Jorden var orolig, lövträden fruktade det kommande infernot. Egentligen visste de bättre, gudarna hade sett till och hejdat elden att nå just deras stammar och löv, men skräcken fanns fortfarande där. Låg som en dimma över platsen, tystade fåglar och fick djur att stanna i sina lyor.
Men solen var fortfarande där. Ett ständigt lysande, vakande öga som bringade trygghet på de i Numoori.

Raganan väcktes då de första strålarna trängde sig igenom det täta lövverket, rakt på hennes ansikte. Hon ruskade på huvudet, lade en tass över med föga resultat. I slutändan reste hon sig upp, muttrande, och istället för att leta efter en ny sovplats förde de gängliga benen henne längre in i lövskogen utan mål. Huvudet var sänkt mot marken, och det var inte förens hon kom att tänka på sin rang i världen, sin stolthet, som hon höjde det igen. Morgnarna var verkligen patetiska. De bara var där och förstörde.

En orolig mus kilade över den upptrampade stigen hon följde, och hon hoppade dit, klev på dess svans.
"Med all denna stress.. Du är vaken men inte stolt. Det är inte meningen att du ska vara heller." Hon släppte den, sjasade undan den arma men ovärdiga varelsen. "Men kan det verkligen vara fel att vara trött? Går det att visa sin makt som utmattad?" Blicken drogs upp. "Eller ska man skämmas för det. Som jag skäms för min bror?" 

Thalie blinkade, stannade till då hon förstod att hon pratade med sig själv.