Vandringen hade varit lång och hård, speciellt för valparna. När de nått Bergskedjan tidigare skymning hade de varit en lättnad för dem och självklart även för resterande medlemmar. Det låg en spänning i luften bland medlemmarna, det var både av nyfikenhet på vad som skulle ske och av viss rädsla. Det var blandade känslor som låg som ett moln över gruppen. I Iwakus huvud under natten så hade de rört sig många frågor, han hade haft mycket att tänka över och eftersom han hade Bushi med sig så var det en ständig påminnelse om hur ostabil hans plan egentligen var. Han tvivlade på att det skulle fungera samtidigt som han litade på sina avläsningar av Thzuki. Men allt kunde få fel och man kan inte ta allt med i beräkning, det hade han sagt till sig själv mer än fler gånger under dagen. 

När morgonen grydde igen hade han inte märkt när han somnat. Psyket hade tärt mer på honom än väntat. Det var något större att leda en flock, trotts den hjälp han fick. Det kändes konstigt att inte se dem endast som soldater utan som familjemedlemmar. Som han oroade sig över. Det tärde mer på honom än vad han själv kunde först ana. Han hade i stillsamhet väckt flocken efter han under en stunds tid studerat soluppgången med sällskap av Achilles, som förväntansfullt vaknat tidigt. Han skulle få återvända till sin familj, sitt hem. När vandringen återupptagits hade han gått längst bak i ledet med Aisu och gått igenom tankar om det hela och diskuterat riskerna. Igen och igen och igen. Tills han nästan trodde att hans syster fått skavsår i öronen. 

Han hade även gått igenom fler detaljer med Chargie och Alexia speciellt, men även de andra. De alla visste ändå vad det handlade om, men han behövde veta att alla var med på alla plan. Det var inte värt att riskera något, men samtidigt behövde han veta att de alla stod bakom hans beslut om något skulle gå snett. De hade gett sig in på en farligare stig, men för att ta sig framåt behövde man ta risken. Ge dig in i spelet, så kan du vinna eller förlora. Om du inte ens satsar har du inte ens chansen att vinna. Det var så han fick tänka. Det var framtiden som han ville se och ibland så önskade han sig den kraften mer än sina andra. 

När de nått mynningen till Kaiwood hade grupperingarna börjat. Han bad Putredine stanna med valparna och sedan hade han gått igenom med resten hur de skulle vandra in i Kaiwood. Om något hände ville han inte ha dem omringade. De skulle gå in i grupperingar. Alexia skulle få hålla den andra gruppen av flocken längre bak, tillräckligt stort avstånd för att märka om det handlade om en omringning så att de då kunde komma som ett andra anfall bakifrån. Endast en säkerhetsåtgärd, då han egentligen ville mer än gärna att hans plan skulle fungera. När alla förberedelser var klara hade han följt med Achilles en bit mot Numoorislätten. De hade tackat varandra, haft en tyst minut de delat innan han vände om med glädje i blicken efter ett farväl och en hälsning till sin mor. Han var stolt över honom, precis som om det varit hans egna lillebror han fått träna. Han kände att en sten lättat från hans bröst, de hade bara inte en gemensam mor utan även en gemensam far som inte längre fanns i livet. De delade ett udda band, band som uppstått genom Qu och på något sätt kände han att Achilles påminde honom om Morg. En bror han gärna hade haft vid sin sida idag, men det fick saknaden efter den bortgångne att minska en aning.


Med ett svagt flin hade han med bestämda steg tagit de första kliven in i Kaiwood. Han andades in doften bland träden och andades ut den. Det var länge sedan sist och på något sätt sken han upp. Här delade han blandade minnen, men han behövde den här platsen också. Precis som han behövt Byomi. Detta var nästa era, nästa steg. Framtiden var här och målet var så nära att han nästan kunde grabba tag om det. Han kände en inre styrka som fyllde honom när han såg på Aisu. Sin syster var här med honom. Hur alla bitar hade fallit på plats. Hans blick föll på Bushi som motvilligt var tvungen att följa med. Han hade under vandringen inte använt sina krafter för att hålla kvar henne, de hade inte behövts. En helt flock kunde enkelt hålla koll på henne och han hade fått spara sina krafter tills vidare. Det var en bra plan, det kunde han ge sig själv. Men skulle den fungera? 

De hade anlänt till den gräns han var villig att gå. Tiden hade passerat, det hade dragit ut på sig. Men han visste att TBB, eller större delen av flocken ändå visste att han var på väg. Så småningom. Ryktet borde spridit sig om kidnappningen. Om Shiva, budbäraren fullföljt sitt uppdrag. Det borde han ha gjort, men man vet aldrig och egentligen spelade det ingen roll. För nu stod de där och han kunde känna känslan av hem. De stannade och han kunde se på ytterst långt håll i sitt sinne att även andra gruppen stannade som planerat. De hade inte råd med några misstag. Han höjde nosen mot himlen när han fått klartecken från alla och talade om för hela Kaiwood med sitt kalla mörka yl att de var där nu. Nu. Precis nu. 


[Well vi får väl se hur detta artar sig, Iwaku har ju ingen aning om ledarbyte osv osv, så detta kan ju bli roligt ;) Kör hårt TBB.are och Draugaiare! Make it fun]

Det var något som störde den andliga skogen. Shiva kunde känna det, lika klart som han kunde se träden som resta sig omkring honom. Han hade, enda sedan han klivit upp som ledare över mördarpacket som höll till i skogen, känt ett annat band till platsen. Visst hade han alltid hållit den vackra platsen nära hjärtat, men aldrig hade han känt på detta sätt. Det var som om de tillhörde varandra, som om en del av hans själ hade smält samman med den mystiska platsen. Han kände det skogen kände, och skogen kände det han kände. Och just nu skrek de tysta andarna, vilket fick stämningen mellan träden att verka tryckande och ogästvänlig. Något var på gång, Shiva visste om det. Han kunde bara inte säga vad det var som höll på att ske. Men inte heller var det en lång stund han behövde fundera över den saken, för ett mörkt yl skar genom luften, rev upp den stillsamma tystnaden och fick den tvåfärgade hanen att resa sig upp från sin liggande position.

Ett flin spred sig över läpparna då den dova stämman nådde hans öron. Han var här, den de väntat på. Och rollerna var ombytta.

