Solens sista strålar värmde den mörka pälsen på Tass där han låg på den varma klippavsatsen och njöt av den harmoniska tystnaden. Han var ensam på berget, förutom Kione som busade med en utav sina äldre systrar nere i sanden.

Tass gav till en trött suck och slöt ögonen. Ett skadeglatt flin spred sig över hans läppar då tankarna for tillbaka i tiden. Dessa år av växande hat, frustration och ungdomens odygd och impulsivitet. Tass saknade det, ungdomen. Äventyren, strapatserna, tiden som flocklös, inte för att han ångrat att han gick med i Devils. Nej nej, tvärtom, det var det bästa beslut han någonsin fattat. Men tiden som flocklös såg han ändå som en tid utav spontanitet, fara, skräck och blodiga strider. En tid när adrenalinet fyllde kroppen, när spänningen ibland blev så stor att den steg honom över huvudet.  När han levde på skadeglädjen och njöt av att sprida skräck bland valparna. Om vargar tyckte Tass var ond nu, ja då skulle de ha träffat honom i hans unga år. Fylld av hämndbegär gjorde han allt för att andra skulle må dåligt, skadas och ibland rentav mördas. Ett högt tjut tog honom tillbaka till verkligheten. Han sneglade ner mot de unga vargarna och reste sig till sittande ställning samtidigt som han gäspade stilla.

De forna dagarna var förbi. Han fnös åt sig själv och kände sig med ens ytterst melodramatisk. Det fanns viktigare saker att tänka på än gårdagen.

Den döda skogen behövde patrullanter, mat behövde jagas och en utav sovsalarna i lyan hade rasat in av det väldiga skyfallet som hade drabbat skogen för några dagar sedan. Med ett roat flin såg han framför sig hur Zemi irrade omkring och svor åt honom för att hon tvingades göra allt jobb själv samtidigt som han var upptagen med betydligt roligare saker i öknen.

Livet har sina goda stunder. Tass slöt ögonen och tankarna for iväg igen.

[Öppet! Rolla med min tafs<3 ]

[Taaaafs]


Reikon strök runt Devilsberget likt en laglös. Ett skri från Kione och Sarabi fick honom att stanna upp. Det drog lätt i de smala läpparna, men det kunde inte kallas leende. Han kände inget för de två vargarna. Blott medlemmar i den flock som det ännu var förmånligt för honom att ingå i. Blott idioter som lade sig platt under den storhetsvansinnige och avskyvärde ledaren. Det var tankar han noga höll för sig själv. Han hade redan skapat ett rum i sinnet - faktiskt var det det första han gjorde sedan Kovu börjat träna honom. Ett rum dolt för genomsökning där han kunde gömma allt hat, och ett rum som han fortfarande kämpa med att dölja.
Han lyfte ena tassen och spretade med tårna, sand föll ner. Sanden var irriterande. Hans blick vändes emot berget, och snabbt lokaliserade han Tramptass. Den stora mörka hanen som var huvudkällan till hans oro för sina hattankar. Hanen var naiv och dum, men Reikon kunde inte förneka respekten han kände för den andre. Tass krafter var otroligt stora. Han var en vältrimmade mördarmaskin och också Kovus Mentor. De som Kovu respekterade respekterade också Rei.
Kovu hade lämnat dem.
Han var det närmsta till en förebild Reikon hade.

För att bli av med sanden, och för att han ansåg att han någon gång borde konfrontera den andre, styrde han stegen upp för klipporna. Han var en skicklig klättrare, kargblodet lös igenom, men det var ändå slitsamt att ta sig upp mot betan - vilken verkade befinnas sig någonstans långt bort i tankarna.
"Tramptass-hakase"
Sade han för att få hanens uppmärksamhet, då han befann sig någon meter nedför den andre. Och för en gångs skull var inte det respekterande suffixet blott formellt, inte ett skådespel för att behålla masken. Även om hanen kanske inte var Reis favorit så förtjänade han en del av den repsket han fick.


[Rawr, here comes trouble...]

