Det var stjärnklart och månen var endast en smal springa. Nymåne. Nymånad. Tiden hade gått fort, men visst hade han kommit i tid. Exakt. Som alltid. Han hade lämnat flocken i sina närmaste's ansvar. Han hade hunnit med mycket på färden, men det var här hans slutgiltiga mål befann sig. Kriget hade sedan länge passerat, men ännu kunde han känna doften av blod på långt avstånd då han klev in i Qu's revir. Numoorislätten. Han drog in alla dofter, alla skillnader och lät minnena flöda. De som fortfarande var av klar och skär bild. Då även han haft syn. Han kände gräset stryka sig emot tassarna då han tog sig fram, men i hans huvud var han valp igen och gräset täckte honom över öronen. Han såg gulgrönt gräs framför sig och en sten. Samma sten fanns kvar. Han undvek den smidigt genom ett skutt. Iwaku hoppade, men bra mycket högre än som valp. Han läte öronen fällas framåt igen och minnena tynade bort i mörkret. Det fanns ingen anledning att oroa medlemmarna i Qu, det fanns säkerligen många nya medlemmar i flocken sedan han lämnat den, men det var två särskilda medlemmar han sökte. Var av en han tänkte kalla. Dess ledare. Han fann en högre kulle, inte allt för långt in i reviret. Han placerade nosen i skyn och ylade från djupet i hans mörka hjärta. Och nog var hans yl näst in till lika skrämmande och mörkt som hans själ. Trotts sin ondska, skulle han alltid ta hand om dem som står honom nära, även hålla sina löften till de döda. Mivria skulle förstå. Det var dags.

Mivria hade inte varit långt borta. Hon hade haft på känn att någon från sydväst skulle komma snart och hälsa på, så hon hade hållit sig lite i de delarna en tid för att vara redo att möta upp honom om det krävdes. Det skar i henne lite, för hon kunde ana vad hans besök skulle handla om, även om hon inte skulle veta exakt. Hon besvarade hans yl med sitt eget säreget mörka men klara yl för att visa att hon var i närheten, och det tog inte lång tid efter att hon börjat vandra med långa kliv innan hon fick syn på honom, den varg hon misstänkt skulle komma under längre tid. Hennes son.

De vargar som var bundna till Mivria via vänskap hade hon lättare att känna av med Duraneir's hjälp, och ännu tydligare de som var bundna till henne via blod. Dessa vargar hade hon mer eller mindre alltid sen hon blev mer lärd inom månens styrkor lärt sig att känna av i en vag framtid om de var inställda på att möta henne eller rörde sig i hennes omgivningar, eller i värsta fall kunde hon tydligare känna av om något sämre var på väg att hända. Det var något hon själv var så van vid nu mera att det inte var något hon tyckte var konstigt. Som oftast stämde föraningarna in som de skulle även om hon nästan aldrig kunde få fram direkta detaljer. Hon hade fått lära sig att lita på månen och sina egna instinkter.

"Iwaku.." Sa hon varmt med ett leende när hon närmade sig honom som hälsning. Även om Iwaku aldrig varit den vargen som behövt mycket av Mivrias närhet och direkta kärlek, utan alltid varit den mest självständiga och starka av hennes avkommor, så hade det aldrig hindrat henne från att älska honom fullt ut. Hans mörkare sidor var aldrig något som hade skrämt henne, även om det oroat henne ibland. Oavsett så hade han alltid varit hennes son, och skulle så förbli tills hon dog. Speciellt när hon förlorat både Morg och Aimar så förstod nog inte Iwaku, eller Aisu för den delen, hur mycket de båda betydde för henne.