Med ett smidigt språng sattes den muskulösa kroppen i rörelse och även om Shiva inte längre besatt den snabbhet han haft som ung tack vare giftet som rörde sig i hans kropp, så betydde det inte att han inte skyndade sig. Han ville inte missa detta, han ville möta upp den mörka hanen. Den som ingivit sådan respekt i honom då han som mycket ung mött denne i det bergiga området. Han hade givit Shiva ett uppdrag, och Shiva hade utfört sin uppgift. Men det var en sak som inte längre spelade roll, för det var inte längre Thzuki som bestämde i denna skog.

Tankarna nådde den rödaktiga, lilla valpen som följt med honom på hans vandring efter anden de mött i Kwazatri. Bushi. Det var länge sedan de hade setts, och Shiva undrade hur starkt hon egentligen hatade honom för att han hade lämnat henne där. Men å andra sidan, vad hade han haft för val? Att han skulle ha mött Iwaku då var inte ens tänkbart, så mycket styrka som den vargen utstrålade. Inte heller nu var Shiva säker på vem som skulle gå vinnande ur en strid mellan dem, för fortfarande satt respekten den äldre hanen hade ingjutit i hans ung kropp kvar inom honom. Det var något visst med Iwaku, det hade han förstått redan då. Och något hade även sagt Shiva att det var något annat än dumhet som drev den mörke till att ställa krav på TBB.

Hastigheten sänktes då han kände av energin från den mörke. Även en del andra energier fanns runt omkring denne (skulle vara bra att veta vilka vargar som är med Iwaku sen också ^^), men de var oväsentliga. Shiva hade endast ögon för den mörke. Och med ett svagt väsande och ett slugt leende klev den svartvita hanen fram från skuggorna och uppenbarade sig för de väntande gruppen.
"Iwaku." Rösten hade mörknat sedan de sist sågs. Shiva var inte längre en valp. Han hade blivit kung. Och det skulle de alla få veta. "Som tidigare sagt, vi möts igen. Jag anade dock inte att du skulle ta så god tid på dig innan du återvände till Kaiwood."
Nej, Shiva hade inte varit född under den tiden Iwaku varit med i flocken. Han hade åtminstone inget minne av den hanen. Men han hade koll på flockens historia, han visste vad som hade skett i det förflutna, för samma misstag skulle inte återupprepas. Modern hade varit noga med det, berättat om fiender och såna de skulle akta sig för, men även om vänner och såna som kunde vara bra att känna. Vad Iwaku var just nu var ännu oklart, men Shiva visste mycket väl om att den mörke en gång hade varit en del av TBB. Kaiwood hade varit dennes hem, så han förstod vad den mörke nu hade återvänt. Det var en plats som var svår att skiljas från.

Förvånande dök en välbekant skepnad upp i hans synfält, i hans sinne. Mycket underligt att det var denne som mötte dem. Kanske var han närmst, men han hade förväntat sig att Thzuki skulle vara den förste. Underligt. Synen av Shiva var dessutom annorlunda. Han hade växt till sig lite, var inte lika gänglig längre. Det kunde bli mäkta intressant, men hanen verkade vara ensam. Konstigt nog. Den svartvita hanen stegade fram mellan skuggorna och Iwaku mötte honom med sin kalla blick då han kom fram. Han kände på sig att något inte var som det skulle. Det såg han så fort hanen kom närmre. Det var något annorlunda över denne och han ville veta vad som hade skett. 

- Shiva. 
Hans stämma var mörk, fundersam. Spänningen låg tungt i luften och han kände en viss förväntad över att hans plan fortfarande skulle fungera. Han lät öronen klippa till för att lysa av platsen extra noga, men icke ingen Thzuki. Vad var detta. Hur kunde hans utpressning fungera utan flockens ledare? 
- Låt oss säga att jag inte hade bråttom. 
Sa han och flinade svagt med sitt svar till hanen. Nåja han hade väntat tills Blossom var ur vägen. Han skulle aldrig kunnat göra det själv. Se henne i ögonen. Ack de hade ett band som inte går att förklara än idag. Han hade aldrig kunnat röja henne ur vägen. Nu fanns där inga i flocken kvar som han hade något tycke för, om man inte bortsåg från den yngre vargen framför honom. Denne kände han inte, så egentligen spelade heller inte denne någon roll. Alls. 
- Nå vart är er ledare? Ni vet kraven. Bushi är fri när ni lämnat Kaiwood. 
Sa han och funderade. Bushi hade två vakter med sig och kraven löd att TBB lämnade Kaiwood om de skulle få tillbaka henne. Frågan var om de skulle offra henne eller inte. Han visste inte, det var en chansning han valt att ta. 


Let the game begin.

Han hade inte kallat på dem, men de borde komma. De borde märka att han var borta. Han hade sett till att hålla resten av flocken nära de senaste dagarna, bara för att han anat att något var på väg att hände. Må hända han stod ensam nu, men Shiva visste att ifall han behövde dem skulle de komma.
Och ett retsamt leende trädde fram på hans läppar där han stod framför gruppen med vargar. Han lät den mörka blicken glida mellan dem, granskade dem en efter en. Fem följeslagare hade den mörke med sig, alla med ögonen riktade mot Shiva. Och sanningen var att medan han släpade blicken från den ena till den andra njöt han av att vara i rampljuset. Det var rätt, det var honom de borde se på.
Blicken stannade sedan åter vid Iwaku, den mörke hanen som verkade inbilla sig att han hade något makt här. Vilken tjusig illusion, när sanningen var så långt ifrån det man kunde komma.
Ingen hade makt här, ingen förutom Shiva.

"Ledaren..." Rösten släpade sig ut ur Shivas mun och det var med en fundersam min han granskade den mörke hanen som ställde sina krav. Med en lättsam suck satte han sig ned på marken, helt obrydd om att det kanske var både otrevligt och opassande. "Förväntade du dig någon annan som välkomnade dig och ditt följe till Kaiwood?"
Självklart visste han inte, precis som få av de utanför TBB visste. Om ens någon utanför flocken visste. Shiva var ledaren nu, och han skulle förbli det.
"Du ser rakt på honom," sade han med en arrogant stämma. "Och bara för att klargöra saken lite... Bushi är inte min dotter. Jag finner inget intresse i henne." Hon var hans gamla resekamrat, en lekkamrat, en vän och en flockfrände. Han borde inte svika henne. Men det var Bushi eller skogen, och då var skogen helt klart mer värd i Shivas ögon. "Och så vitt jag vet tillhör inte denna skog dig, Iwaku."
Ett kort skratt lämnade Shiva. Det här var roligt. Kraven, hur den andre förväntade sig att få som han ville, som om Iwaku var Blossom själv som hade stigit upp från de döda. Nej, Shiva visste vad Kaiwood var. Och att lämna skogen... Otänkbart. Aldrig i livet att han skulle låta Iwaku ta ifrån honom platsen han älskade så högt. Det var hans skog, och han skulle dö för att försvara den om så krävdes.