Han var mitt uppe i en spännande, obarmhärtig strid med en gigantisk björn då en röst tog homom tillbaka till verkligheten. Utan att vare sig öppna ögonen eller visa några tecken på att röra sig tog han till orda med en neutral ton.

"Reikon."

Tass kände den yngre hanens närvaro, trots att han aldrig riktigt hade fått möjlighet att lära känna honom så visste han, att Reikon var speciell. Han var lik sin bror Aru, de var båda mycket hemlighetsfulla och Tass kunde aldrig riktigt veta var han hade dom. Det var som om de levde i sina egna förvridna världar, Aru lite extremare än Reikon. Trots det hade han ändå lyckats lära sig gilla Aru. Han fascinerades lite över den underliga vargen. Men Reikon, han var ett äkta mysterium för Tass. Faktum var, att han hade en känsla av att den unga hanen inte var den han utgick sig från att vara. Det var som om han gömde någonting för honom - eller för flocken.

"Hur står det till?"

Tass öppnade för första gången ögonen och såg på den ljusa hanen med en likgiltig blick.

Reikon nickade kort, som för att bekräfta hanens ord - trotts att han hade ögonen slutna och inte skulle märka det. En våg av ilska for igenom hans kropp, skulle även han bete sig respektfullt nu? Svansa runt som en hund likt han far och bror, lägga sig platt såfort någon högre rankad gick förbi. Vad var det för trams. Tass må vara en stor person, men det hade aldrig hindrat Rei förut.Det vibrerade lätt i skinnet på honom vid tanken.
Givetvis hade Reikon ett skydd runt sitt sinne. Något som Tramptass kunde gå runt med liten ansträngning - men inte utan att Rei skulle märka det. Eller kanske. Tass var skicklig. Rei hade mycket att lära. Men han hade iallafall sitt rum, och det hade ingen upptäck ännu. Även om han visste att Kyoko läste hans tankar ibland. Att man inte ens fick ha dem ifred i denna flock!
En fnysning lämnade honom, att det kunde tas som bristande respekt emot betan brydde han sig inte i. Det var sådan han var. Respektlös - även om Kyokos hårda tag hunsat honom till viss lydnad. Sedan var det ju också så att Reikon var av ett högt intellekt. Han förstod vad som gynnade honom och hittills gjorde Devils det.
Eller snarare, att lämna Devils gynnade honom inte.
Även om Kovu och Mal kommit undan lindrigt.
Speciellt Kovu.

Rei saknade mentorn ibland, han var en fri själ och med honom hade Rei faktiskt kunnat slappna av mer.
Även om han på den tiden betraktat allt inom flocken med en misstänksam blick under sin röda lugg.
Betan frågade något, Reis öron lutades bakåt.

"Förutom att sanden stundvis driver mig till vansinne står allt bra till."
Svarade han, och detta var något ovanligt. Oftast fnös han bara nedvärderande eller drog sig undan och lämnade omvärlden i en illusion av att han inte hört. Men nu var det ju faktiskt han som tagit kontakt. Och det var trotts allt Betan han talade med. På något vis ville han ju veta mer om den andre, hålla ett samtal.
Så då var det väll lika bra att försöka?

Tramptass såg ut över öknen då Reikon talade. Tass nickade.

"Du tänker på Kovu."

Hans röst var monoton. Det var inte hans mening att läsa hanens tankar, det var sådant som han gjorde omedvetet. Snappade upp bitar ur folks tankar. Han hade börjat vänja sig, brukade oftast inte nämna det. En del blev rädda, en del blev arga. Alla kände sig kränkte. Tass hade förståelse för det.

"Jag tänker också på honom ibland."

Tass mötte Reikons outgrundliga blick. De bar på liknande krafter, trots det kände inte Tass någon gemenskap med den vita hanen.

Kovu. Tass svalde. Undrade i sitt stilla sinne var den forna lärlingen var, hur han hade det. Om han ens levde. Han var en förrädare, en svikare. Men Tass kände inget hat gentemot honom. Kovu var hans vän. Tass var stolt över honom. Även om han svikit Devils.

