Ensamhet. Det uppfyllde hen som ett stort svart hål som långsamt åt sig utåt. Gnagde på nerver, ben och hjärta. Fadern fanns ej längre vid den vites sida, och det smärtade Ataro något enormt. Vad skulle hen göra nu? Viga sitt liv åt flocken? Åt att hitta sina bröder? Eller att söka upp Hadria..? Det fanns många alternativ, och hen hade svårt för att avgöra vad som Kangee skulle ha tyckt varit det rätta. Nu var hen helt utan vägvisning, inget som höll hen inom vissa ramar. På ett sätt hade hen vunnit frihet. En frihet till att helt själv välja vad som behagade just denna dag. Men det kändes väldigt konstigt och inte alls bra. Inte än. De två hade vuxit ihop, liksom blivit en. Även om den sista tiden inte varit som det var innan så kunde inte saknaden bli fylld.

"Far, du fattas mig.." Sade Ataro ynkligt och tyst ut i tomma intet. Det enda som mötte hens blick var stora kraftiga stammar och nattens mörker. Ingen stor svart best som intelligent såg tillbaka. Ett litet gnyende undslapp den ensamma ungvargen som denne lät sitt vita huvud falla till marken där hen låg.

Nedfallna stammar och uppdragna rötter låg runt den lilla lyan som den vite låg i. Vittnen om att kaoset ägt rum, men nu kommit till sitt slut. Ty de var döda och inte färska offer från skalven. Vissa var eldsvedda och sönderdelade. Inte en vacker syn. Men snart skulle Kaiwood säkert hämta sig och återfå sin forna glans. Tänkte den vite under tystnad. För tillfället skulle hen stanna här, i Kaiwood, som väktare och flockmedlem. För Ataro älskade ju denna platsen. Men det fanns så många minnen.

[Blubb, dåligt menmen. Ataro måste möta lite wulfs :D]

Tyst smyger hon fram för att ta sig en titt på det hon hört. Hon går så sakta hon bara kan, ingen får höra henne. Hon vill inte att någon ska se henne så hon försöker hålla en låg profil. Pälsen är grå och man ser en aning vitt på den som kan avslöja henne när som helst. Bara det inte börjar regna då blir den gråa pälsen helt vit igen. Hon får inte avslöjas, hon kan inte riskera att något händer nu. Hon är trött helt utmattad. Hon lägger sig ner på marken och vilar huvudet emot tassarna. Hon känner sig öm i ena bak tassen, hon har gått för mycket. Hon kollar upp emot stjärnorna och sluter ögonen.


[Ny här haha kanske låter lite dåligt, blir bättre]