~Relationer~
Mer kommer allt eftersom hon möter fler. ^-^
Kanade, f.d. partner: Varför var du tvungen att försvinna..? Jag är ingenting utan dig, men ändå lever jag vidare...
Chiela, mor: Din godhet var för stor för denna värld, kära mor... Jag vet att du vakar över mig, och jag hoppas du är stolt.
Chander, bror: Jag kommer aldrig glömma dig, storebror.
Lumen, bror: Du finns för alltid i mitt hjärta, brorsan.
Zoran, bror: Lever du? Minns du mig? ...Jag hoppas jag kommer träffa dig igen...
~Personlighet~
Innan hon kom till Numoori var hon den mest självuppoffrande och modiga person man kan tänka sig, och detta drag sitter kvar innerst inne. Hon är nästan brottsligt lojal och otroligt beslutsam. Hon är dock ganska stolt och självständig, vilket gör att hon kan klara sig bra utan en flock... Även om hon egentligen är mer lämpad att vara omgiven av en familj. Hon älskar att vara till nytta och hjälpa till och hon är sorligt svag för valpar. Hon kan helt enkelt inte stå emot deras klumpiga och försvarslösa sinnen.~ ...För övrigt så är hon just nu alltid ganska sorgsen. Om hon råkar komma på sig själv med att trivas och ha roligt fylls hon av skuldkänslor, vilket leder till att hon drar sig undan från det som gör henne glad. Hon är kort sagt rädd för att bry sig om någon - hon vet precis hur ont det gör att sen förlora en kär vän.
~Livet innan Numoori~
Tsubasa föddes inte i Numoori. Hon kommer från en annan plats, där hon växte upp med sin mor och sina 3 äldre halv-bröder. Hon fick aldrig veta vem hennes far var, men hon brydde sig inte heller. Hon levde ett lyckligt liv med sin familj... Fram till den dag de blev anfallna av vargar fyllda med ondska och illvilja. Tsubasa bevittnade hur hennes mor samt två bröder kallblodigt dödades då de försökte försvara henne. Den tredje brodern lyckades då avleda deras uppmärksamhet så att Tsubasa kunde fly.
Hon förlorade sin mamma och sin familj till ondskan. På grund av ondskan försvann hennes bror. Den första natten hon spenderade ensam under månen beslutade hon sig för att bli stark. Hon blev som en svärdsklinga - kall, dödlig och ostoppbar. Hon levde för att förinta ondskan och behärskade sina månkrafter till 100%. Hon var snabb som vinden kände ingen rädsla.
Men trots hennes beslutsamhet var hon tom. ...Ända tills dagen hon mötte Kanade. Hon hörde någon yla och bestämde sig för att ta sig närmare, och mötte då en varg. Denna solvarg-korsning hatade ondska minst lika mycket som Tsubasa, då den hade fördärvat hela hennes flock. De arbetade tillsammans från den första dagen - sol och måne i harmoni. Tillsammans trodde de att ingen kunde stå i deras väg. De skulle utrota all ondska och skapa en fredligt värld tillsammans. Men en dag rasade allt samman. De mötte en flock de aldrig skulle kunna besegra, mörkret var för tätt för att se igenom. Tsubasa hade skadat ett ben och en hane i flocken fick grepp om hennes hals. Kanade såg att hon var döende, och lät då alla krafter hon hade kvar stråla ut, utan att ta hänsyn till sin egen säkerhet. Hon lät sitt eget liv brinna ut för att beskydda sin vän.
Tsubasa bröt samman. Hon kröp ihop bredvid Kanade, bad henne att stanna kvar. Hon försökte hela henne men hade inte tillräckligt med energi kvar, hon var helt enkelt för svag. Kanade log bara svagt och bad Tsubasa att sjunga för henne. Tsubasa kunde inte neka henne den menlösa önskningen. Hon lyfte huvudet mot den röda månen och ylade en vacker, sorglig sång fylld med all hennes smärta. Och samtidigt som hon släppte ut allt förmörkades hennes hjärta. Det fylldes med mörkret hon så länge kämpat mot. Hennes måntatueringar slutade glöda, och när morgonen kom hade hennes krafter försvunnit... Försvunnit, precis som Kanade. Tsubasa, som varit en så stor och fruktad krigare, var nu helt kraftlös, skadad och ensam. Hon hade kämpat mot ondskan, för en fredlig värld... Men nu slogs hon endast i blint raseri för att hämnas sin vän. Med de känslorna i hjärtat fick hon ingen styrka från månen.
Det var då hon började vandra. Hon strövade planlöst framåt, allt för att fly från alla minnen hennes och Kanades revir framkallade. Hon lät instinkt styra henne och haltade sig sakta bort från sitt hem.
Hon var ensam. Hennes sol hade slocknat, och hon kunde inte skina längre. En måne kan bara reflektera ljus - utan solen är den bara en kall och tom sten i rymden.
En ny början - Numoori
Tsubasa hade förlorade allt. Hon visste inte varför hon fortsatte röra sig, fortsatte leva. Hon plågades av drömmar. Inte mardrömmar, men någon så mycket värre. I sina drömmar hörde hon tydligt Kanades röst då hon ylade fram en underbar sång. Hon såg sin älskade partner och kände hennes välbekanta lukt. Men hon tvingades alltid vakna till en kall verklighet. Och varje gång hon insåg att det bara varit en dröm krossades en bit av hennes själ.
Men trots det fortsatte hon framåt. De var något inom hennes hjärta som tvingade henne att fortsätta... En önskan om hämnd. Allt eftersom Tsubasa sjönk djupare ner i sorgen växte sig också hatet starkare. Kanade hade kämpat för en värld utan ondska - Tsubasa gjorde det till sin uppgift att uppfylla den önskningen. Då hon nådde en glaciär fortsatte hon utan att tveka framåt.
Tsubasa hade förlorat den kraft som gjort henne till den krigare hon varit. Men den förlusten stod inte ivägen för henne. Hon kunde inte samla energi från månen, men hon kunde bli stark på någon annat sätt. Hennes motivation var skrämmande stark. Hon tvingade sig själv att röra sig trots sina skador, och efter några veckor kände hon det äntligen. Hon kände en annan kraft sakta vakna till liv. Den var mycket svag, men hon grep tag i den. Ända sen den dagen har hon kämpat för att utveckla sin nyfunna vindkraft.
När Tsubasa slutligen korsat glaciären och kommit till Numoori var hon en annan varg. Hon gick lika stolt som hon hade gjort med Kanade vid sin sida. Månkrigaren Tsubasa hade förvandlats till Klinga - en sann kämpe som hugger lika snabbt som vinden.
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