Reikon stönade lite besvärat. Inte hade han förväntat sig något annat från tramptass, än skicklighet och dominans. Men givetvis fann han det fortfarande irriterande. Han avskydde då någon var bättre än honom, då han var sämre än någon. Dominans störde honom också. Han var en typisk sådan som var dominant och respektlös emot alla andra, men inte tålde samma behandling tillbaka.
Dessutom hade han inte självinsikt nog för att förstå detta.
Men med Betan hade han tålamod, försökte intala sig att han kunde tjäna på det här. Dessutom var Kovu inte ett helt oönskat ämne.

"Han var en bra Mentor..."
Svarade Reikon. Såg spänt upp på den andre. Tramptass måste ha varit en bra Mentor till Kovu. Han hade talat högt om Betan. Och Kovu var ju uppenbart vältränad. Rei ryste lätt.
"Han talade väl om er..."
Började han. Trevande.
Kovu hade ansett att Rei började närma sig hans nivå, och kort där efter hade Kovu givit sig av.
Föralltid skulle Kyokos son vara en förebild för Reikon.
Hanen som inte bara lärde honom i krafter och respekt, utan och även ställde sig upp och gick sin egen väg. Det var stort för Rei.
Även om han velat lära sig mer innan hanen givit sig av.
Fast Kyoko fanns ju alltid där som tränare. Även om Rei började bli allt för gammal för att ha en valptränare.

Tass ignorerade Reikons respektlösa beteende, han hade själv varit ung och dumdristig. Att visa sina överordnar respekt är regel nummer ett. Men Tass hade inte mycket till övers för artighetsfraser. Han såg hellre sina flocksystrar och bröder ärliga och otrevliga än falska och inställsamma.

När han hörde Reikons ord log han för första gången sedan de träffats.

"Jag förväntade mig inget annat. Han var en god lärling. Begåvad och viljestark. Han förtjänade sin kraft, och jag gjorde allt i min makt för att han skulle lära sig. Du kunde inte fått en bättre läromästare än Kovu."

Han såg återigen på Reikon, mötte hans blick och försökte avgöra om han faktiskt förtjänade Kovus hjälp. Men inte ens Tass kunde avgöra det med blotta ögat.

Tyst fortsatte han betrakta ungvargen, han tvekade, visste inte riktigt om hanen uppnådde de mål för det som han snart skulle erbjuda honom.

"När tillfället kommer ska jag lära dig mer."

Tramptass reste sig upp, fortfarande med blicken lugnt fäst på hanen. Han visste, att han kanske skulle få ångra det någon dag. Men så hade han också känt om Kovu.

För det fanns inget som telepater fruktade mer än andra telepater.

"Inte som din läromästare. Jag har varken tid eller ork till att försöka lära upp ännu en lärling. Men något finns det alltid att lära sig. Man blir aldrig fullärd."

Tass släppte hanen med blicken och återgick till att se ut över öknens sandvidder.

Reikon mötte Tramptass genomträngande eldröda blick. För att noggrant visa att han inte hade något att dölja, även om det fanns oh så mycket. Hanens fortsatte ord fick honom att häpna. Delvis, givetvis, för erbjudandet och äran. Men också för att det varit så enkelt.
Var det verkligen så enkelt?
Dem fortsatte orden som lämnade betan trappade dock ner nivån lite. Drog honom tillbaka till jorden, men likväl var han chockad över att det gått så fort att få sin underliggande välja igenom.
För inte kunde hanen vara så dum?
Han var inte dum.
Det var en av de första saker Reikon märkt med den äldre. Likväl hade detta gått lite för snabbt, enkelt och smärtfritt.

Hon kom på sig själv med att stå och tveksamt stirra på den andre, med en halft öppen mun. Snabbt skärpte han sig. Nickade kort.
Aldrig att han skulle säga att det var en ära, även om det var det. Även om han kanske till och med tyckte att det var det.
"Nej så sant."
Sade han istället, för att mana samtalet framåt - och ta uppmärksamheten ifrån hur förvånad han faktiskt blivit av hanens tidigare och generösa erbjudande. Wow, nu skulle nog Kyoko ändå bli lite stolt. Av någon anledning gladde det honom.

