Dimman flöt fram genom mörkret.
Månen sken blekt, såg ut över det mystiska stället.
Tystnaden var ett faktum, förutom några grodors ensamma kväkande läten, ljudet av flaxande vingar när en korp lyfte och flög iväg.
Ur skuggorna kom en gestalt.
Dimman kröp längs hennes kropp, virvlande runt hennes tassar.

Lysande gula ögon, skarpt seende i mörkret.
De läderartade, snövita vingarna låg tätt ihopfällda längs kroppen.
Kedjan hon bar om halsen rasslade till när hon rörde sig, huvudet lyftes så att slingor av det korpsvarta håret föll undan från ansiktet.
Ögonen glänste i tystnaden medan de betraktade himlen.
Stjärnor.

Hon vände tillbaka blicken in mellan trädstammarna.
Det droppade om tassen när hon lyfte den ur vattnet, placerade den framför sig.
Vandrade vidare.
Som hon gjort under alla dessa oräknerliga dagar, månader..
År.

En intressant doft fångade hennes uppmärksamhet.
Liv.
Annat liv.
Ögonen svepte genom dunklet, försökte hitta främlingen.
Tungan svepte över nosen.


(it o.o)

Den vita skepnaden smög sig tyst fram, en unghane som virrat sig ut i
träsket. Det verkade inte som om han hörde hemma här i träskets värld.
En grodas kväkande fick det att rycka till i öronen och de vinklades bakåt
för attt fånga upp ljudet och han tittade sig med en lätt ogillande blick sig
omkring. Varför hade han igentligen gått hit? En tung suck lämnade honom.
Marken var så ohålbar och han sjönk helatiden ner med tassarna. De violetta
ögonen hade endå en rätt nyfiken blick då han granskade området fanns han
verkade ogilla det hela. Han kanske borde klättra upp i ett träd, men att rammla ner
och tappa klofästet var inget han ville. Hans annars vit/gråa päls var nu brunaktig
ner till knäna. Nu skulle snö hjälpa honom. Vårarna var en besvärlig årstid för en vit
varg. Men han fortsatte gå, han skulle väl hitta ut härifrån snart, han hade ju
inte tänkt stanna här så länge precis.

Men så mötte en doft honom, men svår att hitta då den var väl dold med resten av
träskets unkna doft. Den hörde som ihop. Men inte tog han miste på att det var en
varg han känt doften av. Vem ville igentligen vara här? Och denne hade nog varit här en
tid kände han på doften. Nyfikenheten tog över och han började närma sig doften,
främlingen i mörkret.

Öronen spetsades.
Ljudet av steg blev starkare, doften likaså.
Någon var på väg rakt mot henne.
Hon fick en liten rynka mellan ögonen.
Vad skulle hon ta sig till?
Kluven.
Springa iväg eller låta främlingen komma?
Hon smög fram till en av trädstammarna, satte sig ner och vände sig mot det håll doften kom från.

Svansen svepte hon om tassarna.
Öronen vinklades halvt bakåt, åt varsitt håll.
Kedjan rasslade svagt.
Hon satt stilla, väntade.
Blicken fäst vid något vitt mellan stammarna.

Han fortsatte lugnt frammåt i samma takt som förut, men den
andre verkade inte röra på sig för doften blev bara starkare destu
närmare han kom. Öronen var spetsade och svansen rörde
sig avslappnat från sida till sida bakom honom.
Så såg han något mellan de kala stammarna och han stannade
snabbt upp i ett steg, tvekande men fortsatte sen frammåt igen
medan han höll blicken på figuren bland träden. Honan som satt
där hade den rätta färgen för att passa in här. Hon var tun, mager?
Med stripig päls. Hon verkade bott här länge.
Han går några steg till, men stannar där och granskar henne snabbt
men sen dyker ett vänligt leende upp på läpparna.

"Mitt namn är Xeeye, vem är du tik?" frågar han men står kvar på
samma ställe och sätter sig inte heller ner. Han riktar öronen bakåt och
sen frammåt igen då skedjan som honan bär rasslar till. Vad kunde det
vara? Han var nyfiken, men endå skygg, kanske var denna hona inte
vänlig utan bara någon som skulle göra så han skadade andra.
Han var rädd för sig själv.

Voice såg hur en ung hane klev ut i månskenet.
Hon sänkte huvudet en aning, öronen ströks bakåt.
Blicken flackade svagt mellan flyktvägen och främlingen.
Svansen svepte till, bildade ringar på vattenytan.

"Voice. Jag är Voice." viskade hon hest.
Blicken såg in i främlingens, undrade om han var farlig.
Han var den andre hon mött på åtta år.
Den första hade skrikit åt henne, skadat henne och hånat henne.
Voice hade inte ens gjort henne något när hon attackerat.
Hon rös till vid minnet, såg forskande på honom.

Tikens ögon skiftade i eldfärger, ökade och minskade i ljusstyrka beroende på hennes humör.
Nu var glöden ganska svag, undernådig.
Hon var osäker och lite rädd.
Skulle han också bita henne?
Hon hasade en bit bort, kröp ihop och skyddade buken med svansen.
Vill inte dö.

Honan sade att hon hade namnet Voice, hela hon var så skranglig
på ett sätt, skör. Hon verkade också vara rädd för honom och då
hon backade bak från honom.Xeeye tog på samma gång också
ett steg bakåt, om hon inte ville ha honom där så behövde hon inte.
Han ville ju inte stressa upp henne i onödan.
"Jag ska inte göra dig illa, Voice" sa han och tog ett till steg
bak och sänkte huvudet lite för att inte visa sig så dominant.
Så väntade han där och undvek att möta hennes blick

[kortiiis...]

Hon höjde på huvudet och kände en våt trädstam i ryggen.
Vatten droppade från några svarta slingor av håret, som alltid var ostyrigt.
Ögonen var stora och skrämda.
Men han verkade inte farlig, så hon slappnade av en liten, liten bit i taget.

"Om du inte vill göra mig illa... varför är du här? Alla verkar vilja göra mig illa." kraxade hon svagt.
Hon kröp ihop igen, vände bort blicken.
Men det kändes tröstande att ha honom där.

(Egentligen talar hon ju engelska, men jag gör ett enda undantag här :P )