- Mivria.
Hans stämma var lika mörk som man nästan kunde förvänta sig då man såg på honom, ack hade den mörknat med tiden. Han hade blivit äldre, visare, alltid på väg mot ny erfarenhet. Detta skulle bli en lärorik tid även för honom. Han höll huvudet högt, stolt över den General, flockledare i andra ord, den han är. Det fanns inte längre några tvivel i hans utstrålning eller ögon. Tvivel på vart han vill gå i livet. Nej han hade funnit sin väg, sitt syfte och sitt liv. Han var lycklig, även utan henne. Trotts det fanns där saknad, men det fanns inga tvivel i hans själ om att han funnit den plats där han hör hemma. Kanske var det menat redan från hans födsel? Att han skulle leda en flock, ha ansvaret på sina axlar? Hade han haft en framtid som ledare i Qu om han hade stannat? Detta är frågor som aldrig går att få svar på. Men nog hade det alltid funnits ledar potential i honom. Han fick vargar att lyssna, alltid hade han varit vis och full av kunskap, tackvare sitt fantastiska minne och krafter. Han skulle föralltid vara den som vargar lyssnade på. Goda som onda. Det var något som aldrig skulle förändras.
- How are you mother?
Sa han sedan och det var år och dagar sedan som han benämnde tiken vid detta namn. Mor. Det var precis vad hon var och nu ville han veta hur det var med henne. Inte Mivria Flockledaren, nej han ville veta hur mor mådde. Kriget hade tagit hårt på de båda, men det var Mivria han sökte upp, inte Malvado. Malvado som han förövrigt sällan sökt upp och i princip aldrig sett upp till. Malvado betydde inget för honom, trotts det bar de många likheter emellan. Iwaku hade inget dåligt samvete över sin splittrade familj. Inte heller Malvado. De bar samma mörker inom sig. Ack fler likheter än så.

- "Jag antar att det kunde varit bättre, men det är tillräckligt bra. Jag lever, och andas, och skadorna smärtar inte lika mycket längre." Hon försökte svara ärligt på hans fråga. Om en av hennes flockmedlemmar skulle frågat skulle hon antagligen bara svarat att allt är fint och inte klagat på smärtor alls, för att visa sin styrka, men hon såg ingen anledning till att inte svara ärligt mot hennes son. Iwaku om någon skulle antagligen se igenom en lögn hur som helst.

- "Och ni min son, hur är det med dig? Och berätta hur det är med Aisu, går det bra för er alla?" Hon hade varit medveten om att Iwaku skulle ha tillbringat tid i närheten av Aisu och Iwaku, och Mivria hade varit medveten om att Aisu och Fiero skulle bli föräldrar. Om hon hade möjlighet att lämna slätten så skulle hon gjort så för att besöka dem, men det skulle innebära för många risker för flocken i nuläget. Qu skulle inte behöva vara utan ledare igen inom en snar framtid, flocken behövde stabilitet och det kunde hon inte riskera. De behövde henne där i dessa dagar som varit svåra för Qu som förlorat för många ledare och medlemmar på kort tid, och vid en eventuell attack igen skulle Qu stå svaga.

Fast samtidigt så var det så att om hennes son eller dotter skulle behöva hennes hjälp, så skulle hon ändå lämna Qu för att komma till deras hjälp. De var ju trots allt hennes blod.

Han lyssnade och gav ett svagt, ytterst svagt leende till det svar han fick av henne. Det var bra, han visste att Mivria skulle bli en stark ledare. Det var hennes tid och hon verkade ha mycket kunskap och erfarenhet. Mycket mer än vad hon ibland visade. Trotts det såg han mycket förändringar i Mivria sedan kriget, sedan hon tagit rollen över hennes axlar. Hon såg starkare ut än vanligt. En ledares plikt var trotts allt att alltid ge mod och stöd åt sina medlemmar, aldrig visa tvivel och alltid vara stark. Han önskade dem all lycka de kunde få just nu.
- Everyting goes as planed.. We are ten with the puppies.
Sa han och log svagt. Ja valparna hade säkert växt regält nu när han varit iväg. Han tyckte de va stora när han lämnat reviret. De var nog med jobb åt alla för att hålla koll på dem och reviret. Kaoset hade lagt sig en aning, men det var fortfarande mycket översvämningar kring reviret.
- Elphaba is just like Fiero in sight, Leviathan is a pure white little interesting pup.. And Ira is like her granmother, in sight and mind.. Loyal but still a bit of darkness in her, just like Ascar.
Sa han med ett litet kyligt leende. Ja nog hade han studerat valparna väl. Levi var för honom mest intressant just för att denne sökte kunskap på ett sätt som de andra inte gjorde. Kunskap var den del som för honom var viktigast av allt och har alltid varit. Där av fann han ett större intresse i denne. Ira där emot skulle troligtvis bli roligast att träna. Hon hade gnistan för det och Elphaba var för honom fortfarande rätt hemlighetsfull. Hon hade ännu inte visat så mycket av sin personlighet för honom, men han var nyfiken. Han höll inget tillbaka. Mivria fick gärna skaffa sin egen uppfattning om valparna senare, men han gav henne det han visste om dem.
- Aisu is fine, a bit worried, but she's a mother now.

