa långsamma klunkar medan tankarna går runt i hennes huvud. 

(Paxat till Lokie)

Hanen vandrade fram i sin stilla tystnad med sina tankar lika frånvarande som dagen innan.
Solen stod högt på himmelen och kastade sitt värmande ljus på trädkronorna, här och där passade ljuset på att smita in genom små öppningar bland lövverken.
Lokie lät en omedvetet och ljudlig suck passera genom den breda käften och höjde sedan nosen för att vädra i luften. Öronen låg slagna utmed huvudets sidor och kroppen speglade de negativa känslor som härjade inom honom. Han hade ingen ork till att dölja det eller någon orsak.

[Ursäkta för den korta och grötiga texten, men ville ge dig ett svar c:]

Hon dricker några klunkar till innan hon höjer huvudet och slickar sig om nosen och läpparna innan hon backar några steg undan från bäcken. Hon klipper lite med sina vita öron och har fortfarande tankar i sitt huvud. Sedan wind hade fått valpar så hade hon också börjat känna en längtan efter valpar själv. Hon hade Aziza kvar, vem vet kanske någon gång skulle väll dottern bilda en egen familj. Men dottern hade ärvt hennrs synska krafter och den kraften var inte något de styrde över utan synerna kunde komma och gå när som helst. Hon andas ut, hon hade fått någon syn på länge vilket kändes skönt då det tog mycket energi att få dem.

Hon ruskar lite på huvudet och börjar gå igen, hon tog en dag i taget, vem vet vad framtiden för med sig? Hennes nos uppfattar en vargs doft i närheten och hon blir nyfiken men ändå vaksam för man kunde ju aldrig veta vilken avsikt en varg har som man möter. Hon styr stegen mot vargens doft och får snart syn på en mycket stor vit varg framför sig. - goddag främling säger hon med en mild och vänlig röst

 
'Goddag främling.'

Det tog en stund för honom att ta in rösten som talat. Flera steg hade han hunnit tagit innan han stannade upp och höjde på halsen. Huvudet vinklades, öronen med huvudet och ögonen såg trött mot den figur som uppenbarade sig framför honom.

"Hej."
Han sökte inte sällskap men sällskap tycktes finna honom när han som minst önskade det - då han inte ansåg sig vara i något skick för att möta någon, främling eller ej. Han var helt enkelt inte sig själv. Inte sitt glada, omtänksamma jag utan en skugga av den varg som var Lokie.
Den gula blicken vandrade över främlingens konturer innan den handlöst faller till marken igen. Kroppen sätts åter i rörelse och tassarna rör sig framåt med tunga kliv.

Hon betraktar den stora vita vargen framför sig och hennes guldbruna ögon följer hans konturer. Hon sveper lätt med svansen och slickar sig om nosen - vad för dig till den här trakten främling? Hennes röst är fortfarande vänlig och hon undrade vad det var som tyngde honom, hans kroppsspråk talade om att något tyngde honom men det kunde ju lika vara så att han är trött då han gav henne en trött blick. - jag heter förressten Isidar Mithrim, men jag kallas för Mitri. Hon ler milt och klipper lite med öronen - får jag fråga vad ditt namn är främling?
Hon håller sig på avstånd, på ett respektfull sätt. Hon ville inte förarga honom eller vara respektlös.