[reserverat för Azazel ]

Den svart och gröna varelsen seglade fram över den blåa himlen över savannen. Han siktade zebror långt borta och några antiloper som stod och betade i skuggan av några stora träd. Ett leende spelade på hans läppar och han flaxade med de fjäderbeklädda vingarna för att komma högre.
Snart var han precis över zebrorna och hans mage kurrade hungrigt. Han slickade sig om sina svarta läppar och log. Snart skullE han få mat!
Han fällde ihopa vingarna och dök rakt ner bland zebrorna för att landa på ett ungt föl. Det klarade inte av hans tyngd och dess långa och smala ben vek sig under den späda kroppen och den skrek högt och panikslaget.
Vargen morrade och tog ett stadigt grepp om zebrans nacke precis bakom huvudet för att sedan rycka hårt bakåt. Zebrafölet skrek och vargen ryste av välbehag när nacken bröts med ett ljudligt knakande.
Resten av zebrorna i flocken galoppernade i vild panik därifrån.
Vargen log nöjt och släpade in det unga fölet bland några buskar och träd innan han började äta av sitt välförtjänta byte.
När han ätit sig mätt klättrade han smidigt upp i det högsta trädet och lade sig ner på en tjock gren för att smälta maten och vila i skuggan.

Vargen vaknade med ett ryck av något som skrattade långt nedanför honom. Han tittade ner från grenen och fick syn på två fula hyenor som cirkulerade runt kadavret av zebran han fångat tidigare.
Vargen morrade ilsket och hoppade smidigt ner från trädet och dämpade fallet med vingarna som han fällde ut halvvägs.
Han hade hoppats på att Shyenorna skulle bli rädda och springa därifrån, men inte. De var så dumma att de stannade kvar och skrattens ännu högre. Vargen morrade och tog ett steg närmare en av hyenorna som backade undan fån honom. Han skrattade för sig själv, han hade fått en ide om hur han skulle få bort de fula och äckliga hyenorna. Han fällde ut vingarna rakt ut från kroppen och rusade mot dom. Hyenorna rusade skrämt skrattande iväg för att undkomma vargens vingar. Han jagade dem en bit innan han gick tillbaka till den lilla träddungen där han lagt sig för att vila bara några timmar tidigare. Han klättrade återigen upp i trädet och lade sig för att sova.

[dåligt...]

Solen gassade över slättens höga gräs. Det eldiga ögat stod högt på himmelens blå oändlighet, och dess värme spred sig över landskapet med den varma brisen. Robusta, glest växande träd reste sig ur det böljande gräset och spred skuggor omkring sig. Håliga skuggor av glesa trädkronor. Vinden fick det att rassla lätt i trädens varierande gröna och bruna blad. Även vintertid, och tidig vår, var denna plats varm. Farligt varm om dagarna, så nära öknen. Solen var obarmhärtig.

Men även stekande heta dagar levde djuren på savannen sina liv. Gaseller och antiloper betade i täta grupper av det ännu gröna gräset. Några zebror beblandade sig med en hjord gnuer, och än längre bort rusade resten av de randiga hovdjuren i panik. Någon jagade. Mitt på den varma dagen var det få som jagade. Lejonen låg i skuggan av taggiga buskar och träd. Leoparden vilade annorstädes. Stundom hördes en rovfågels rop från högt upp i skyn där den gled fram på de stigande vindarna.

En djup, lättad suck lämnade den bruna hanen där han stod vid vattenranden. Det var länge sedan det hade regnat, och vattenhålet bestod av mer lera än vatten, men det var inte desto mindre behagligt att känna kylan om tassarna när den lejonlike sänkte nosen till det bruna vattnet. Den sträva tungan lapade långsamt vätskan och strök sedan över läpparna när fakargen lyfte det mantyngda huvudet. Även för honom, en öknen och savannens varelse, var värmen mitt på dagen svår. Absolut inte outhärdlig, så som öknens hetta ibland blev, men inte desto mindre tröttsam. Därför var han nöjd i detta nu, med tassarna nedsjunkna i det leriga vattnet och träd som skuggade platsen. Under regnperioderna flöt här en flod, men nu var det inte mycket av floden kvar. Runtom lerhålet stod flertalet andra djur. Många sådana han skulle klassat som byten, men för stunden delade de vattenhål. Han var inte på jakt, och då behövde de inte känna oro för honom. De visste var han fanns, hade honom under uppsikt. Om han så ens andades åt deras håll skulle de veta. Ett litet, roat leende letade sig in i det breda ansiktet när han vände om och långsamt stegade upp ur leran, till fast mark.

