[Reserverad för Tavar.]

Natt. Som alltid då hon rörde sig. Hon hade haft en rolig tid uppe i Nordanskogen, en väldigt roande tid. Så många intressanta möten, så många idéer om hur hon kunde förstöra vänskaper, familjer och liv. Det fanns inget fel i att möta dödliga utan att ta deras liv, det hade hon insett nu. För man kunde planera så mycket mer ifall man hade talat med dem en gång, ifall man kände dem bättre. Däremot var det fel att se dem som om de var värda något, för det var de inte. Aldrig någonsin. De var meningslösa, fanns endast för att föda hennes sort. Hon hade trott annat innan, men inte längre. Vitben hade visat henne den sanna vägen.

Skogen som hon nu befann sig i var totalt svart. Månen och stjärnorna var dolda bakom molnen, täckte världen i mörker. Till hennes fördel. Hon bar ingen doft, gjorde inga ljud ifrån sig. Och nu var hon ett med natten, tack vare den svarta pälsen. Och att se var inga problem, då hennes ögon var så mycket skarpare än de dödligas. Inget undgick dem.
Vars var hon på väg en natt som denna då? Hemåt. Eller nej, för något hem hade hon inte. Men hon hade någon att följa, någon som hade kallat på henne och som hon sagt ja åt. En varelse, olik alla andra. En varelse som hon kunde offra allt för. Allt utom sitt eget liv.
I slutändan var det alltid viktigast - Att överleva.

En föraning slog över henne, men inte den som varnade för solen. Det brinnande klotet var långt borta, det var ingen fiende hon behövde oroa sig över. Ännu. Detta var en annan sorts föraning, den som berättade för henne att någon närmade sig. Men ingen doft fanns att finna, inget ljud fanns att höra och ingen fanns att se.
Ett leende spred sig på den smala läpparna.
Det kunde endast betyda en sak. Och hon stannade upp, vände de röda ögonen mot månen. De slöts och ett ljud lämnade hennes strupe. Det var länge sedan hon ylat, länge sedan hon låtit sin isande stämma skära genom luften. Men nu var det dags. Hon visste vem som var i närheten. Och nog kunde hon förvarna omgivningen om vilken blodslukande par som skulle komma att härja i Kaiwood denna natt.

(Skratta inte. *spänner blicken i Emmsa*)

Ett monster rörde sig snabbt genom mörkret.
Tassarna verkade knappt snudda marken, så fort sprang varelsen.
Den svarta pälsen glänste i månskenet, sedan dolde molnen ljuskällan och allt blev mörkt.
Natt. Denna älskade tid, kanske mest älskad av honom.
Det vill säga, det enda han älskade mer än sig själv.

Han kunde känna den enorma styrkan, hur den fick musklerna att röra sig obehindrat.
Luften rusade förbi, men han såg varje detalj.
Ett kallt, skärande ylande ljöd genom dunklet.
Han stannade tvärt och vände sig mot ljudet medan det fortfarande hängde i luften.

Innan vampyrinnan tagit nästa andetag stod han framför henne, bugade sig kort och såg henne i ögonen.
Blicken var road.

(Kort, men ja... <3)

Hon väntade, med spänning. Och inte dröjde det länge, endast några få ögonblick, sedan var hennes väntan över. Snabbare än vad det vanliga ögat kunde uppfatta hade det skett. Lyckligtvis hade hon inte vanliga ögon, hon hade sett det komma. Tiden rörde sig på ett annat sätt i hennes värld, den var orelevant. Hon kunde se saker som andra inte kunde, hon kunde höra saker, känna doften av dem. Hon hade anat detta och nu hade det skett.

Han var här.

Flinet på läpparna blev bredare och det var med glimmande ögon som hon kort nickade emot honom som svar på hans bugande gest.
- Tavar...
Det slog henne hur lika de var, precis som det alltid gjorde när hon mötte honom. Båda svarta med röda ögon, båda blodtörstiga monster. Skillnaden var att hon visste vad hon ville medan han ibland verkade drömma sig bort någon annanstans. Det hade Locura inte tid med, hon var en varelse med ett medvetet mål. Hon kunde inte släppa fokusen.
- En vacker natt, inte sant?

Han log snett och lade huvudet på sned.
"Sannerligen. Och jag tycker mig kunna känna..."
han lyfte på huvudet och vädrade i luften, innan han vände den svartröda blicken mot henne igen.
"...doften av blod."
Leendet blev bredare, blottade de sylvassa tänderna.

Han var på gott humör.
Och det kanske låter bra, men har man träffat Tavar vet man, att när han är på gott humör... går ingen säker.


(Så sjukt kort så du borde slå mig. Puss.)

Doften av blod, ja. Den låg i luften. Var den intressant? Till viss del. Locura var fortfarande försiktig efter mötet med ninjavargen, han hade gett henne en strid hon sent skulle glömma. Men hon var inte rädd, endast försiktig. Försiktig för att det kunde betyda att henne liv tog slut ifall hon stötte på honom ännu en gång. Och det önskade hon inte.

Locura nickade emot honom, visade att hon höll med om hans ord. Doften av blod låg i luften, lockade fram monstret inom henne.
- Håller det inte till en flock i dessa trakter..?
Sade hon med en undrande min medan blicken sökte bland trädens kronor som var skuggade av nattens mörker. Men hon såg det hon behövde se, och blicken vändes snart tillbaka till Tavar för att invänta ett svar från den stilige vampyrhanen.

[Kort, men kommer fan inte på mera D;]

(Okej :/ )