[ Tavar! 8D ]

Svarta tassar trampade i den gyttjiga marken, dom fyra tassarna var jätteblöta och när denna varelse gick så skvätte det upp lera på både ben och mage, varelsen som var en varg hona vid namn Kilah kände sig mycket obekväm här. Då hon långsamt gick framåt tänkte hon på sin familj, bröderna Kian och Kanto, och hennes mamma Cuywendz. Hon saknade dom så. Kilah tittade upp emot den svarta himlen, månen var illvit och stjärnorna lös som miniatyrlampor, hon log för sig själv där hon gick med ögonen upp i himlen. Plötsligt kunde hon känna något hårt, en sten. Och den gjorde så att hon hastigt föll framstupa rakt i gyttjan, nu kände hon sig både ledsen och obekväm. Hon ville härifrån, men då började hon att gråta över sin situation och bara låg kvar där hon ramlat. Men efter en kort stund ställde hon sig upp, fortfarande gråtandes, och såg på sig själv - hon var blöt enda ifrån hakan och ner under magen och sedan ena ut till svans tippen, sedan har vi ju också hela benen och tassarna. Kilah var täckt med en brun färg kan man säga, och det var blött och det droppade ifrån henne, hon kunde inte sluta att gråta heller. Så hon satte sig ner i väntan om ett under, duns sa det när hon satte sig i gyttjan. Nu var hon även våt om baken, och det gjorde henne ännu mer ledsen. Kilah grät mer och mer, men man kunde inte se henne gråta, man kunde endast se det som om hon skakade och hur det droppade små genomskinliga droppar ifrån hennes ögon. Hennes huvud var sänkt ner emot marken och hon var helt fokuserad på att gråta.

Nattens mörker hade slutit sig om skogen ännu en gång.
Även om våren kommit i resten av landet så var luften här fortfarande en aning kylig, doften bitter.
De döda träden stod och vaktade, med vinden susande i de gamla grenarna.

En svart varghane vandrade tyst bland stammarna.
Han trivdes.
Den blodröda blicken svepte vant över omgivningen.
Han var ingen skruttig varg, även om han snart skulle fylla de hundra.
Nej, denna hane såg faktiskt riktigt bra ut.
Stilig på sitt sätt, med den nattsvarta täta pälsen, de självsäkra ögonen, de väl använda musklerna..
Han såg inte ut att vara mer än femton, vilket han kropp fastnat i.
Han var vampyr.

Månskenet speglades i hans ögon, när han stannade.
Öronen spetsades, nosen höjdes och vädrade i luften.
Doften av blod kom med vinden, från väster.
Han vände huvudet ditåt och spanade inåt skogen.
Mörkret hindrade inte hans ögon, avståndet hindrade inte hans nos.
Han var en jägare.
Efter att ha lyssnat en stund visste han att en varg, hona, befann sig några kilometer väster ut.
Hanen fuktade nosen med tungan, kände törsten flamma upp i strupen och sprang.
Han sprang så fort att han inte syntes, ty det kan vampyrer som han göra.
De är rätt oövervinnliga.

Snart kom han fram till en väldigt liten glänta, mörk och dyster.
Där satt honan, och grät.
Tavar lade huvudet på sned och betraktade henne.
"Nämen ser man på." brummade han och log svagt.
Han var på gott humör denna dag, det var enda anledningen till att han inte slet upp hennes strupe.
Än.

Plötsligt kunde hon höra en röst, snabbt slutade hon att gråta och ställde sig hastigt upp, hon backade bakåt, ifrån främlingen och stannade någon meter bort ifrån honom. "Vem är du och vad är ditt ärende? Och varför skrämde du mig?" Sa hon lite hackigt och darrigt, sedan såg hon mycket allvarlig ut och stirrade på hanen. Det var något skumt med honom, på något sätt - men hon visste inte vad. Då kom hon på hur hon stirrade på hanen, sådant var otrevligt, så hon satte sig ner och la blicken i marken. Men hennes öron och nos var på hugget. En tanke knackade på hennes rygg, hon välkomnade den med öppna armar, det där skumma om hanen hon känt tidigare var nu lite starkare, så hennes blick fastnade på honom igen. Hon såg ännu en gång allvarlig ut, men denna gång blandat med rädsla och irritation.
Hon ställde sig hastigt upp, beredd på om han var vänlig eller farlig.

Jag AVSLUTAR härmed detta roll pga inaktivitet!

AVSLUTAT!