Med mörka, fuktiga tassar greppade Azazel om trädstammen. Klorna begravdes i barken och med korta, kraftiga rörelser klättrade han upp i trädet. Vingarna slog lojt för att underlätta klättringen något. Han hade jagat tidigare, så mätt var han. Vatten hade han funnit, så törsten var släkt. Trädens skugga skyddade honom från solens värme, och han drog ännu en lättad suck när han lät den himmelsblå blicken fara över området. Tungt slog han sig ned på en av trädets breda grenar, så att den långa pälsen om buk och nacke tycktes flyta över grenens sidor. Vingarna slappnade av och hängde längs fakargens kropp och ner mot marken, utan att riktigt vidröra gräset. Nu skulle han vila och vara nöjd. Trodde han. Hyenornas roade kacklande störde hans vila, och med en grymtning följde han dem med blicken. Betraktade dem medan de lufsade iväg bland träd och buskar, bort åt det håll zebrorna tidigare befunnit sig. Stilla betraktade Azazel sedan den främling som jagade bort de skrattande djuren. Den mörka gestalten var för långt bort för att han skulle kunna säga vem det var. Kanske skulle han ta reda på det?

Senare. Först ville han njuta av skuggan.

[Lat-Az ligger i ett träd ett hundratal meter ifrån Terock tänkte jag XD Så han skymtade endast den svartgröna gestalten, men kunde inte utröna vem eller riktigt vad det var - men en så stor varelse med vingar måste ändå vara en fakarg eller drakarg. Vem som kommer till vem spelar ingen roll, och vill Terock ligga kvar i sitt träd får Az maka sig dit sen C;

Långt inlägg blev långt! Har inte rollat med Az på ett tag...]

Terock gäspade och sträckte på sig likt en katt som nyss vaknat ur en djup sömn. Han såg sig sömnigt omkring och följde slött en rovfågel på sin färd över himlen.
Solen hade börjat gå ner och det var mycket behagligare i luften, inte lika stekande hett som tidigare under dagen.
En varm vind rufsade om hans päls och blåste fram över det gula gräset på savannen.
Några zebror tittade tillfälligt upp från gräset och passade på att se vilka dofter vinden förde med sig. De lyfte huvudena högt i luften, men hittade inget annorlunda, så de fortsatte lugnt att beta med svansarna piskande från sida till sida för att bli av med de irriterande flugorna som hela tiden cirkulerade runt deras huvud och rygg.

En gepard smög tyst mot en nyfödd gasell lite längre bort, och den ovetande gasellen fortsatte lugnt att dia från sin lugna mor som stod och betade.
Plötsligt satte gepard fart och rusade mot den lilla gruppen gaseller, helt inställd på att få tag i den lilla ungen. Gasellerna såg skräckslaget upp och hoppade vettskrämda därifrån, men den unga hann inte med resten av gruppen på sina ostadiga ben och snart var geparden över den.
Geparden sprang strax bakom den unga gasellen som föll omkull över en sten. Geparden var genast över det försvarslösa kidet som panikslaget skrek och försökte resa sig upp. Men geparden höll ett stadigt grepp om dess hals och behövde bara bita till en gång innan kidet gav upp livet och stirrade ut över savannen stela och skräckslagna ögon.

Terock tittade intresserat på jakten, det var roligt att se andra rovdjurens sätt att jaga. Själv brukade han härma en rovfågels sätt att tyst slå ner på bytena från luften.
Han gäspade än en gång och hoppade trött ner från trädet med halvt utfällda vingar för att dämpa fallet.
Han travade ner till den geggiga pöl vatten som Under regnperioderna blev till en stor flod av de väldiga massor vatten som himlen släppte ner på den så annars så torra savannen.

Utan att orka se sig omkring förde han munnen mot vattenytan och lapade i sig vatten i stora klunkar. När han druckit sig otörstig backade han bort från vattenhålet och hick in bland några buskar, fortfarande utan att se sig omkring.

[ det blev jättedåligt :/. Men tanken är väl att Terock är bara några meter bredvid azazels träd, men han har inte sett honom ;) ]

De blå ögonen följde den mörka gestalten då den närmade sig och klev ner i det bruna vattenhålet. Azazel hade betraktat främlingen sedan denne lämnat sitt träd. Även han hade sovit - två sömntutor i savannens varma väder, uppflugna i varsitt träd. Tanken var roande. Solen sken ännu och värmde landskapet med sitt ljus, men i samma långsamma takt som den vandrade ned mot horisonten sjönk temperaturen.