[Okej, små tabbare, komsi nu. Annars kommer Shiva bli köttfärs då han är dum nog att reta 6 st Draugai vargar som säkerligen mycket snart kommer vara less på hans skitsnack... D: ]

Hon hade äntligen blivit accepterad. Inte av den eldtik som det först pratades om. Utan av Shiva själv. Nique hade lovar den tvefärgade hanen att hjälpa honom till makten. Så hade han tagit den själv. Hennes närvaro hade varit överflödig. Men inte desto mindre värdefull. Hon kände ändå att det kunde vara intressant att stanna här. För även om Shiva nu hade makten i skogen så var det bara här han hade makten. Nog hade Nique en känsla av att den tvefärgade ville nå något långt mycket mer. Och inte vill hon missa något sådant. Hon har visat honom att han kan räkna med henne. Och det tänker hon inte ta tillbaka i första taget. Inte nu. Inte vill hon missa det roliga. Och nog är det något på gång.

Hon hade hört den främmande mörka stämman bryta skogens tystnad. Hon hade sett Shiva röra sig bland träden. Något var på gång. Hon hans bestämda steg hade fått henne att misstänka det. Något var på gång. I denna skog som hon just trätt in i och just börjat kalla för hem. Hon hade rest sig upp från sin plats. Hon hade haft uppsikt över en stor yta från sin plats uppe i ett träd. Hon hade rest sig på grenen och breddat ut sina stora vingar och svept ner till marken. Där hade hon böjt in vingarna mot kroppen och börjat röra sig efter ledaren. Shiva. Nyfiken på vad som är på gång.

Det var inkräktare i skogen. Ett hot. Och ett hot måste avvärjas. Tungan smiter ut mellan läpparna på den stora varginnan och hon stannar i skuggan och studerar ordväxlingen mellan Shiva och en stor mörk hane. Tydligen ledaren över inkräktarhopen. För de var flera stycken. Nique kliver fram. Ställer sig snett bakom Shiva. Visar att han inte står ensam. Den isblå blicken sveper över inkräktarna. Räknar dem. Studerar dem. Går igenom deras detaljer i sitt huvud. Svart rök ringlar sig ur hennes nos när hon andas. Hon är på vad som än händer.

Nu var de här. De var verkligen här. Kaiwood, målet, som hade känts så långt borta var något de till sist hade nått fram till. Hon hade lämnat valparna med Putredine, något hon inte kunde låta bli att känna sig smått osäker över. Det var inte för att hon inte litade på flocksystern, utan endast för att hon värdesatte sina små så otroligt mycket. 

Den som kom och mötte dem var inte den tik som Aisu hade trott skulle möta dem. Nej, detta var en tvefärgad hane som hon inte hade någon som helst aning om vem han var. Hon hade å andra sidan aldrig träffat Thzuki heller, men hon visste vem ledartiken var. Den här... ynglingen hade hon ingen aning om. Hon kunde inte låta bli att känna sig aningen nervös över det.
Men så slängde hon ett öga på Iwaku och kände lugnet skölja över henne. Hon hade sin bror vid sin sida. Valparna var säkra och hon visste att om (peppar, peppar) något skulle hända hade valparna en plats i Qu. Hon önskade bara att Iwaku inte hade sagt adjö till Achilles ännu. Hon hade varit ännu mera säker om valparna var med honom, för hon visste att han skulle ta dem till hennes mor, deras mormor, där de var trygga.

På insidan var det någon som rev och slet. Någon som kände på sig vad som skulle hända. Någon som visste vad hennes värdinna skulle låta hända om blev som det verkade.

Aisu's ögon blixtrade till. Rött. Grönt. Rött.
Hon lyssnade till sin broder. Lyssnade till den tvefärgades, Shivas, svar. Därefter öppnade hon sin mun för att tala, men Iwaku hann före. När Shiva sedan svarade kunde hon inte låta bli att skratta. Ett skratt som inte var likt henne. Ett iskallt, hånfullt.
"Måste inte herr Ung fortfarande fråga mamma om tillåtelse innan han går iväg?" orden var silkeslena. Aisu blev nästan själv förvånad över kommentaren som sluppit ur hennes mun, men det hindrade inte henne från att fortsätta. "Du är ju inte ens...", hon kunde känna Iwakus blick på sig, och tystnade därmed.
På insidan var det någon som vek sig av skratt och bönade om att få bli utsläppt.

Vanligtvis brukar Armageddon låta vindarna smeka hans stora vingar uppe i skyn. Men den nye ledaren hade sagt åt flocken att hålla sig nära och i Kaiwood. Så de senaste dagarna hade han hållit sig på backen. Tråkigt nog. Han hade dock vaknat till när något skedde i skogen. Vatten droppade från hans käftar när han hörde det mörka främmande ylet i Kaiwood. Han for genast upp, började röra sig framåt innan han hittade en plats där han skulle kunna ta sig upp mellan trädkronorna. De hårda vingslagen emot marken fick löv, små kvistar och sand att yras upp bakom honom, men han hade redan lämnat gläntan. Över skyn tog han sig fram fort, men Shiva ledaren var redan på plats. Han cirkulerade området och konstaterade en rätt stor grupp vargar som tagit sig till Kaiwood. En annan flock var här. Varför? Han undrade vart eldtiken var då han inte kunde se henne. Han sträckte ut i luften och tog sig mot Kaiwoods utkanter. Där kunde han se två vargar. Vaktande Bushi som inte hade mycket att säga till om. Samt fanns där två valpar.  

