Skogen var spöklikt stilla, vilket annat ord kunde användas som passade bättre, skräckinjagande, hotfull, kall, mörk, ond..? Något i den stilen. Men Flor använde det besynnerliga ordet "vacker" på skogen. Månen gjorde så att den mjuka dimman som låg runt träden nästan flöt ihop med snöfläckarna. Som om det fortfarande fanns snö på marken. Luften var fuktig av dimman och vinden rev brutalt i grenarna och fick dem att knaka. Vinden var hård och obarmhärtig då den rev i stammar och grenar och fick saker att brytas.

Den svarta och rosa färgade honan satt tyst under ett av de skrikande träden och nynnade mjukt på någon sorts melodi, som till en vaggvisa åt vinden. Ögonen stirrade oberört ut i luften och läpparna hade ett litet prydligt leende. Hon hade den tjocka svansen runt tassarna som en filt.
Skogen och denna varelse som hade tagigt sig dit passade inte in med varan. Hon var en för vacker varelse för att få höra hemma där.
Den tjocka pannluggen föll mjukt över det ena ögat av de olikfärgade ögonen. Det röda av dem var skyddat dolt under pannluggen men det turkosa stirrade fram som på ett osynligt föremål. Jovisst, nog kände hon doften av främmande hanne men rörde inte en min utan låt små oförståerliga ord formas ur hennes mun och blåsas bort av vinden. Men hon sjöng ändå sin lilla vaggvisa för att lugna stormen som rev i hennes päls och ville få hennes man att ramla på fel plats.

[Pax till Sirion]

(Tillstånd att mini-PP:a Flor :3 )

En brun, muskulös tass sattes varsamt ut i månljuset.
Resten av hanen var dold i skuggorna, tills hela han gled ur dem och stod i det bleka ljuset.
Den gröna blicken svepte över omgivningen, noterade allt.
Stannade vid den svarta honan. Svart med rosa man.
Han mötte hennes blick. Eller ja, det öga som syntes.

"Hello, miss." hälsade han nonchalant och stannade några meter ifrån henne.
Lade huvudet på sned så att den mörka manen dansade till runt öronen.
"You're a sweet one. Black with pink hair... Me like." Han vippade på 'ögonbrynen' och flinade svagt.
Tänderna glänste vita i det månsken som fanns.
Att honan satt och sjöng verkade han inte ta minsta notis om.


(Kort, men det är ju hyper ^^ )

Flor ser då skepnaden som kommer ut ur mörkrets vrå, blottar sin närvaro i
månens kalla ljus och tittar på då han närmar sig med ett lätt höjt ögonbryn som
en fråga om det var något han ville. Så hälsade han och hon väntade ett tag med
att låta sin blick möta hans gröna ögon.
"Mr" sa hon enkelt för att tala om för honom att hon märkt hans närvaro. Hon
fnös en aning åt de senare ord han talade ut och gav honom en forskande blick.
"Sweet, I don't think so, Mr" sa hon och svängde lätt med svansen bakom sig
och höjde huvudet en aning med ännu ett rätt frågande uttryck.
"Well, why are you standing here and talks to me, a reason?" sa hon med sin söta
mjuka röst som hon brukar bära och ögonen mötte ännu en gång hans gröna ögon
och det ryckte en aning i mungipan som ett leende var påväg att tvinga sig fram.

Hon gillade inte igentligen att behöva prata engelska, men hon hade inte lust att
börja växla språk.

[Oh yeah 8)]

Vid honans ord höjde han båda ögonbrynen, med det lilla flinet fanns kvar på hans skickliga läppar.
Denna hane vet vad han gör - han kan tala.
"Poor self confidence? If I say you are sweet then you are." svarade han, med sin typiska auktoritet, bestämt.
Rätade upp huvudet från sin åtsidolagda position, knyckte med huvudet så att luggslingorna inte irriterade ögonen.

Sirion är mycket bra på att förmedla känslor med sina ögon, falska som äkta.
Nu var de ärliga, aningen roade.
"What is your name, Miss?" ville han veta.
Såg henne stadigt i ögonen med intensiv blick, som skulle skrämma vissa.
men tydligen inte denna donna.
Han log bredare.

"Maybe" sa hon nonchalant och ett mjukt flin fann hennes läppar.
Hon granskade honom och la huvudet en aning på sne med tysta
nyfikna ögon. Så ställde han en fråga och hon höll fortfarande huvudet
på sne då hon svarade honom.

"Flor" sa hon kort och rätade sen åter på huvudet och mötte
hanens gröna intensiva blick med sin egna och hon höjde utmanande
ett ögonbryn innan hon började tala igen.
"And you mr, who are you?" sa hon och sänkte rösten en aning
på samma gång huvudet sänktes.

"Flor." upprepade han och blottade tänderna i ännu ett leende ovanpå det förra, medan han nickade en gång.
"My name is Sirion, but I am called many other things. Asshole, idiot, bastard, damned badass, shithead... "
Skrockade han och såg roat upp i skyn, skakade sakta på huvudet.

