Ännu en dag hade passerat. Solens långsamma vandring över himmelen var snart över, och det glödande klotet vilade på horisontens rand. Sommaren närmade sig sitt slut, men dröjde in över höstens månader. Dagens värme hängde kvar mellan träden. Vinden som sökte sig genom skogen var mjuk och sval. Skuggorna hade snabbt blivit långa och dunkla när kvällen kom. Ett par fåglar kvittrade till och från, dolda av det fläckvis gulnande bladverket. Under de båda högresta varelsernas tassar frasade de löv som redan fallit. Trots att året rörde sig mot höst, och så småningom vinter, så kände sig Dimitrij lättare i hjärtat än hon gjort på länge. Trots klumpen som fortfarande tyngde hennes bröst. Trots orosknuten i hennes tankar var gång hon såg på Aldo. Den mörka vrenen travade framför henne med lättare steg än han haft på länge. Han var tunn, nästan mager, trots att han varit med och jagat och ätit väl den senaste tiden. Hon var rädd att förlusten slagit honom hårdare än hon först anat. Men hon var fast besluten att de skulle klara sig. Så som han hjälpt henne när hon varit i hans situation hjälpte hon honom.
    Hennes röst steg bland skogens färger och skuggor. Melodin var inte riktigt munter, men bar en hoppfull klang. Hon hade inte sjungit på länge. Det var något hon hade saknat att göra. Texten var gammal och handlade om gudarna. De flesta sånger hon kunde handlade antingen om de högre makterna, eller sjöngs till dem, i deras ära. Hon sjöng om hur de fanns inom dem. I deras närhet, i vattnets spegelblanka yta och i vindens viskande sus. Aldo kunde inte texten, men hummade med i melodin. Då och då vände han ansiktet mot henne och gav henne ett leende som värmde hennes inre. Snart saktade han in för att trava vid hennes sida istället, där träden tillät dem att passera sida vid sida.

Ända sedan hon lämnat Taher hade hon nästan konstant sprungit, letat och följt doften, med endast lite vila. Skuggorna hade morrat och hejjat på hennes framfart, hon var sur, irriterad och, innerst inne, sorgsen. Hade brodern slutat bry sig? Skitit i sitt eget kött och blod? Bara gett upp? Det var oförlåtligt. Hon hade ju väntat på honom! Väntat! tassarna trummade rytmiskt mot marken och solen stod lågt på himlen, det var hennes tid nu, och skuggorna från träden såg ut att sträcka sig efter henne, som om de ville hjälpa henne döljas från eventuella främlingar. Det enda som förstörde den lilla ansatsen till att döljas smått var de glödande ögonen, som lös av den ilska hon kände. Hur många år hade hon inte letat, och sedan hade hon väntat. Väntat på att dem skulle hitta henne. Hade hon vetat att det var förgäves hade hon slutat gjort det för längesedan. Nu var det hon som letade, jagade, igen. Ja hon jagade sin broder, sen vad hon skulle göra när hon väl hittade honom visste hon inte. Men han skulle snart få påminnas om henne. Brutalt.
Skuggorna väste varnande i hennes huvud och samtidigt som dem gjorde det kunde hon höra rösten som sjung, men hon ville inte möta främlingar. Inte nu, inte nu när doften blev allt starkare. Mot döda skogen verkade den leda.
Hon gav upp ett varnande skall, en varning om att de inte skulle komma närmre, att hon var upptagen. Skuggornas röster i hennes huvud släppte främlingarna igen, peppade åter henne inför hennes nya uppgift. Matade den flammande elden i hennes ådror.

Hon avbröts i sin sång endast ett ögonblick innan hon hörde ett främmande skall, av känslan av en främlings närvaro. Hon höll sinnet nära, och hade gjort det sedan... hur länge sedan var det nu? Hon sträckte snabbt sitt sinne efter främlingen, utan att försöka tränga in i det. Vem det än var så verkade främlingen inte ha något med dem att göra. Hon litade inte på röster, men litade på sinnets beslutsamhet och faktumet att den andra rörde sig bortåt. Snabbt bortåt. Aldo hade ryckt till vid hennes sida i samma stund som skallet ljudit och de stod nu båda och såg ut bland skuggorna.
    "Kom." Efter en kort stund fångade Dimitrij Aldos uppmärksamhet genom att pressa sitt ansikte under hans haka. Med mjuk stämma fortsatte hon att humma på den melodi hon tidigare sjungit. Han stämde efter en paus in i hennes hummande och följde hennes steg. Tillsammans, sida vid sida, fortsatte de genom skymningen.

Då främlingarna inte kom närmre, utan tystnade, så fortsatte hon framåt, bortåt. Under all ilska så fanns det mindre, vagare, känslor. Sorg, för broderns, enligt henne, svek. Lättnad, för att hon närmade sig, och glädje för att de skulle få återses. Känslor hon själv inte visste dolde sig bakom den flammande känslan som blockerade hela hennes sinne. Men hon funderande ändå på vad hennes bror gjort i döda skogen. Kanske sökte han skuggorna och den trygghet de gav? Hon visste inte, men hon skulle ta reda på det.

Avslutat