Fiende flocken hade tillräckligt många medlemmar för att stå upp emot TBB och det fick honom att bli en aningen taggad. Han vände om i hopp om att förbli osedd från fienden. Han hittade ännu en glänta som passade honom och vandrade med ens upp vid sidan av Shiva. Tyst som alltid. Vingarna var prydligt placerade över ryggen. Han studerade den mörka hanen som stod i fronten. Denne var stor jämn fört med de flesta här. Han mindes Hielo's respektingivande höjd och hade inte mött någon där i närheten förens nu. Så detta var Iwaku. Han hade hört om hanen, men ännu fanns inget hos denne som skrämde honom. Han vände blicken emot sin ledare och sedan tillbaka emot fienden, studerade dem. De talade, Iwaku sedan Shiva och han lyssnade. - Shiva, ledare. Vad händer? Hans röst ekade i Shiva's sinne, dolt för främlingarna att höra. Han förstod inte riktigt vad som förse gick. Men han stod sin nye ledare trogen. Shiva var menad som ledare. Han skulle slåss för skogen och skulle det kosta honom livet spelade det honom ingen roll. En mörk varginna öppnade munnen och bokstavligen hånade hans ledare. Shiva var ung, men tillräckligt stark för att leda denna flocken, han var av rätta virket. En dov morrning lämnade hanens strupe riktat emot tiken och de isblå ögonen spändes skarpt i henne. Den skarpa blicken hölls sedan kvar där. En sådan förolämpning skulle inte gå ostraffat.

Ylet hade gått som en ilning genom kroppen på den vitsvarta. Ilsket fnös hen till och slog upp ögonen. För en gångs skull när Ataro hållit sig relativt nära flocken i sin lya så var det någon som kom och störde?!
"Ad omnia paratus.. Inte direkt eller vad säger du far..?" mumlade hen buttert om Kangees gamla ordspråk, som ljuset utifrån slog emot de kolsvarta ögonen. Den makabert pyntade lyan rasslade till lite som pannan tog emot några av de ben som hängde ned i någon sorts snöre. Smått underlig hade nog ungvargen blivit. Galen av saknad? Ataro fördrog att kalla det för en acquired taste. Och nu när det faktiskt var tid investerat i boningen så var det än mindre välkommet med besök.
Med största sannolikhet var det ovälkommet även från Shivas håll. Snabbt slet hen åt sig lite gräs i ett försök att dölja sitt hem lite - tyvärr var det inte så effektfullt men hen hade inte tid för något annat. Om det var inkräktare så var där en uppgift att utföra.

Efter en vinande snabb flygtur kunde det skönjas ett flertal vargar genom träden. Shiva.. Armageddon. Mer kunde inte urskiljas från den höga altituden.

Den svartögde stegade fram och ställde sig jämte Armageddon efter att ha landat nästan ljudlöst en bit ifrån. Kort gav vargen sina flocksyskon och ledare varsin blick innan blicken vändes mot de främmande. Bushi? Visst var det hon. Ataro lät inga känslor speglas i sin blick, det var nästan omöjligt ändå. Tyst och stilla stirrade hen från den ena till den andra, utan att röra så mycket som en muskel.

((Uppfattade aldrig vart Erakan befann sig, så jag väntar med honom x'D ))

Nisha log. 
Hon var en ende, en död osalig själ, men hon log. Flinet var brett, men ändock blott en skugga av hennes fysiska kropp en gång kunnat förmana. 
Hon hade känt det i träden, hört det i vinden. 
Nu var de där. 
Det var även hon. 
Som en ande kunde hon inte gör mycket, blott stirra med ögon av smogg och få kylan att krypa inpå skinnet på de levande. Blodsblommorna var vana, de kände igen hennes närvaro, så där fienden enbart kände förvirring och rädsla, fann de av hennes flock bara stöd och säkerhet. Hon vakade över dem.
Vinden blåste till, kylig och skrap, rätt i ansiktet på främlingarna som vågade besudla deras revir. Fast en av dem var inte en främling.
En utav dem var en svikare.
Nisha matrialiserades bakom partiet av inkräktare. Hon stod stilla med undantag för röken hennes kropp bestod av. Den såg ut att slingra sig och stiga trots vinden som drog i allt annat. 
De vita globerna av ljus glödde; stod ut som stjärnor i mörkret och tycktes bli kompakt runt om henne. Det var en slags aura av obehag, för de som inte kände igen den. För de som inte visste att hon var deras.
Hon sade inget. Stod bara stilla och inväntade vad som komma skulle.

Han kunde känna hur de kom närmare, hur de följde honom precis som han hade väntat sig. Och det tillfredsställde honom, visade honom att de var på hans sida.
Han förväntade sig inte att de skulle följa honom blint, det hade han aldrig gjort. Även om det var det enda rätta de kunde göra. Men de skulle sannerligen veta vad de gick miste om ifall de inte gjorde det, och de skulle även bli belönade ifall de valde det enda som var rätt.
När så deras energier dök upp i hans sinne, Dominique, Armageddon, Ataro... Alla kom de en efter en, alla genom luften då de hade sina vingar och därmed förmågan att flyga. Men Shiva kände sig inte naken eller mindre mäktig för det. Han kände endast vilken fördel det måste innebära för TBB att ha så pass många vargar som kunde färdas genom luften. Där uppe var det bestarna från Kaiwood som härskade, precis som de regerade på marken.

Armageddons röst ekade i hans huvud och Shiva kastade en snabb blick emot den blåaktiga hanen. Denne hade alltid varit speciell i hans ögon. De hade vuxit upp tillsammans, tränat tillsammans och haft många samtal. Aldrig hade Shiva hyst något riktig agg emot denne, som han gjort mot de flesta andra i flocken. Så att Geddon nu stod vid hans sida kändes inte mer än rätt. Men inte heller missade han de två andra som anslutit sig till honom, även deras närvaro hedrades av Shiva.
Men innan Shiva han svara Geddon talade en ur Iwakus följe, en hona som Shiva aldrig tidigare hade sett. Och medan hon kastade hånande ord emot honom kunde han inte göra annat än flina. Trodde hon på fullaste allvar att det skulle förolämpa honom? Även om hon till och med nämnde hans mor kände Shiva inget annat än en lätt roande känsla i kroppen, då han inte hade tid med sorg och saknad. Det var inte rätt tillfälle att låta ord nå honom, dessutom var hon relativt oviktig i jämförelse med Iwaku som mycket snart tystade henne med en blick.
"Så, min kära... Det finns ingen mening att munhuggas." Han svepte lätt med svansen där han satt, lade den över framtassarna och vände sedan blicken åter mot Iwaku. "Detta, mina vänner," sade han som svar på Geddons fråga, men så att alla från flocken kunde höra det då han trodde att de alla undrade, "är flocken Draugai. De har kommit hit i hopp om att vi ska överlämna Kaiwood åt dem. Jag vet inte vad ni tycker om den saken, men jag anser inte att Iwaku och hans följe är i en position som tillåter dem att ställa några krav på oss."

