[Privat med Angelus och Tannin, inget svar tack! :'D Skriver detta bara för att det ska ha hänt, liksom.]

De hade varit på vandring ett tag nu, och ibland verkade det som att vandringen aldrig skulle ta slut. Men för varje steg som togs närmade flocken sig målet, slätten som Murder hade talat om som skulle bli deras nya hem. En vägvisande pil från Gudarna var det som ledde dem dit, och Angelus hade inga problem att följa den.
Bredvid honom gick hans unga son Tannin, en hane som var väldigt lik Angelus själv till utseendet. De två hade hamnat lite efter, då deras livliga samtal hade gjort att de inte riktigt hade haft tiden till att hålla samma takt som flocken. Det hade blivit mycket bus och lek, Tannin hade gått in för det med hela sitt hjärta då han fortfarande inte var mer än en valp och fadern hade inte heller kunnat låta bli att engagera sig då hans son ville leka. Han som annars var allvaret själv hade nu mött en överman, eller rättare sagt tre. Åt de unga valparna skulle han aldrig kunna säga nej när det kom till lek.

Då tillfället nu kom till dem att de var ensamma, verkade det nästan som att det var perfekt. Angelus hade sökt ett tillfälle att tala med alla sina valpar på tu man hand, och att Tannin nu var ensam med honom verkade vara ett ypperligt tillfälle.

- Min son.
Den unga hanen hejdade sig i sitt skuttande, stannade för några ögonblick upp och började sedan vandra i stillsam takt bredvid sin fader samtidigt som han såg upp mot honom.
- Ja, far?
Den ljusa rösten var full av liv och glädje, men det hördes att Tannin förstod att det var något hans far ville säga. Så ett allvarsamt lugn verkade ha glidit över honom samtidigt som de stora öronen var spetsade så att han inte skulle missa något.
- Du och dina syskon kommer från ett mäktigt släkte...
Den unge hanen lyssnade med en spänd nyfikenhet med hans fader talade om vrenerna och deras magiska blod, och hur mäktiga han, Luma och Baugur skulle komma att bli då de växte upp. Och hur framtiden såg ljus ut för dem, hur de hörde henna i Treontha. Och han kände sig nyfiken, såg fram emot det som skulle komma. En sådan framtid ville han uppleva, och ett leende sprack upp på läpparna.
- Var det bara det som bekymrade dig?
Sade han med en glad ton.
- Det är inget att oroa sig över, far. Jag vet vem jag är var jag hör hemma. Jag ska göra dig och mor stolta över mig!

Den stora vrenhanen log lite smått då han hörde orden som sonen sade. Och han kände sig tillfreds med det hela. Tannin hade förstått honom, och han visste nu att han inte skulle behöva oroa sig för den unge hanen. Tannin skulle komma långt i livet, det var han övertygad om.
Och han skulle se på och finnas där för sin son, alltid lika stolt.