Mivria log åt Iwakus ord.
- "Det gläder mig" sa hon nästan en aningens lättad i rösten. Det gick nog inte en dag utan att hon oroade sig för hennes dotter. Utav hennes avkommor var Aisu den hon alltid känt sig mest oroad över, kanske för att hon såg så mycket av sig själv i henne, och förstås tack vare Envidia som plågat hennes dotter i så många år. En del av Mivria hade alltid varit beslutsam till att hon skulle finna ett sätt att lyckas driva ut demonen ur henne en dag. Det var ett löfte hon gett sig själv, även om hon var osäker på om det skulle gå att göra, eller om Aisu ens skulle vilja bli av med Envidia längre.

En annan sak som slog henne var att Ascar var släkt till hennes egna barnbarn. Det gav Mivria en konstig känsla av avundsjuka nästan att hon skulle vara lika mycket släkt med dem som henne själv även om Ascar varit död i så många år nu, som om det inte skulle vara rättvist. Mivria glömde den barnsliga tanken som drabbat henne och hon log lite för sig själv när hon tänkte på att hennes egna valpar haft en Devils till far och att hennes dotter nu gör samma val gör väl att de trots all är mor och dotter. Hon hade ingen anledning att avundas Ascars släktskap till hennes barnbarn, Malvado var ju släkt med hennes egna så. Det var fortfarande hennes barnbarn oavsett och om det var någon som borde vara avundsjuk så skulle det vara Ascar i sin grav som inte ens skulle å träffa dem i livet. Å andra sidan så var hon osäker på om Ascar skulle varit en varg som brytt sig om det heller, men hon hade aldrig känt Ascar personligen så.

- "Jag får se till att hälsa på innan de hinner växa upp antar jag. Det går fort.." Sa hon och tycktes se längre bort mot hennes minnen. Det kändes som om det vore igår hon fann Miracle, och de kändes som igår hennes fyra ungar tultade omrking i lyan alldeles försvarslösa. Till och med Achilles hade blivit stor nu, tiden gick så fort. Verkligen fort.

Hon var tyst en stund och såg mot Iwaku.
- "Det är dags nu, eller hur? Min son, är det inte därför du är här?"

Mivria anade, men var inte säker. Dolor hade berättat det för henne bara en kort tid innan han vandrat för att aldrig komma tillbaka. Hon misstänkte för att hon kände det som att en del av hennes hjärta skulle lämna henne, även om det skulle bli för en kortare tid.

Iwaku kunde inte undvika den svaga känslan av avund, precis som sin mor, men han kände en svag avund över att inte ha levt under denna storslagna tid, eller direkt fått ta del av den. Han var dock riktigt nöjd av att han egentligen visste det mesta från en bit innan Tenkai's levnad och framåt. Att ha krafter var väl användbart. Han fick helt enkelt leva på andras minnen och gamla historier, sedan skapa sitt eget märke i tiden. Han skulle bygga sin egen era, en tid som alla skulle minnas. Frågan var om vargar skulle minnas denna tid som 'freden' mellan Devils och Qu, eller om de skulle minnas Draugais födelse. Troligtvis skulle inte Draugai nämnas förens de reste sig till något större. Tråkigt nog.
- To fast..
Sa han och funderade över sina egna valpar. Mea hade troligtvis gått bort. Han hade inte märkt hennes närvaro på länge. Mika, Mith och Morrow var dock fortfarande vid liv. De hade en kämpig väg framför sig. De alla hade mycket att lära. Trotts de var de inte längre små valpar. De var säkert i den åldern, om inte lite äldre där Iwaku vandrade runt i Numoori alldeles själv. Strax innan han fann sin plats i TBB. Han saknade dem trotts allt. De var hans första riktiga familj, ändå hade blodsband tagit honom ifrån dem och nu brann hat för dem, för vad de gjort emot hans Fatima.
- Yes it's time, his time..
Sa han sedan och nickade emot hans mor. Han log svagt, det var ett hårt steg att ta för Mivria, det förstod han. Hon skulle bli starkare av det också, men Achilles skulle få återvända en dag. Den dag han var färdig. Han skulle få växa som varg, finna sin väg i livet. Precis som Iwaku hade gjort, med mycket vägledning av mäktiga vargar. Han pendlade svagt med öronen, såg sin mors vackra siluette. Trotts det hade han kvar bilderna av henne i huvudet. Hennes mörka päls, med de klara gula ögonen.
- Achilles will go with me.

Mivria nickade bara till svar, hon visste att Iwaku skulle se hennes nickning trots hans saga ögon. Hon behövde inte säga mer. Bandet mellan en mor och hennes son är starkare än vad andra utanför kan se. Speciellt båda dessa vargar som nu stod varandra som båda hade förmågan att se vad ögon inte kan se, även om de gör de på olika sett.