En rörelse bakom packet som hade kommit till skogen fångade Shivas blick. Ett svepande rökmoln verkade det som, och lika fort materialiserade det sig till skepnaden av en varg.
Nisha.
Anden var med dem, Shiva kunde känna hennes närvaro, kunde se hur skogens energier sprakade omkring dem. Hon skulle vara där, vaka över dem. Han visste det. Och att veta att hans gamla lärare skulle vara med dem under det som komma skulle stärkte honom.

((Orkar inte skriva allt som hänt framm tills nu, så jag börjar där rollet är x'D))

Erakan stod så säkert som hans hydda tillät honom. Det var en utmaning, att känna marken under honom ligga still när huvudet snurrade snabbare än vad en fors kunde föra med sig ett liv. 
Under ytan bubblade osäkerhet, en känsla han nästan hade lärt sig att förtränga.
Ytan var dock is, och skenet fick hans ögon att framstå kallt grå.
Han lyssnade till deras utväxlade ord. Han själv hade inget att bidraga med, för när det kom till kritan visste han inte om han kunde hindra rösten från att förråda virrvarret under ytan.
Kyla fick honom att resa raggen mer än vad det redan var, för något var underligt. Något var fel. Han kunde höra det, men visste inte vad det var.
Inom kort hade han mer eller mindre lokaliserat de närmaste främlingarna. Deras andetag och hjärtslag gick inte att gömma.
Som en karta ritade han upp dem han hörde, så att Draugais telepatiska vargar skulle kunna läsa av vad han hört.

((derp))

Hon tryckte sig närmre sin bror. De hade båda blivit lämnade med Putradine för de var ännu för unga för ett sådant farligt möte. Det var åtminstone vad som hade sagts till dem. Och de hade antagligen rätt. Elphaba såg oroligt in bland träden. De var där inne någonstans. Iwaku, mamma... Erakan. Flocken. Med en djup, gnyende suck lade hon huvudet mellan framtassarna. Hon undrade vad som hände, vad hon hade hänt och framför allt vad som skulle hända. Hon hoppades så innerligt att de alla skulle komma tillbaka oskadda. Att de skulle kunna stanna. Hon var trött på att gå.

Frihets svans råkade svepas över hennes nosrygg och hon ryckte lätt på nosen.
"Vad tror du händer?" frågade hon sin bror med tyst stämma.
Hon hoppades så att alla skulle klara sig.

[För folks upplysning är de i fronten; Iwaku, Aisu, Alexia, Enilorac och Erakan om motförmodan Bubbis orkar vara med, så är även Chargie det. Jag är som vanligt upptagen så svarar så fort tiden finns! ]

Iwaku stirrade blint framför sig. Han lät öronen lugnt röra sig fram och tillbaka, de fanns inte mycket att se ännu. Men han ville ha koll på vart alla befann sig, vilka som dök upp och vilka som inte gjorde det. TBB hade många nya medlemmar som han inte hade en aning om vilka de var. Tre stycken som hade ett smärre övertag. De kunde flyga. Intressant, föga intressant. Han uppfattade dock flocken som korrupt, svag. De hade ingen struktur kändes det som och de flesta såg ut att vara väldigt unga. Det skulle inte bli lätt, men heller inte svårt. Iwaku flinade då Shiva talade. Det var tydligt att han var släkt med Blossom. Tråkigt att denne inte ville följa "avtalet", synd att världen skulle gå miste om denne yngling. Han kunde inte låta bli att tycka att Shiva var intressant, men det hjälpte inte särskilt mycket. Denne stod i vägen och skulle där med flytta på sig eller lämna livet åter till gudarna. Så simpelt var det. 

Aisu talade, svarade hanen. Ack så nedlåtande denne var, ändå tystade han sin syster med en hårt brännande blick som han kastat åt hennes håll. Det fanns ingen anledning att kasta skit på varandra. Iwaku hade också en gång i tiden varit ung, ung och dum. Ung och med hög rang. Hans råd hade värdesatts hårt av Blossom och deras relation hade varit speciell. De litade på varandra. Han hade varit respekterad högt över de flesta andra i flocken och det var hans råd som hade fått Blossom att leda flocken till framgång. Han hade varit i Shivas ålder då, om knappt de. Han hade spelat spelet länge, Shiva hade knappt börjat. Han flinade igen, det var en komisk tanke som slog honom. Att Shiva inte trodde att Iwaku kunde ta det han ville ha, om ens skulle han försöka om så han skulle dö på kuppen.

- Det roar mig att ni ännu föraktar mitt val i kriget. Jag vände mig emot er för mitt eget blod, min broder. Och ändå vänder ni Bushi, er flocksyster ryggen. 
Sa han med kall hård stämma. Det var sanningens ord. Nog hade han vänt sina flocksyskon sin rygg, men det hade varit för äkta blodsband. Hans broder. Det hade varit värt det och han hade satts på rätt kurs i livet. Han ångrade det inte, även om det kostat Fatima livet. Det var något han lagt bakom sig nu och Draugai var hans nya kapitel, med framgång, lycka och styrka. De var starka tillsammans. Han kunde knappt se på fienden med respekt längre. Han hade hittat något annat, något starkare, bättre. En familj. TBB hade endast varit en falsk sådan, de hade aldrig ställt upp som en riktig familj skulle gjort. Han var inte ens stolt över att ha tillhört dem, hur kunde han vara det? Det var en omöjlighet. Han tog ett djupt andetag för att i nästa stund uttala meningen med en viss besvikelse. Och på samma gång lät det som om han verkligen såg ner på hanen framför honom med både förakt och en nedlåtande blick. 
- Vilket hyckleri..