Den bruna fakargen, skrämmande lik ett lejon till utseendet, gäspade ljudligt och sträckte fram de breda tassarna framför sig så att klor och tår spretade. Fjädrarna på vingar och rygg prasslade ljudligt när han sträckte på sig. Vingspetsarna snuddade vid gräset när han rätade på dem, innan de åter slappnade av för att hänga halvt hopfällda hänga längs Azazels sidor. Han var nästan helt säker på att rörelsen, om inte ljudet, skulle locka främlingens uppmärksamhet. En svart och grön fakarg. Det var ingen han kunde påminna sig om att ha mött tidigare. De klarblå ögonen betraktade intresserat främlingen medan ett leende spred sig i det breda, morrhårsprydda ansiktet.

"God afton främling." En road, djup röst lämnade Azazel och han lade framtassarna under hakan. Den mörka främlingen hade lämnat vattenhålet, och befann sig i buskaget under trädet Devilsmedlemmen avslappnat låg i.

[Betydligt kortare än tidigare, menmen XD Gör flera saker samtidigt just nu ^^; Hoppas det inte gör något att jag beslutade att Terock befann sig under - inte direkt under, men nära nog - det träd Zazz ligger i.]

Plötsligt hördes ett prasslande uppifrån trädet och Terock skymtade en rörelse i ögonvrån. Han vände sig tvärt om och höll nästan på att gå rakt in i ett par stora fjäderbeklädda vingar som hängde ner från trädet. Han såg upp mot trädkronan och såg till sin förvåning ett lejon med vingar ligga och vila på den lägsta och tjockaste grenen (?) han spärrade upp ögonen och backade några steg. Och när lejonet pratade hoppade han till av förvåning och kisade med ögonen för att kunna studera denna märkliga varelse noggrannare i den ännu så skarpa solen.
- eeh, god afton, Antar jag... mumlade han till svar och såg chockat på lejonet som låg helt lugnt uppe i trädet.

Några gamar som börjat cirkulera över trädet såg ut att vänta på någonting. Terock rös och ville knappt tänka på vad de kunde vänta på. Han granskade lejonet ingående och upptäckte till sin förvåning att det hade en blå tunga och blåa ögon! Han skakade förvirrat på huvudet. Hur konstig skulle denna dagen bli? Först en jakt efter hyenor, sedan ett möte med ett bevingat lejon i ett träd!
Han lade vingarna tillrätta på ryggen med ett svagt prassel och började trampa nervöst med framtassarna utan att tänka på det. Men plötsligt kom han på bättre tankar och sluade att knåda marken med tassarna.
Vad skulle denna katt kunna göra mot honom?

Förvåningen i främlingens ansikte var inget som överraskade den lejonlike fakargen. Han var van vid blickar och frågor. Det var få i detta land som talade med honom utan att reagera vid första mötet. Fakarger hade sällan så starka gener av kattdjurens sida att den övervägde vargen utseendemässigt. Ett kort, roat, skrockande läte lämnade Azazel när han studerade den svartgröne med vägande blick.

"Antar? Jag tycker då sannerligen att det är en god afton." Ett litet, okynnigt leende lekte i lejongamens ansikte. "Men alla har väl olika smak." Det breda ansiktet ruskades avfärdande och han makade sig några tum längre ut på grenen för att lättare betrakta främlingen. En lätt bris lekte i båda deras päls och fjädrar med ett lätt frasande. Trädets krona gungade lätt. Nästan sövande. För ett ögonblick vandrade Azazels blick över landskapet för att hastigt återvända till den som stod på marken inunder honom. Den ena tassen, lika bred som den brunes ansikte, sträcktes ut med en ny gäspning. Tungan smackade lätt mot gommen av dålig vana. Nästan innan gäspningen avslutats tog den djupa stämman åter till orda: "Säg mig, främling. Vem är du?"


[Approves random-skisser i rollspel!]

[ så fin bild! Kan jag få länken och lägga upp bilden på Terocks press??]

Terock såg roat på det artiga lejonet och svepte lugnt med svansen i det höga savanngräset.
- Mitt namn är Terock, vad kan ett så ovanligt lejon som du heta? undrade han smått ironiskt, road av tanken på att detta lejon skulle kunna ha ett namn.