Tass kände Reikons förvåning. Visste att under hanens kyliga fasad så var han glad, kanske till och med hedrad över erbjudandet. Tystnaden la sig emellan de två hanarna. Tass fortsatte att blicka ut i fjärran, men han var vid fullt medvetande.

Om han nu fick tillfälle att lära upp Reikon så skulle han också få chansen att utforska mer utav hemligheterna kring flockbrodern. Han skulle kanske kunna lista ut vad det var som gnagde i hanen, vad som fick honom att bete sig så som han gjorde. Det kanske var så enkelt att han faktiskt var sån, till naturen. Men Tass var nyfiken. Han ville veta.

Planerna nämnde han inte för Reikon.

Det slog honom, att han faktiskt aldrig hade sökt igenom hanens huvud, likaså hans bröder och syster. Det var obligatoriskt för att bli medlem i flocken. Men det fanns alltid undantag. Shiros valpar hade varit unga, mycket unga och oskuldsfulla när de kom till öknen. Inte kunde de gömma några onda planer att förinta Devil.

Tass skakade bort dessa tankar. Han hade börjat bli paranoid på gamla dar.

Rei hummade kort, det var ett av de ljud han sällan yttrade. Oftast var det kuttringar eller falklika skrin som lämnade hans strupe - ibland undrade han om det inte fanns lite fakarg i hans blod. Men denna hummning var på något vis nedtonad, han avskydde att komunicera. Iallafall med medlemmar. Avskydde att visa respekt. Han ville äga världen.
Ville visa alla vad han kunde.
Nu stod han istället där, under Tramptass, och tvingades te sig på ett för honom onaturligt sätt.
Avskyvärt.

Som allt annat i den här flocken.
Han förskjöt tankarna, stängde in dem, höll dem borta. Tramptass fick inte veta. Inte än.

Istället suckade han, hoppades att ilskan som växte i hans bröst skulle dra bort Tramptass intresse bort från tankarna. För såklart förstod Rei att Tramptass - frivilligt eller ej - märkte av hans sinnestämning och säkert snappade upp tankar. Det var sådant Rei själv hade problem med. Ibland. Ganska ofta faktiskt. Det bara hände, han kunde inte styra, inte kontrollera.
Ett tag hade han gått runt och delat med sig av alla sina tankar, innan Kyoko lärt honom tygla sina krafter (efter en hård bestraffning för något respektlöst han tänkte om henne eller flocken.. eller Nevada). Ofta var det Nevada. Det var givet, han hade dödat Reikons bror. Han hade krossat Shiro och den bild av en stolt fader som Rei en gång faktiskt haft.
han gav Trass en orolig blick. Var tvungen att sluta älta det förflutna, gå framåt. Hade inte råd att bli avslöjad. Devils gynnade honom - iallafall för tillfället.

Han andades ut tungt.
"Vackert väder..."

Patetiskt.

Tass kände Rei's ilska sprudla. Det var en djup etsad ilska, men Tass kunde inte komma så nära att han kunde ta reda på vad det var Rei var arg på. Men sakta gick det upp för honom, att det kanske var Nevada som väckte dom nästan hatiska känslorna Tass kunde känna från den unga hanen.

Han mindes så väl när Shiro hade kommit med sina fem små valpar. Hur Nevada ursinnigt hade bitit ihjäl den ena. Tass hade inte gillat det ledaren gjorde, han hade inte gillat det alls. Men han klandrade inte Nevada. Det var hans sätt att regera och Tass var osäker på om han själv hade gjort på ett annat sätt, om han var ledare.

De mörka tankarna avbröts han ur då Reikon började prata om vädret. Tass log.

"Ska vi tala om vädret tycker du?"

Ironiskt såg den gråbruna hanen på Reikon innan han harklade sig och blev allvarlig igen.

"Så.. hur trivs du i flocken? Alla är vänliga mot dig?"