"Iwaku."
Namnet uttalades med en eftertänksam ton. De mörka ögonen såg rakt på hanen som hade lett den främmande flocken till Kaiwood, den som Shiva hade mött för så länge sedan och fått en sådan enorm respekt för. Men i rösten hos den andre kunde han höra att det inte verkade finnas någon respekt tillbaka. Inte för att det sårade honom, men han började förstå vad den andre tänkte när han hade vandrat till Kaiwood.
"Jag vet vad jag är i dina ögon." Shiva var inte dum, han förstod. Han var inget annat än ung, oerfaren, dumdristig och alldeles för dryg för sitt eget bästa. Och det gjorde honom inget alls ifall det var så folk uppfattade honom, för han var illa tvungen att erkänna för sig själv att han faktiskt var allt detta till en viss del. Men han kunde även höra en annan sak i det Iwaku sade, i röstens tonläge. Hur denne såg ner på Shiva av en anledning som var helt ogrundad.
Det sluga flinet var borta från läpparna och det var med stillsamma rörelser som Shiva ställde sig upp, tog ett steg fram mot de vargar som han anade mycket snart skulle bli hans motståndare.
"Men tro inte för en sekund att jag inte bryr mig. Kaiwood är mitt hem och flocken är min familj. Och ifall du tror att du ska få ta något av detta ifrån mig får jag vänligast be dig att tänka om." Rösten dröp av en kyla som var ovanlig för Shiva, men sanningen var att den vanligtvis obrydda hanen inte tänkte lyssna på prat om att han inte dög som ledare, att han inte klarade det eller att han inte brydde sig. Han var född för detta, det var hans öde. Och han tänkte inte låta någon säga något annat. "Du får aldrig skogen, och aldrig ska du skada någon ur flocken. För detta är mina marker nu, och ifall du vill träda in i mitt rike får du även lov att vandra över min döda kropp." 
Den retsamma unga hanen som tidigare stått framför dem alla verkade som bortblåst. Istället stod där en stark, ståtlig och mäktig varghane som inte utstrålade annat än ledarskap och viljestyrka.
"Du och de dina är inte välkomna här." Orden västes fram mellan sammanpressade tänder och med en utmanande blick såg han över de vargar som var samlade framför honom.

Nisha väste. Utan mun, utan stämband, utan någon fysisk förankring; ändock hördes hennes läte från där hon stod. 
"Inte bara döda kroppar står i er väg, Iwaku." Sade hon, utan ett karaktäristiskt flin. Om förrädaren skulle lyckas kliva över deras konungs kadaver; om den invaderande flocken skulle lyckas ta skogen, så skulle de snabbt lista ut att en ande kunde man aldrig kliva över något som redan fallit en gång. (Och inte bara en gång hade Nisha offrat sitt liv för flocken.) Vinden väste med henne. 
"Skogen kommer aldrig välkomna er" hon var en ande, som inte levde efter de dödligas regler. Hon skulle skrämma deras byten så att de sällan fick någon fångst, skänka dem den eviga kylan som följde hennes närvaro likt en skugga. Ingen glänta skulle vara ljus, ingen lya kännas trygg. De skulle ångra vart steg och vart andetag, varje fullbordad måne som de skulle spendera i hennes skog.

[Nisha är kaxigare och självsäkrare än vad hennes förmågor faktiskt tillåter xD nisha är... well.. nisha...]

Först trodde hon att känslan av obehag hade kommit från det som rev och slet inom henne, men snart blev hon varse om att detta handlade om något annat. Det var samma obehagliga känsla som hade kommit till henne när hon vandrat in på Azhekaslätten för första gången - känslan av att det fanns något mer där, något som ej kunde ses med blotta ögat. Något som inte längre levde, men som ännu vandrade ovan jord.
Hon skakade av sig känslan i bästa mån. Öronen lades bak vid den unge hanens ord. Trodde han verkligen att han och hans flock hade den makten att hävda sig? Å andra sidan hade väl Draugai inte den makten heller - i TBB's ögon. Men det var skillnad på flock och flock, så mycket visste hon. Och hon trodde nog att Draugai var annorlunda. Hon visste att ingen av dem skulle backa. Inte TBB och definitivt inte dem själva.  
(Ashes! Ashes!)
Det bubblade på insidan. Sjöd. Men inte på det där förbannade, ilskna sättet. Det var ingen vrede, snarare en omättad hunger. Hon funderade lite över sina val. Sneglade på Iwaku och funderade på vad han egentligen skulle tycka om det hela. Å ena sidan ville hon slåss om hon behövde, men å andra sidan var det var inte hon som hungrade efter det.
(We all fall down)
Tungan svepte över munnen.

Hon bad en stilla bön i sitt inre. Till sig själv. Till Gudarna. Måtte bara hennes barn klara sig, det fick inte hända dem något. Hon skulle aldrig kunna förlåta sig själv då.
Trots sin rädsla för hur detta skulle arta sig, vad resultatet skulle bli, så tog hon beslutet ändå. Släppte på den mentala spärren i huvudet, i kroppen. Kände hur hennes kropp fylldes av både värme och kyla på samma gång, samtidigt som hon i sinnet fylldes av både trygghet och rädsla. Aisu sjönk tillbaka och lät något annat ta vid.
Ögonen blixtrade till. Rött. Grönt. Rött.

Tungan svepte över hennes läppar och upp mot den mörka nosen. Hennes ena öra ryckte hastigt till med blev sedan åter stilla. Hon tippade huvudet på sned, bredde ut ett flin över ansiktet som såg ut att sträcka sig över hennes anlete, från öga till öga. Ett leende som såg ut att kunna mötas på mitten mellan ögonen om hon fortsatte att dra mungiporna uppåt. Hon talade med en raspig röst som kunde liknas vid ljudet av klor mot sten. Orden var samtidigt silkeslena, som om tungan hennes var strödd med socker.
"Aww, det är gulligt hur du faktiskt tror på ditt egna skitsnack", svarade hon skrattande den unga ledaren.
När något, snarare än någon, tog till orda kunde hon inte låta bli att ge ifrån sig ännu ett skratt.
"Vi har alla våra egna spöken som förföljer oss, så om det är ett hot ni kommer med bör ni välja era ord mera noga nästa gång", Öronen ryckte till uppe på huvudet och tungan gled emellan de flinande läpparna och svepte över munnen ännu en gång.
"För övrigt...", blicken vandrade från vargarna i skaran, till Iwaku, till träden runt dem innan den åter landade på hanen. "...det där med er döda kropp... jag tror nog att vi kan ordna det", hon skrattade igen. Hon njöt av detta. Friheten. Den efterlängtade, älskade friheten, som det var så längesedan hon kände. Allt för länge hade Aisu hållit henne inspärrad. Allt för länge hade hon endast fått betrakta allting. Allt för länge hade det varit Aisu som styrt deras kropp. Men inte längre. Hon hade släppts fri, nu var det hon som styrde!

