Trädens kronor sträckte sig mot himlen, och lät månens sken silas ner genom lövverket. Det hade inte gått allt för lång tid sedan hon, Dimitrij och den bruna honan, som hon nu visste hette Caer, anlänt till skogen, det liv som överlevt branden. Några nya hade hunnit komma, så som en silver vit tik -någon som fascierade och intresserade Loiana något enormt, något med henne påminde henne om, om något. Vad det var visste hon inte, men något i hennes förflutna låg och tryckte mot den massiva muren som hindrade hennes minnen att nås av henne- och en ljus hane. Han hade inte talat mycket med henne, och ur hennes synvinkel, just nu, var det ingen förlust. Luften omkring henne var fuktig, och jorden likaså, lukterna dämpades från skogen och knappt något ljus gick att få, inte ens från månens sken. Lyan var kanske inte så djup som den skulle varit om hon haft mer tid på sig, men utan hjälpen från de andra skulle den inte ens funnits alls, och mängden skydd den gav var bättre än inget, speciellt då hon visste att Dimitrij inte var långt borta. Det låg en trygghet i det, i att ifall hon behövde hjälp behövde hon bara ropa, i tanke eller muntligt, vad som än kom först. Hennes funderingar avbröts av ännu en sammandragning. Ett kvidande gnyende lämnade henne. Vart var Kenai? Borde han inte kommit nu? Hon andades tungt, tårar trängdes upp i ögonen, men föll inte ner för hennes kind. Hur gjorde man det här? Borde hon göra något? Hon visste inte, hon hade absolut ingen aning alls. Varför hade hon kastat sig in i allt detta samtidigt? Varför? Åter drog musklerna ihop sig och hon kved. Smärtan, den var det hon kunde känna nu. Smärtorna kom oftare och instinkt tog över, hon låg raklång, så gott som det gick, och hennes huvud låg till marken.
Snart kunde hon känna en liten värme intill sig och hon sträckte sig efter det lilla knytet för att kunna göra rent denne. Tårarna som vilat i hennes ögon rann nu ner för hennes ljusa kinder. Hennes lilla, hennes små. Liv hon, tillsammans med Kenai, skapat. Hennes bebisar. Dem hon ämnade att skydda, från allt. De som gjort hennes val till en än större självklarhet. Den skära tungan drog över den lilla kroppen, men avbröts då nästa omgång kom igång.
Hon hade ingen aning om hur lång tid som gått, och inte heller brydde hon sig, en efter en hade valparna kommit och för varje valp kändes det som om hon inte kunde bli lyckligare. Nu låg de, fem stycken, och värmde sig, och diade, vid hennes buk. Månen hade färdats över himlen och solens strålar kikade över horisonten, som dock doldes av träd. Utanför Lyan började morgonen gry, men där hon låg hade evigheten just börjat. De lyckliga tårarna rann fortfarande i hennes ansikte när hon såg på de små, vars färger det fortfarande var för dunkelt för att se, samtidigt låg det ett innerligt och lyckligt leende på hennes mörka läppar. Hon var utmattad, utpumpad, och ville inget hellre än att sova. Försiktigt lade hon sig om de små, med svansen fram så att den även täckte hennes ansikte. Ja hon behövde verkligen sova. "Välkomna Hem mina små" suckade hon mjukt intill dem.

[AFGSHKSDasösmf <3 Små vulpar födda nuuu <3 (Bara så här nästan ett år efter de började planeras) dock ej spelbara riiiktigt än]