Mivria suckade djupt. Hon var osäker på om Achilles själv hade vetat om detta. Troligen inte dock. Hon tvivlade starkt på att Dolor hade velat att han skulle växt upp med den här vetskapen, att han skulle behöva lämna Qu som varit hans enda hem och trygghet. Hon var dock säker på att han nu istället skulle kunna ta sig an utmaningen på ett annat sätt, och att han skulle förstå vad det innebar. Achilles var mogen nu och hade åldern inne. Hon hade känt av hans starka längtan att få bli något - att få bli en stark aktad krigare som sin far.

- "Ta hand om honom som en broder av blod. Det kommer han att behöva."

Detta var lika mycket en vädjande önskan som att rakt påstående.

- "Morg var en broder till honom.. Hans enda."

La hon sedan till med mjukare röst. Mivria var mycket väl medveten om den strängda relationen som Iwaku haft till Morg, men att de ändå innan Morgs tid var över hade fått återförenas som bröder igen, där Morg slutligen dog för att skydda den broder han hatat och föraktat. Hon visste dock inte säkert vad Morg hade betytt för honom och hur ofta han tänkte på sin bror idag eller om hennes ord betydde något för honom. Men det betydde mycket för Mivria, och hon hade förhoppningen att detta kunde få bli som en gottgörelse eller återförening mellan dem. Hon kände Morgs närvaro fortfarande lika tydligt som om han stod framför henne, det var nästan så hon kände hans mörka andedräkt i nacken, som en beskyddande ängel ständigt vakande över henne, och som att han fortfarande ville ha en betydelse i deras liv. Så även om Iwaku inte kände detsamma, så hoppades hon att han kunde ta till sig hennes ord och respektera hennes önskan. Kanske skulle det befria henne från den sorg som aldrig lämnat henne helt, även om det kunde tyckas att hon gått vidare.

Hon visste att hon inte behövde förklara mer i detalj. Iwaku var alltid bra på att läsa mellan raderna.

- Trust me, he wont suffer.. I'm gonna take care of him like I should do.
Sa han och gav henne ett svagt flin, som var näst intill ett leende. Han tittade ner på henne. Det kändes fortfarande som om han var valpen, som stod och tittade uppåt på modern, som det borde vara. Det var ovant att se henne. Hon var en stor krigare och han respekterade henne, men hans storlek kändes fel i hennes sällskap. Vanligtvis brukar han sträcka upp sig ännu mer och visa sin fulla styrka, men inte i hennes sällskap. Han skulle för alltid vara hennes son och han skulle alltid respektera henne som sin mor.
- Find him, you have untill the morning to say good bye, I will wait outside the terretory close to Raukake and Azheka..
Sa han och nickade emot henne. Kanske var det mest lindrigt för henne, att ha en liten tid på sig att säga hejdå. Få Achilles att förstå vad det var han skulle göra, få det förklarat av någon han litar på. Iwaku skulle hitta honom, det var inga problem. Hans hörsel va bra nog på ett sådant öppet ställe. Han kunde se det mesta. Dessutom ville han möta Achilles ensam sedan, presentera honom och Zey-so för varandra, innan flockmötet skulle kallas.
- I have big plans for him and he will comeback when he is ready.

Mivria nickade bara. Hon hade inga invändningar. Hon litade fullt ut på att Iwaku skulle ansvara för honom och uppfostra honom väl, och vaka över honom som om det vore hans bror. Samtidigt visste hon att det var nu som det var dags för honom att bli vuxen. Att klara sig själv. Hans träning skulle bli tuff. Men oavsett om hon själv egentligen inte önskade det, så behövde Qu krigare i framtiden. Freden som nu fanns skulle bara vara tillfälligt.

- "Jag ska hämta honom åt dig." En del av henne svalde nästan orden. Det var jobbigt, ytterligare en av hennes söner skulle nu iväg. Och att han skulle tränas till att slåss dessutom, gladde henne inte. Hon ville inte se fler av dem dödade före hennes tid var kommen. En mor önskar aldrig att få se sina valpars aska spridas i vinden.

Hon skulle behöva tid nu för att förklara läget för Achilles, men hon var säker på att han var redo nu.
- "Han är här i gryningen." sade hon kort och vände sig om för att gå

- "Jag ska be till Duraneir att han vakar över er när ni vandrar iväg." Sade hon sedan. Det var något hon skulle göra vare sig Iwaku uppskattade det eller inte. Med de orden lmnade hon Iwaku bakom sig.

[avslutat?]