Iwaku lyssnade med ett dött uttryck i hans ansikte. Han var trött på småprat. Dags att låta handlingar ta sin akt. Hans plan hade gått i tusen bitar, men han hade fortfarande styrkan med sig. Sina medlemmar, sin familj. De var med honom och de var starka. Det var detta de hade tränat för och detta de hade att se fram emot. En skog som alla kunde känna sig hemma i, fram tills de skulle flytta igen. Han hade en lång framtid planerad för dem. Han himlade en aning med ögonen åt Nishas uttalande. 
- Jag behöver inget välkomnande. 
Morrade han fram, trodde de verkligen att han skulle vika sig för lite skitsnack? Vad trodde de egentligen. De skulle bokstavligt talat inte gå levande ur detta. Hans fiender skulle antingen fläcka marken röd tills det inte fanns något kvar eller fly med svansen mellan benen bort ifrån platsen. Det skulle han se till. Han tog ett steg fram emot hanen och ett svagt flin blottades över hans annars så uttryckslösa ansikte. Aisus ord roade honom. Det stämde, det där med döda kropp kunde de fixa. Men han hade andra planer för Shiva, som förhoppningsvis skulle gå i lås. Allt skedde av en anledning och eftersom hans tidigare plan gått i stöpet öppnades dörrar för andra. Det var det han gillade med att aldrig veta riktigt, utan han fick alltid göra nya beräkningar och planer så fort val, händelser och annat ändras. 

Han stirrade på hanen, kände i sitt inre att Aisu inte längre var sig själv. Hans kära syster, som han varje dag hoppades att hon inte skulle falla samman av demonen som deras broder gjort. Han blinkade någon sekund, tog in allting runt omkring honom och tiden kändes som om den stod stilla. Han såg inom sig från medlem till en annan. Han önskade dem all styrka han kunde ge dem och att alla skulle ta sig levande ur detta. Sedan andades han in och i nästa sekund försvann han ur tomma intet och dök upp i nästa vid sidan av den flygande avkomman efter Kangee(Ataro). En hämnd efter en annan. Det var hans första mål. Han matade ut två kraft fulla hugg emot dennes övre vingled. Denne skulle inte få komma undan striden med sina vingar helt enkelt. För i Iwakus sinne skulle denne absolut inte gå ur kriget levande. Han motade sedan en smäll emot dennes kroppshydda med sin egen för att försöka tackla omkull denne. Kriget hade börjat och blod skulle därmed flyta från båda sidor, men lite måste man offra för att få sin vilja igenom här i livet. Och för Iwakus del var det mer njutning än lidande. 

[SÅÅÅÅÅ nu alla som inte svarat här får väl komma sent till kriget om de så vill, antar att vi inte har någon ordning direkt utan bara att vi försöker låta de flyta på lite så det inte tar 1år eller 2 ;) puss på er numoorianer och förlåt för min seghet. Ska bättra mig!]

[Kom nu, alla små älsklingar! Nu ska vi ha lite roligt ;D]

Att anden var där, att Nisha ärade dem alla med sin närvaro, styrkte Shiva något oerhört. Hon var i princip den enda som var kvar i flocken som någonsin hade stått över honom på ett sådant sätt att han kunnat acceptera och även om han nu var deras ledare hyste han ändå den djupaste respekten för andevargen. Och hon var där, precis som alltid. Vakade över honom, såg till att han lärde sig och gav honom styrkan som endast hon kunde ge honom genom att bara tala.
- Jag behöver inte välkomnande.
Såklart inte. Vem behövde det när man trodde att man stod över alla andra och hade makten att vraka och välja likt en Gud? Men Iwaku hade sökt sig till fel ställe. Detta var Shivas marker, detta var hans kungadöme. Och innan han tänkte låta det glida mellan hans klor... Han skulle med all säkerhet visa Iwaku att detta inte var acceptabelt.

Den mörke slöt ögonen och Shiva kunde se hur auran runt denne förändrades för några ögonblick. Sedan försvann den mörke från Shivas synfält, och tack vare energierna kunde han plötsligt lokalisera denne bredvid Ataro.
Käkarna spändes, men han hindrade sig själv från att se åt sidan. Ataro var tränad av en mästare, han kunde ta vara på sig själv. Det kunde de alla, Shiva var ingen barnvakt åt dem. De visste vad de gav sig in på, och även om han skulle hålla noga koll över alla deras energier, kunde han inte komma till allas räddning. De klarade sig, de var tränade för det här. Han hade egna saker att ta tag i.
Ett leende sprack fram på hans läppar och ögonen fästes vid den mörka honan (Aisu) som hade haft så gott om spydiga kommentarer.
"Kom, min sköna. Låt oss dansa."
Och med ett dovt morrande kommandes ur strupen kastade han sig fram emot honan, läste av hennes energier. Hela tiden höll han koll sin omgivning, hela tiden följde han energierna som strömmade omkring honom. Och när tassen sträcktes ut emot den mörka honans kropp var det inte för att riva henne, nej. Shiva behövde inte orsaka en sådan skada på den han mötte i strid. Han hade sina energikrafter, och han skulle med dessa suga livet ur henne.
Det skulle bli ett sant nöje.

Hon och skogen var en. Den talade med henne genom hennes tassar. Träden och skuggorna var en del av henne och hennes lilla gestalt en del av skogen. Detta var hennes hem. Aldrig att någon skulle få ta det ifrån henne!
Hon stod blick stilla uppe på en trädgren, spanade ner över främlingar och fränder. Hon hade tagit sig dit så fort hon hört Iwakus stämma mellan träden. Skogen mindes honom och hon delade skogens minne. Hon såg på sin mor, var oändligt tacksam över hennes närvaro även om deras relation krävde mycket lappning och omplåstrande för att någonsin kunna kallas god igen.

När striden började hade Jira sedan länge valt ut sin motståndare. Hon kände inte Draugai, det var en utav få flockar som hennes undervisning inte innefattat. En flock som ej setts värdig, stor nog, viktig. Så hur svårt skulle det här kunna komma att bli? TBB hade övertaget, detta var deras skog. De visste vad de skulle göra.
Blixtsnabbt kilade hon ner från trädet och kastade sig mot en nästan jämnstor hona med samma starka lila färg som hon själv. Man skulle nästan tro att de var besläktade.
Ett sylvasst hugg riktades emot honan hals, Jira tänkte inte spara någon tid. Fienden skulle dö. Oh vad hon längtat efter detta.


