Vandringen över bergen har tröttat ut henne. Det har varit en lång och komplicerad vandring. Men jorden har hela tiden talat till henne. Lett henne. Bergen har viskat till henne. Lockat henne. Med vila och ro. Hon har känt sig orolig och stressad senaste tiden. Sedan mötet med Shiva. Det har gjort ont i kroppen. Men sakta har hennes livsenergi vuxit sig starkare igen. När hon varit nära den hon älskar. Och flocken. Ötamon är verkligen den perfekta platsen för flocken. Den magiska skogen är en stark energikälla. En perfekt plats för att hela på. Men ändå har hon känt sig orolig och rastlös och stressad. Samtidigt har hon gjort allt för att inte oroa de omkring henne. Hon mår bra?

Den mörka tiken vandrade genom dalen som jorden fört henne till. Hon hade följt de viskande rösterna och de hade lett henne hit. Till en vacker dal. Där naturen regerar och inte vargen. Vinden sveper i sänkan och leker med strån och löv och päls. Vargen hade sovit oroligt senare nätter. Inte funnit ro i varken kropp eller själ. Hon är orolig för framtiden. För flocken. För de små liv som sakta får hennes buk att växa. På ömma tassar tar hon sig framåt. Jorden hade lett henne till denna plats. Men när hon klivit över gränsen hade rösterna tystnat. Och en känsla av att vara ofullständig hade sköljt över henne med en fasansfull kraft. Men istället för att vända om fortsatte hon framåt. Det måste finnas en anledning till att jorden lett henne hit. Hon känner sig ihålig. Likt en vålnad när hon nu vandrar framåt. Försöker följa en någorlunda rak väg. För inte vet hon vart hon är på väg. Men någonstans här måste det finnas ett mål med vandringen. Hon börjar bli trött. Magen har vuxit en del senaste tiden och den känns i vägen. Ovant. Hon önskar tillbaka den obehindrade rörlighet hon alltid haft. Och det är med både fruktan och nyfikenhet hon väntar på den dag det är dags. Hon har aldrig kunnat se sig själv som mor. Men här är hon. Med en växande buk. Mitt i en förunderlig dal. Och hennes krafter verkar ha övergett henne. Kanske är det ett test? Som om hon inte gått igenom tillräckligt?

Hur länge hade hon vandrat egentligen? Det känns som en evighet. Men efter ännu en stund förändras underlaget under hennes tassar. Som om hon klivit upp på en plan klipphäll. När hon höjer blicken finner hon sig omgiven av övervuxna ruiner. En saknad efter jordens röst slår henne. Tänk vilka historier dessa stenar har att berätta. Hon slås av en enorm fridfullhet. Det överväldigar henne och bakbenen viker sig av utmattning. Hon blir sittande och ser upp mot ruinerna. Vilken vacker syn. Sakta sjunker hon ner mot marken och rullar över på sidan. En liten stunds vila är hon förtjänt av. Vinden smeker henne och sjunger mellan stenarna. En trösterik melodi. Stilla lyssnar hon på dess röst. Andningen blir lugnare. Hjärtats slag jämna. Det känns som att som sveper in i en dröm. Någon sort av transliknande tillstånd.

Sakta särar den mörka tiken på läpparna. Med mjuk stämma börjar hon nynna med i vindens melodi. Först ordlöst. Bara mjuka toner. Sedan ord. Likt en bön.

Vilsen och ensam.
Alltid hållit stånd mot mörkret.
Men det har alltid vilat i mitt hjärta.
Nu även bosatt sig i min kropp.
Trötthet och smärta.
Låna mig styrkan att skydda dem.

Avlat av mörker och ondska.
Men inte skapt av det.
Kan kärleken verkligen regera.
När blodet i ådrorna är svart.
Fängelsets kedjor vad brutna.
Men själen är redan förlorad.

Finns det ljus bortom horisonten.
Finna lycka och värme i en annan blick.
Jag kommer alltid att finnas för dem.
För en mor ska väl vara stark för sina små.