Han följde åter gamarna med blicken och såg sedan tillbaka på lejonet. Det var då han lade märke till att det hade gamvingar. Kunde det bli konstigare än så här? En korsning mellan fågel och lejon som låg lugnt i ett träd och pratade med en fakarg? Terock trodde inte det och flinade smått åt denna lustiga tanke.

Han studerade lejonets ansikte noggrant och lade märke till två (? Är det fler?) ärr.
- vad är du för något? undrade han nyfiket och såg frågande på den enorma katten.

[it -.-]

[Haha XD Vill du använda skissen på din press, så visst C; https://i.servimg.com/u/f45/16/45/03/26/i_sava10.jpg
Och Zazz har ett par oregelbundna ärr över ansiktet, och flertalet underligt fyrkantiga ärr över resten av kroppen efter sitt inträdesprov i Devils. De är lättare att se på mina äldre bilder av Az http://fav.me/d4ctkl3 C; ]

Ett djupt skratt lämnade Azazel när den svarte fakargen - Terock - ställde två frågor efter varandra. Vad han var? Oh, det hela var komiskt! Kinderna lyftes på ett roat, ironiskt vis och vingarna samlades över hans sidor. Det var roande att inte vara den lägst vetande - kändes skönt att inte krypa i dammet för en annan Devils. Denna främling var ingen han behövde kräla i stoftet för. Ingen en lågrankad flockmedlem behövde visa sig underlägsen. Det var underbart att kunna tala med någon som vore de närmast likar. Skrattet dämpades hastigt i ett skrockande och den till synes klumpigt skapta kroppen reste sig upp på grenen. Katter såg klumpiga ut, med fyrkantiga kroppar och breda ben - men skenet kunde så väl bedra.

"Vad jag är bör för dig inte vara svårt att se." Azazel greppade om grenen med klorna för att inte falla av när han ruskade på manen så att päls och fjädrar frasade. "Jag talar ditt språk, bär vingar så som du - om än av olika utformning." Terocks vingar påminde om korpens - en agil flygare som var smidig i luften. Azazels egna var breda och som skapta för att glida. Han var ingen luftakrobat, men skulle utan tvekan kunna sväva hela dagarna utan att behöva slå ett slag med vingarna. Med ett klurigt leende på läpparna backade han längs grenen för att komma tillbaks till trädets stam där han kunde klättra ner.

Åter på marken, invid trädets stam och ett kort stycke ifrån främlingen - Terock - rätade lejongamen på sig för att åter fästa sina himmelsblå på den mörka hanen. "Mitt namn är Azazel." Att han tillhörde en flock borde snart vara uppenbart. Alla flockvargar stank mer eller mindre av resten av familjens dofter. Terock däremot luktade enskild individ.

[tack så jätte mycket! ^^ du är enormt duktig, bara så att du vet ^^ men det gör du nog redan;) ]

När det stora, bevingade lejonet klättrade ner från trädet kände Terock den tydliga doften som hängde över Azazel. Det var doften av Flocken Devils! Terock såg chockat upp på den väldige fakargen, vem ville ha honom i sin flock?! Han såg ju inte ens ut som en varg! 
- jag känner att du tillhör en flock, Men säg mig, hur kan Någon som du platsa i en vargflock? undrade han retfullt och flinade. Han såg kaxigt på den stora fakargen Som var en bra bit större än honom och säkert också mycket starkare. Men han orkade inte bry sig, han sade vad han tyckte, och så var det med det.

Terock väntade spänt på lejonets svar och svepte snabbt med svansen så att de gula grässtråna svängde från sida till sida, trots att det inte blåste alls.
Han nästan stirrade på Azazel och fuktade sina svarta läppar i väntan på svar.

[ IT :(]

[Blev lite förvånad över att Terock visste att doften tillhörde Devils. Har han mött något i Devils förut?]

Det hela hade börjat som en så trevlig dag. En trevlig stund, och kanske ett trevligt sällskap eller åtminstone ett någorlunda vettigt samtal. Men icke. Självklart var den främmande hanen en idiot. Så snart den mörke åter tagit till orda, och orden sjönk in hos lejongamen, försvann leendet ur Azazels ansikte. Ett ont mörker lekte i de klarblå ögonen och omedvetet fälldes klorna ut. En kort, dov, varnande morrning undslapp den brune fakargens strupe. Vinden formades i en tunn tråd - osynlig för blotta ögat - och snärtade ljudligt emot marken framför främlingens tassar. De kluvna grässtrånas toppar följde vinden upp i luften igen när Azazel släppte tråden. Vinden var hans kraft, och om denne idiot till främling tänkte håna honom mer skulle det stå denne dyrt.

