Solen stod fortfarande högt på himmelen och det var en vacker eftermiddag trots de mörka moln som började samla ihop sig ute till havs. Måsarnas vanliga lättsamma skrin beblandades med oroliga och ibland rent av skrämda läten. Vågorna började sakta bli större och vinden ökade så sakta i styrka att man inte lade märke till det hela. Åtminstone gjorde inte den bruna vrenen det.

Lainadan hoppade på nytt genom vågorna som sköljde in över land. Han gläfste glatt till och försökte fånga vattnet i munnen. Det salta vattnet retade hans tunga och han stannade upp för att spotta ut det. För en förbipasserande måste han varit en syn: en brun hanne på långt gängliga ben som likt en valp studsade runt i det salta vattnet. Att han snart var 30 år gammal var ingenting som märktes. Åtminstone inte nu. Lika plötsligt som han stannat upp satte han av i full galopp längs strandkanten. Vattnet skvätte våldsamt upp på hans ben och mage. Abrupt stannade han upp och satte sig ner i vågorna.
"Sluta upp med de här valpfasonerna! Tänk om någon får syn på oss!" sade Firdrach upprört.
Trots detta gick det inte att ta miste på den exceptionellt roade tonen i hans röst. Även om han inte ville erkänna det för någon hade han riktigt roligt.
"Du har lika kul som jag, det är ingen idé att du försöker förneka det." svarade Lainadan och skrattade till.
Han tog sig upp på fötterna igen och sprang rakt mot en utav de ankommande vågorna. Kollisionen fick honom att falla omkull. Sprattlande tog han sig upp på tassarna igen och försökte spotta ut vattnet han svalt.
"Knip igen." sade Firdrach med ett stort leende.

[I brist på svar väljer jag att göra det här till ett öppet roll istället]

[Nu... skiter jag i det här rollet. Avslutar det här och nu, och den har det aldrig hänt.]