[Ååh Deb, det här är ju hjärtskärande!]

Den främmande valpen återfick Fieros fulla uppmärksamhet då denne genom sin åter lätt hysteriska gråt stammade fram enstaka ord. Hans öron spetsades och han satte sig upp.
”Vet du vart getingen kom ifrån, Deb?”

Sade han med en lugn stämma. Hoppades att hans upprepade försök till lugnt samtal skulle lyckas lugna den lille aningen.

Hon såg uppgivet på Deb. Elphaba ville hjälpte henne. Men hon visste inte hur hon skulle göra. Försiktigt lämnade hon sin fars sida och smög sig närmare den andre.
"Deb... var inte ledsen." sade hon och tryckte försiktigt sin ena tass mot en av hennes framtassar. "Det är okej."
Getingen var borta. Det fanns inte någon anledning för Deb att vara ledsen längre.

[Derpwurr är så liten och behöver så många kramar D': <3]

När den store satte sig upp ville Debwer sjunka genom marken och försvinna. De redan skakande musklerna försökte spännas mer, dra ihop kroppen ytterligare för att bli mindre, men det gick inte. De svamlande orden dog ut helt i tjutande, flämtande andetag. Han såg i ögonvrån hur Elfi kom mot honom, men kunde inte annat än stirra på den stora med vidöppna, skärrade ögon. Han fick inte fram några ord. Först efter en lång stunds stirrande och kippande andetag lyckades Debwer mana fram sin kraft istället. Skepnaden av en getings dubbla vingar trädde sakta fram över hans egen rygg, som om de vore hans. En enkel, ganska liten illusion. Den lilla kroppen skakade fortfarande okontrollerat.

[Deb behöver alla kramar]

Hon mötte Debs blick och log mot henne. Allting var okej. Det fanns inte någon anledning att vara ledsen alls. En rörelse från pinn-getingens rygg fick henne att flytta fokus. Hon lade huvudet på sned. Någonting hände på den andres rygg. Vingar började långsamt att formas. Elphaba ryckte till och backade undan några få steg. Vad var det som hände? Kunde Deb flyga? Hon hade inte haft vingarna där förut. Förvirrat såg hon kort på sin far innan hon åter vände blicken mot pinnen. Vad var det som hände?

[åter, såhär nästan ett år senare.. FÖRLÅÅÅÅT]


Fieros långa vrenlika öron drogs bakåt då han såg vingar ta form på den lilles rygg. Känslan han fick var bekant men samtidigt helt ny. Han hade aldrig förr varit med om att någon använt denna sorts krafter på honom. Han log svagt och nickade.
"Den var en illusion."
Konstaterade han kort. Tänkte först duplicera sig själv för att visa att även han besatt kraften, men insåg att detta nog skulle frammana ännu en gråtattack hos getingvalpen. Så istället valde han något lite svårare. Långsamt började snön bredvid honom bli gul och bubbla, klumpar bildades och svarta streck drogs. En något sånär kopia utav Deb tog sakta form. Dess teckning var spegelvänd, Fiero orkade inte koncentrera sig mer än så, och den var aningen mindre men i övrigt slående lik. 
"Jag behärskar dem också."
Sa han sen bara för att understryka sin poäng, samtidigt som Debwer nummer 2 sakta bleknade bort och lämnade orörd snö under sig.


[Ni får ju åter igen välja om ni vill fortsätta eller om vi ska ge upp xD Tycker detta roll är jättekul men är allmänt oduglig på att svara..]

[Shit hur gammal var Deb här? 10? xD]

Debwer lyssnade till den store hanens ord mellan sina egna kippande andetag. Blicken släppte inte den för honom jättelika hanen förrän något började röra sig vid hans sida. Först kastade Debwer bara en snabb blick, innan ögonen åter fixerade Elfis pappa, men när hjärnan hann registrera vad den sett så flackade blicken snabbt tillbaks till den bubblande massan som tog form vid sidan om den andres stora tassar.
     Plötsligt var det som att Debwers tidigare krampaktigt låsta kropp släpptes lös, som en spänd muskel i väntan på rörelse. Han hoppade med ens baklänges, ett högt skutt som fick honom att instinktivt vrida sig i luften för att tassarna skulle hamna rätt mot marken när han landade. Han hann dock inte vrida sig rätt, och snubblade lika snabbt som han hade skuttat, endast för att med vilda rörelser komma på benen igen. Benen stelnade, raka som pinnar, öronen restes snabbt över huvudet och ryggen kröktes när Debwer utan att tänka ställde sig med sidan vänd mot den wapu som plötsligt uppenbarat sig från ingenstans.
     Insikten om vad han just gjort kom samtidigt som hans hjärna registrerade det den store hanen just sagt, om att också behärska illusioner. För ett ögonblick stod Debwer stilla, med kroppen krökt och sidan mot illusionen, innan han kände hur väldigt pinsamt det blev av att han hade hoppat undan. Rädslan för den store hanen hade inte dämpats, men blandades med den plötsliga känslan av att just ha gjort bort sig själv ännu mer än vad han redan hade gjort. Han kröp ihop på nytt, om än inte lika krampaktigt som tidigare, och lade öronen platt bakåt över nacken.

[Tycker fortfarande det är intressant att det är snö i det här rollet, när de befinner sig i ett ganska varmt område precis i gränsen till djungeln xD Vet inte riktigt vad vi tänkte där xD]