"Du är inte så klipsk du?" Leendet återvände, brett och lika drypande av sarkasm som orden. Med lätta kliv rörde sig Azazel långsamt mot Terock. Hotet fanns i var muskel, i vart andetag. "Må så vara att jag inte bär en vargs kropp, men att strida mot en Devils, kroppsligt eller i ord, är ingen klok idé. Speciellt inte för en ensamvarg." Han tänkte inte stanna förrän han stod nos mot nos med främlingen, eller denne backade ned i lerhålet. Det var hans val. Tog han till luften skulle Azazel följa. Kanske var den lejonlike inte lika smidig i luften, men vinden var på hans sida. Och på land hade Devilsmedlemmen lejonets grace och styrka.

[Devils är ökänt för onda, stridskapabla vargar. Flocken är nog inte den man i första hand skämtar om - om man inte tillhör en rivaliserande flock vill säga C; ]

[oj nej! Stryk det! Jag glömde bort mig "/ ]

Terock spärrade förvånat upp ögonen då grässtråna framför honom Klövs itu.
Men sedan samlade han sig och mötte Trotsigt lejonets hatiska(?) blick.
- Får jag bara fråga, har du allvarliga aggressionsproblem eller är du bara ovanligt lättretlig?
Terock tänkte inte backa en centimeter från den ilskna fakargen, om det så skulle bli hans död.

Han stirrade den väldige fakargen i ögonen och flinade hannen kaxigt rätt upp i huvudet.
Han svepte kaxigt med svansen och Klippte med sina svarta öron.

[ jättekort, men hann inte skriva mer nu :/]

Med ett djupt, omärkligt andetag spred sig leendet i det breda ansiktet. Han såg det klart nu, likt nyfallet regn. Vargen framför honom var inte mer än en yngling, knappt mer än en valp. Absolut inte mer än en valp i sinnet. Så naiv och dum. Ett strävt skrockande lämnade Azazel när de skarpa ögonen smalnade för att fokusera på Terocks ansikte. Stackaren visste inte vad han gav sig in på. På ett vis såg Azazel sig själv i ynglingen. Så som han var den dag han fallit i Nevadas klor. Fast kanske inte. Han hade nog aldrig varit lika provocerande.

"Tänk, jag kanske har grava aggressionsproblem" skrockade han den svarte i ansiktet med sin djupa stämma. Han stod så nära att han nästan kunnat vidröra Terock med tungspetsen om han så velat. "Och tänk, hur jag skulle klippa dina fjädrar om du säger fel. Du känner inte mig, och inte jag dig. Men åsnan känns igen på öronen, den dumme på sina ord, så akta vad du säger." Tonen var road, nästan lugn på nytt. Att vingklippa den yngre fakargen vore nästan värt det. Om inte för att han var irriterande och inte förstod bättre, så för att det vore kul att se honom försöka lyfta med klippta primärfjädrar. Då skulle han inte vara så kaxig.

Men ungvargar visste inte bättre. Azazel kunde vara dubbelt Terocks ålder - kanske mer, kanske mindre. Han hade levt längre. Hade mer erfarenhet. Men det var inget ungvargar förstod, och lejongamen förväntade sig inte att denne Terock skulle förstå. Ilskan var utbytt mot en löjligt road känsla. Det var så komist, att den andre så gärna ville verka häftig. Och Azazel skrattade.

[Du behöver inte ursäkta vart inlägg du gör med kort/dåligt eller idétorka XD Det är bara meningslöst - ibland (oftast) är kortare inlägg bättre, och det är bara trist att rolla mot någon som ursäktar sig stup i kvart när där inte finns något att ursäkta C; Det är inte som om din motspelare dömmer vad du skriver heller, det vore bara löjligt! XD
Hur gammal är du?]

[hehe ^^ tretton, men jag kan inte låta bli xD jag känner mig så taskig när jag inte ger den jag rollar med särskilt mycket att skriva "på", om du förstår vad jag menar ^^]

Vid lejonets ord förbyttes Terocks kaxighet mot ren ilska, denna fakarg skulle bara Våga göra något mot hans vackra vingar, det han var mest stolt över och älskade mer än allt annat.
Och när Azazel skrattade honom rätt upp i huvudet kunde han inte hejda den ilskna morrningen som steg uppför hans strupe.
- Du skulle bara våga göra något mot mina vingar! hela Terocks kropp praktiskt taget skrek ilska, hans överläpp var uppdragen i ännu en ilsken morrning, raggen var rest och öronen tätt strukna mot huvudet.