Öronen klippte till.
Han vände åter sin blick mot henne.
"Where are you from, Flor?"


(Kort och fantasibefriat)

Hon skrattade lite åt vad han sade och flinade.
Så hon hade visst stött på en riktig skitstövel,
men hon var väl en elak liten bitch i såna fall.
Hon fnös lite åt sina tankar.
"So.. Asshole.." började hon men fortsatte sen
"Or, should I just say Sirion..?" sa hon
och gav honom ett retsamt leende.

Hon hade inte problem med att prata med främlingar
hade hon precis kommit fram till. Log vagt åt den tanken,
bra att kunna. Och denne hane kanske var en skitstövel
i andras ögon men i hennes var han bara underhållande
och intressant varelse. Hon själv hade väl för dålig för att
uppfattas så. Sen ställde han henne en fråga och hon svarade undvikande..
"Some where on earth I think.. But seriously,
I have no memories of my family at all. So I don't know"
sa hon med samma nonchalanta stämma som hon
oftast använde då andra började prata om hennes familj.
[i]"Where are you from?"

Han flinade åt hennes snabbtänkthet.
Det här var en klipsk hona.
Eller?
Han ville testa det, och det tänkte han göra.
Någon gång.
Vinden lyfte svarta slingor av hans man, rufsade till den bruna pälsen.
Månskenet speglades i hans ögon.

Han öppnade munnen för att svara, men plötsligt skar ett blodisande vrål genom luften.
Hans käkar stängdes med en låg smäll.
Huvudet vreds åt höger.
En stor björn kom rusande ur buskagen, stannade tvärt och stirrade med blodsprängda ögon på vargarna.
Bedömde hanen som det första offret.

Men Sirion hade inga större planer att bli björnmat.
Han rynkade pannan, och en morrning steg ur strupen.
Såg på Flor.
Sedan på björnen, som reste sig på bakbenen.
Sirions ben började vibrera.

Vinden ändrade riktning och fångade med sig en
stickande doft och hela hon frös till. Sirion skulle precis
säga något men ett vrål hördes. Björnens, såklart.
Hade man sånhär otur att träffa på en björn två gånger
på EN vår så var man en riktig otursmagnet.
"No.. not again" mummlade hon irriterat.
Hon var för nonchalant varg som sällan tog faror på
allvar. Hon hörde hans morrning och kopplade snabbt
på sin tankeläsning. Fast hon inte ville läsa hans tankar
var det omöjligt. Men hon måste ta till allt för att de skulle
överleva det här. En björn var farlig.

[i]"you seem to be woken up on the wrong side"[/b] muttrade
hon och hoppade smidigt, nästan dansande åt sidan.
Såklart hon hade sett då han tänkt ta det draget.
Hon började sammla all energie hon kunde och kände den
fysiska styrkan komma till henne. Så började hon sina attacker.
Svävade runt den, bet och högg den. Räknade ut dens drag
genom tankeläsning. Hon hade ingen koll på vad Sirion gjorde,
hon var fullt koncentrerad på björnen.

Det svartnade för hans ögon.
Vibreringarna fortplantades genom hela kroppen, tills hans konturer var suddiga.
Skakande reste han sig upp på bakbenen och vrålade.
" https://www.youtube.com/watch?v=87xd6c1EIGQ !"
Medan ljudet fortfarande lämnade hans käkar, började han växa.
Tjock, raggig päls ersatte den mjuka vargfällen.
Bara två sekunder senare stor där en stor, ilsken björn.
Den hade Sirons glimmade, gröna ögon.
De lyste.

Öronen var bakstrukna, blicken fientlig.
Hotfullt stod den upp i sin fulla längd (nästan 280 cm) och såg ett ögonblick på den andre björnen.
Den andre var mindre, och slog bort (?) Flors försök till attacker.
Ett tag stod de två björnarna och stirrade hotfullt på varandra, innan Sirion-björnen gav till ännu ett vrålande ljud och kastade sig över inkräktaren.

Flor bet i björnen och skapade flera sår och skador.
Men direkt då björnen tänkte slå till henne eller bita henne
med sina stora käftar hoppade hon undan och anföll igen.
Hon var snabb och hon skulle fälla bytet med lite tid.
Det här var bra träning. Hon tog ännu en gång mark och
klorna greppade marken och gjorde rispor i marken.
Men plötsligt så fångade nått annat hennes uppmärksamhet,
samma björnens. En annan björn större hade dykt upp.

Den hade gröna ögon, precis som Sirions. En björn kunde
hon klara av, men en till. Hon morrade för första gången nu dovt.
Men så fångade hon lite snabba tankar, björnen var på väg
att anfalla den andre. Den som hon själv bitit och jobbat med.
Kanske fick hon inte göra så mycket mer denna dag. Hon stannade
nu upp och väntade.