[Ey yo! :D Sammanfattning: Achangra anfaller Alexia med ett hugg mot hennes hals]

((Skriver med båda från samma konto ~ finns det ett slutdatum för kriget, om attifall det skulle ta typ ett år? xD ))

ERAKAN
Hannen kände spänningen, trycket,  stiga. Det stack under pälsen och han kunde smaka det i luften. 
Kylan fick honom att rysa, och andens röst honom att tillfälligt tappa sin mask. Han ville vara med Elphaba, inte stå fem mot ett okänt antal motståndare. Och en varelse som inte kunde vid självaste Chaibos dö. 
Iwaku försvann. Aisu blev anfallen av den svsrtvite hanen som tidigare talat. Ned från träden kastade sig en blixt av något lila som han inte ens hann se ordentligt. 
Vad i hela fridens namn flrväntades det att han skulle göra? Erakan gjorde det enda han kunde; han mindes vad han hade blivit lärd, och började med ens röra på sig st att han inte skulle bli en enkel måltavla; och han lyssnade på allas hjärtslag för att kunna förutsäga om någon skulle anfalla honom.

NISHA
Anden for efter Iwaku så fort hon fick syn åå honom igen, intill Ataro. Som ande kunde hon röra sig i hastigheter som inte var för de levande, och hon hade inga av de levandes begränsningar.
Om det inte var för en enda detalj, skulle hon nästan ha föredragit andelivet: hon kunde inte skada någon.
Det hon dock kunde göra, var att vara ivägen. Så ett ögonblick senare uppenbarae hon sig framför Iwaku bäst hon kunde: försökte följa hans rörelser och bara vara allmänt efterhängsen. Ett störningsmoment. 
Som ande var hon inte helt genomskinlig,  utan verkade bete sig mer som färgad rök.   

[Erakan gör sig själv till en svår måltavla. 
Nisha ser till att försöka vara konstant i Iwakus synfällt för att distrahera honom.]

Hon vill inte stå kvar och bara se på. Hon vill vara där i hettan. Otåligt trampar hon på stället och ser alla ta sig en motståndare. Ett lågt hummande lämnar henne när den isblå blicken söker sig över fienden. Hon vill inte ge sig in i någon annans strid. Det är bäst att se sig om efter ett eget byte.

Hon får syn på en liten brun(?) hane(Erakan) som inte riktigt verkar veta vad han ska göra. Tsk. Småfisk. Aja, det är en fiende. Och fienden ska bort från deras marker. De ska drivas hårt. Svansen piskar till bakom henne och ett lågt rytande letar sig upp ur strupen och svart rök ringlar sig ut ur nosen. Så tar hon två steg åt fiendens håll. Vingarna breddas ut och reser på sig. Sedan sveps de in mot kroppen och förs något bakåt. Vingfingrarna flexar och varginnan kastar sig framåt med glöd i den öppna käften.

Så slår sig elden fri från sin plats i hennes gap. Far framåt och leder vägen mot fienden. Slå ut småfisken först. Det är än dock ingen dålig strategi. Annars kan de bli irriterande om de får löpa fria.

[Dominique försöker grilla Erakan]

Erakan hörde henne innan han kände hettan. Hennes ryt och eldens karaktäristiska smatter var nog för att han skulle kasta sig långt åt sidan. Halsgropen kändes trängre med tanken på eld,  men adrenalin grep tag i hans bultande hjärta,  och rädslan kuvades så hårt att den gömdes i det mörka hålet där all annan skit som funnits i hans liv befann sig. 
Han hann få en kort glimt av varelsen som elden kommit från; en stor bevingad drakargliknande individ, säkert hans dubbla mankhöjd minst. Dock, under den tid han spenderat med Draugai och under Iwakus ledning, hade han lärt sig spela fullt ut på sina fördelar. 
Även om tiken var större, så låg hans storlek honom till fördel; han var lättare, och därmed hade han även uthållighet på sin sida. Vingarna gjorde henne misstänkligen tung, och otymplig om han rörde sig i hennes blinda zoner. Han kastade sig frammåt, med en bön till Auriko på sin tunga. Blågrå ögon gnistrade som sprucken is när han sökte skydd i hennes skugga på säkert avstånd från svans och klor. Elden var hans största bekymmer,  men det var inte som om han hade något val. 
Han försökte följa hennes rörelser, så att han skulle vara utom hennes elds räckhåll.

[Erakan hör henne och undviker att bli grillad. Nästan samtidigt utnyttjar han sin litenhet och 'gömmer sig' i niqs blinda zoner.
Säg till om jag missförstått något! Jag gör antagandet att Erakan är smidigare/stuff just med tanke på att han typ får plats under hennes mage xD ~ ]

Hon tog inte speciell mycket notis om vad hanen sade, det var inte det som var intressant. Det hon lade sin koncentration på var hur han rörde sig, vad som fanns i hans blick. 
"Komsi komsi, pojk", skrattade hon. Ena mungipan ryckte till på henne och tungan for ut genom munnen och svepte blixtsnabbt över läpparna.
Samtidigt som hanen kastade sig mot henne fyllde hon sitt inre med sin kraft. Lät den sprida sig genom hela kroppen och ända ut till både tår och svanstipp. Hanen sträckte ut sig mot henne och utan att tänka efter lät hon elden blossa upp runt hennes tassar och ben. Elden lyste upp henne i ett giftgrönt ljus. Det var en helt annan kraft än den hennes kärl besatt, för det skulle hon inte ens kalla kraft. 
Ögonen blixtrade till, fästes på hanen. Hon såg fram emot att se hans päls bli svedd och skinnet fräta. 
Så hon lät honom komma nära. 

[Tänker mig att Shiva träffar Aisu med tassen, men förstod det som att han bara placerar tassen på henne?
Elden som blossar upp hos Aisu är grön har en frätande effekt vid kontakt med växter och djur (tänk typ saltsyra). ]

Alexia såg den lila komma farandes mot henne i väldig hastighet. Snabbt drog hon in vingarna, lät dem tränga in genom skinnet, och lämnade två mörkröda fläckar på varsin sida om hennes manke. Även om vingarna var användbara i strid var det något som hon vägrade förlora. Inte igen. 
Alexia kastade sig bakåt för att undvika att få tiken hängandes i halsen. 
En våg av skimmer svepte över hennes päls, sedan blev pälsen på både hals och nacke genomskinligt blank och vass. Håret runt hals och nacke hade blivit till sylvasst glas, för att skydda de känsligaste delarna. 
Hon hukade sig, öronen låg slickade mot nacken och med blottade tänder kastade hon sig mot den andra honan. Hon siktade in sig på sidan av honans bog. 

[Alexia backar bakåt för Jiras attack. Klär sin nacke och hals i glas. Gör sedan en attack mot Jiras bog. ]