[Under konversationer och/eller strider så är oftast kortare inlägg bättre då det blir mer flyt i texten - om du förstår vad jag menar C; Att upprepa hur omgivningen ser ut, hela tiden hitta på något som händer runtikring, blir uttjatat och onödigt. Det händer oftast inte så mycket då en konversation/strid går hastigt fram C;
13 är inte jättegammalt, och jag får säga att du skriver väl för att vara 13 (när jag var i din ålder var allt jag skrev skitskumt och OP, för jag hade inte lärt mig mer) C: Själv fyller jag 19 i år.]

Det sträva skrockandet lugnade sig något, och en klurig min letade sig in i det lejonlika ansiktet. Så, han hade vänt på det? Vem hade aggressionsproblem nu? Flinet låg kvar, lika sarkastiskt som tidigare. "Provocera mig. Ge mig en anledning att hugga dina fjädrar." Huvudet sänktes för att han skulle kunna blicka rakt in i den andres gröna (?) ögon. "Den som i leken ger, får leken tåla, och det var du som påbörjade denna lek." Det var Terock som hade angripit Azazel i ord. Nu var det den brunes tur att betala tillbaka. Om dumbomen inte förstod det skulle det nästan vara synd om honom. Att blotta tänderna och utmana Azazel att klippa hans vingar var inget klokt hot.

Att klippa vingarna skulle inte ge honom pina för livet heller. Fjädrar byts naturligt ut. Azazel hade själv inte ruggat på länge. Kanske var det dags snart?

[ grattis i förskott ^^ och tack :3 ]

Terock morrade åt den andras ord och såg hatfyllt in i lejonets blåa ögon.
Han hatade det, han hatade att denna varelse vred och vände på allt han sa och gjorde.
Han snärtade med svansen från sida till sida av den obehagliga osäkerheten han kände för denna annorlunda varelse, gesten kunde tolkas som aggressiv eller otålig, Men det sista han ville göra var att avslöja sig, avslöja rädslan som låg på lur, redo att bryta sig utanför hans svaga mur som höll den fången inom honom.
- Hah, det har du rätt i, jag började och jag fortsätter. Jag har en fråga till; varför är du inte med din flock? Vill dom inte ha en sådan som dig där?
undrade han hånfullt och samlade sig från osäkerheten för en liten stund.

[ vad taskig Terock är xD Det kanske inte är så bra att reta upp az utan någon plan på hur han ska komma därifrån med alla fjädrar kvar va? XD ]

[Haha XD Fyller inte förrän i sommar, men tack ändå C; ]

Det var skrattretande. Ynglingen hade inget bättre att komma med? "Har du inget annat att komma med än personliga påhopp, vännen?" Ett ögonbryn höjdes något. Den svarte eggade honom, verkade nästan be om att bli biten eller slagen. Det var... roande. "Att tillhöra en flock innebär inte att jag strikt måste hålla mig inom gränserna. Du kan inte veta vad min anledning att vara här är." Såvitt den yngre hanen visste kunde Azazel lika gärna vara här för att han stank som att vara på uppdrag. Och stank gjorde han inte. Det fanns många alternativ. "Det var inte jag som bad om att få gå med i flocken, utan ledaren som hämtade mig." Det var sant, om än en förvriden bild av verkligheten. Men han ljög inte. Nevada hade hämtat honom. Lurat honom. Burat in honom och lämnat honom för att dö av svält. Det var den vite ledaren som bjudit in honom i flocken och satt honom på prov, inte Azazel som tiggt om att få gå med vilket flertalet andra vargar gjort. Även om inträdesprovet varit en pärs, och givit den lejonlike fakargen men för livet, så var det något att vara stolt över. Ledaren hade valt honom - sen vad Nevadas anledning hade varit spelade ingen roll.

[Det är nog inte så vist... XD Az är en väldigt beräknande sate - Nevadas fel - så han har redan tänkt på Terocks eventuella flyktvägar (skrev om det tidigare tror jag) C; ]

[aa det gjorde du nog... Helvete! Hur ska jag klara mig?! XD ]

Han gjorde det igen! Vände på Terocks ord något enormt. Det var så irriterande, åh så irriterande!
Allt Terock ville just då var att vråla ut sin ilska och anfalla Azazel, men han visste bättre än att slå första slaget, han skulle bli dödad om han var den som kastade in sig i en strid. Men kanske skulle han dö i vilket fall som helst, eller så skulle han inte kunna flyga på veckor... Han rös av tanken på att behöva gå hela vägen tillbaka till lövskogen, där han trivdes som bäst. Men ändå kunde han inte bara sticka, han älskade spänningen som uppstod när han retade Azazel och njöt av att bara få jäklas med någon, även om det inte gick så bra... Och dessutom, om Terock valde att ge sig upp i luften, hur skulle den stora katten kunna följa honom när han pilade fram mellan savannträdens grenar?
- Då måste det vara en väldigt dum ledare du har, säg mig, vilken är din rang i din flock, som du uppenbarligen är så stolt över? Terock hoppades innerligt att lejonets rang var åtminstone ganska låg och fuktade snabbt läpparna i väntan på ett svar.

"Vad tjänar en flocklös på att veta min rang? Om du nu föraktar mig så, vad har du då för nytta av att veta hur högt eller lågt jag står i en flock du inte har att göra med?" Leendet hängde kvar, lika kryptiskt som tidigare. Leka med ord kunde han, och det var ytterst underhållande att se ynglingen desperat famla efter ett sätt att få honom på fall. Han må inte vara av hög rang, men det behövde inte främlingen få veta. Och för den delen spelade det ingen roll. Han var, oavsett rang, med i en flock - och det var mer att komma med än denne friströvare. "Jag har flockmedlemmar i högre rang än mig, men även de i lägre. Det är oväsentligt. Jag har en flock som står vid min sida, och du har..?" Han gav ordet till Terock, valde att fråga istället för att bara ge svar. Kunde han vända det ytterligare?

[Az goes "Come a' me bro'!"]

-inget, för att jag vill det. Jag vill inte vara beroende av andra, och ha någon som bestämmer över mig. svarade han trotsigt och stirrade in i lejonets blåa ögon.
- och varför vill du inte berätta vad du har för rang? Skäms du kanske lilla Azazel? undrade han elakt med baby röst och blinkade med ena ögat i en gest som lätt kunde bli provocerande.
Han grävde med klorna i den fuktiga marken under sina tassar och sträckte smått på sig, i hopp om att ha träffat en öm punkt i azazels försvar.

"Du är då en enträgen jävel, valp" brummade Azazel kort, men höll fast vid leendet och den något roade tonen. "Vad skulle jag ha för anledning att skämmas över en plats jag är stolt över? Det vore två motsägelsefulla påståenden." Han skrockade åter, men lät skrattet dö ut fort. Förväntningen syntes i främlingens gestalt. Onekligen dum, men inte tillräckligt korkad för att inte se det uppenbara. Gamen var ytterst beskyddande över sin plats i flocken. En dag skulle han visa sig värdig den platsen. Värd mer än öknens sand. Men det var inget Terock behövde veta. Absolut inte. Kraften samlades i hans kropp, redo att vrida vinden i hastiga rapp. Han tänkte inte vara den första att slå, men om Terock ens ryckte litet med vingarna skulle han klippa fjädrarna av hans älskade armar. Han skulle klippa pälsen från fånen om han fick chansen. Redo.

"Lek inte med elden, barn." Ett plötsligt allvar drog över det breda ansiktet, men var borta lika hastigt.

[ åh nej vad ska jag göra?! C; ]

- om du nu är så stolt som du säger, varför inte berätta då?!
Terock smålog stöddigt, men leedndet suddades för en stund ut när han såg den allvarliga minen svepa över azazels ansikte. Han kom tillfälligt ur balans och ryckte till innan han ryckte upp sig och fortsatte på samma sätt som innan, i tron att han inbillat sig minen.

- Ock kalla mig inte valp, katt du är inte mycket bättre själv, kan jag säga. Du måste skämmas för att se ut som du gör, eller hur? Terock visste inte hur långt han kunde pröva lejonet, men bestämde sig för att prova sig fram och chansa.

Det ryckte lätt i Azazels ansikte och för stunden försvann den fasad leendet utgjorde. Han ryckte framåt, en knapp tum, kroppens alla muskler spända och fulla med det hot ett fullvuxet lejon utgjorde. Ilskan blixtrade förbi innanför de blå ögonen. "Pröva mig, pojk" morrade han dovt. "Jag är stolt över min plats och över min kropp. Pröva mig, och du har tagit din sista flygtur."

Han var stolt över sin kropp. Den var graciösare än de flestas, även om den kunde te sig rektangulär i andras ögon. Han var snabbfotad, stark och kunde fälla stora djur med ett slag från tassen. Det var det få vargar i detta land som hade förmånen att klara. Krafter var en sak, men Azazel var en född dödsmaskin. Skapt för att egenhändigt fälla kraftiga byten och röra sig ljudlöst genom savannernas gräs. En katt, stolt över sin gestalt. Huvudet höjdes och det tidigare, grava, allvaret klädde hela hans gestalt. Svansen ryckte förargat. Hade han ägt en vargs kropp skulle svansen rest sig högt i dominant aggression. Nu reste sig raggen i manen, vilket gav hans kropp ett än större utseende.

Han lät ett strå av vinden vina förbi deras öron, utan att vidröra någon av dem, eller marken de stod på. Endast för att visa att de fanns där. "Ge mig en anledning." Azazel var en förlåtande varelse. Men det här gick för långt. Valpen behövde sättas på plats.

[ "utfallet" kan liknas vid det lejonet gör 6 sekunder in i denna video: https://www.youtube.com/watch?v=j7stqkzJCQs Han står ytterst nära Terock nu, om inte Terock backade när Az ryckte framåt. Deras päls borde nog nästan snudda varandra om Ter stod kvar XD]

Vid lejonets plötsliga utfall kastade sig Terock några centimeter åt sidan, precis innan azazels tassar landade nästan där Terock stått några sekunder tidigare.
Han morrade ilsket och reste raggen med svansen högt i luften, hur vågade detta missfoster göra så?!
Visste han inte att ett enda bett från Terock skulle kunna få lejonet att förlamas i en stund, eller få svårt inflamerade sår som tog lång tid att läka och gjorde outhärdligt ont?!
[såvida az inte är väldigt motståndskraftig mot gifter ^^]

Han strök öronen tätt bakåt, beredd på minsta lilla rörelse från den andra.
Han morrade ilsket, det var omöjligt att undvika att försöka reta upp lejonet ännu mer, det var spännande att se vad som skulle hända om Azazel attackerade.
Terocks något sjuka tankar blandades ihop till en enda klyddig massa i hans huvud då han försökte komma på fler elaka kommentarer, han orkade inte längre bry sig om att lejonet vände på alla ord han sade, han hade varit ensam så länge och längtade på något sjukt vis efter lite spänning.

- hur såg dina föräldrar ut då? En fågel och ett lejon kanske? För det kan ju inte vara två fakarger, det ser man ju klart och tydligt.
morrade han kaxigt och reste raggen ytterligare så att närapå all päls på hans rygg stod rakt upp.

[PPar lite, men har diskuterat det kort via PM]

Idioten förstod verkligen inte när det var dags att sluta. Han verkade inte förstå att det nu var allvar och inte någon lek längre. Azazel stod stilla där han landat, med blicken stint fixerad vid Terock. Vinden samlade han åter i tunna stråk, siktade. Med en åter lugn min lagd över sitt ansikte, och allvaret spelande i var muskel, snärtade han med trådarna emot den svartes vingar. Det var inte blodigt allvar än. Inte riktigt än. Då hade den lejonlike inte valt att skära sekundärfjädrarna. Några fjädrar. Absolut inte alla. En varning.

Redo i var lem på en motattack stod han sedan. Främlingen var antagligen för impulsiv och lättretad - så som många ynglingar som inte visste bättre - för att inte anfalla. Nästa gång blev det primärfjädrarna som rök om den yngre inte passade sig. Att veta när man skulle backa och dra sig undan var en dygd som allt för få lärt sig.

[Az är redo - sen vad Terock gör kan han ju inte fullt ut veta, bara gissa utefter hur han hittills har betett sig C; ]

Terock kastade sig bakåt då han kände Hur några av hans fjädrar kapades.
Han så chockat på när de svarta, glänsande fjädrarna sakta singlade ner mot marken.
Ett raseri byggdes upp inom honom, detta lejon hade gått för långt!

Han hukade sig morrande mot det bevingade lejonet och stirrade hatfullt in i azazels blåa ögon.
Han kände hur giftet strömmade till i hans tänder och slickade sig om sina svarta läppar, beredd på att bita.

- dumma, dumma Azazel, du tror visst att jag är helt försvarslös och dum va?!
Morrade han hotfullt sekunderna innan han kastade sig mot det väldiga lejonets vänstra framben.

[bråka inte med rockisen! ^^ ]