Sirion, i sin björnform, brottades med den andra björnen.
Deras päls, tänder och klor glänste i månskenet medan de for runt, över varandra och slogs med ramarna.

Efter en stunds kämpande fick Sirion tag i nacken på den andra och körde ner tänderna i dess skinn.
Hans stenhårda käkar låstes om köttet.
Han kände hur giftet snabbt lämnade hans tänder och förgiftade besten.
Den skrek.
Ett högt, skärande ljud.
För björnar är inte skapta att uttrycka sådan otrolig smärta.

Den slet sig loss, med blodet näst intill sprutande ur såret och blicken ursinnig.
Men Sirion-björnen var ursinnigare.
Morrningarna övergick då och då till korta vrål medan de försökte döda varandra.
En gång fick björnen in en stöt och blodet rann längs med hans rygg.
Han drämde till björnen hårt i skallen, och den föll bakåt med ett förvånat utrop.
Landade med en duns i snön.

Ett slitande läte, och Sirion var sig själv igen.
Varg.
Han ruskade på manen och grimarserade ett ögonblick när den mer känsliga kroppen uppfattade smärtan som strålade genom ryggen och ena bakbenet.
Pannan var rynkad och ögonen kalla, som smaragder.

Han stod bredbent vid björnen, som låg och flämtade, helt chockad, och stirrade den rätt i ögonen.
Ett otäckt flin darrade på hans mörka läppar.
"Not so funny anymore, huh?" väste han, medan blicken glödde.

Han öppnade munnen en aning, och böjde sig över björnen.
På var sida om hans käkar fanns små, nästan osynliga hål.
Ur dem sprutade frätande syra.
Björnen skrek igen, mer som ett tomt vrål.
Sirion skrattade till. Kyligt.
När han var på sådant här humör, ville ingen vara i vägen.
Han kunde vara riktigt hemsk.
Men han kunde också vara riktigt mysig, charmig och förförisk när han ville något.

Ett moln av giftig rök lämnade hans strupe, fyllde området med kanske ett tiotalmeter.
Han kastade inte en tanke åt honan.
Faktum är, att Sirion inte brydde sig.
Röken var inte dödlig, snarare bedövande, sövande.
Otäck.
Han märkte knappt av den, han var immun.

Han rätade upp sig och fnös åt björnen.
"You shouldn't have came here. Poor you."
mumlade han och lade huvudet på sned, med ett lika snett flin.
Han höjde en tass.
"Well, bye now."
Med de orden lät han tassen blixtra genom luften, och slet sönder björnens strupe.
Ett gurglande läte av blod som fyllde lungor.
Han såg med avsmak på djuret, och vände sig bort.
Där var honan.
Han stannade upp av ren förvåning.
Han hade visst glömt sitt sällskap.

Flor förstog att hon inte fick hjälpa till längre, så, vad skulle hon göra?
Hon satte sig först ner och tittade på de två björnarna och spanade lite
efter Sirion men efter hand fattade hon att det var han som blivit björnen.
Alla dessa krafter.
Men sen lade hon sig ner och satte på sitt stenansikte. Oberörd och känslolös.
Hon var inte sån. Men hon kände sig en aning sur att han hade tagigt över
scenen helt på egen hand. Hon hade en aning rynkad panna medan hon
såg på de två bestarna.
Men plötsligt så utgav Sirion någon sorts gas och Flor morrade irriterat
men kände sig sen en aning luddig i skallen och fnissade till.
Fnisset övergavs i ett skratt och hon kunde plötsligt se massor med
lustiga saker över de två rytande björnarna. Men så försvan
röken men det gjorde nog inte hela saken bättre och hon tittade
på. Allt var lite luddigt i kanterna och allt såg mycket mer färggrant ut.

Plötsligt så stog vargen där, han.. Sirion och hennes huvud vändes på
sne och tittade in i hans gröna ögon och ännu ett bubblande fniss
lämnade henne. Hon satte sig upp, en aning vimmelkantig och log
brett.

Han höjde på ögonbrynen åt hennes beteende.
Gick fram till henne och rynkade pannan.
Stirrade på hennes fåraktiga leende.
"Forgot that. Damn it."
Han pressade ihop käkarna.

En droppe landade på hans nos.
Han skakade bort den.
Fler och fler.
Tillslut regnade det kraftigt.
Dropparna träffade marken och stammarna, och vargarna som små missiler.
"Let's get out of here" mumlade han och vände sig om för att gå.

Hon vände upp huvudet och tittade upp mot den
grå himlen, en fin grå himmel. Hon fnissade lite då
en vattendroppe mötte hennes nosrygg. Men fnös
sen. Hon hörde plötsligt att han pratade och hon vände
huvudet mot honom. Skulle han dra? Och lämna henne
här nu? Hon rynkade pannan. Eller menade han att de
skulle gå. Han började gå och hon gav ifrån sig en
uppgiven suck innan hon satte sig ner och svängde
lite med huvudet från sida till sida innan hon började
överrösta regnet med sin sång.

"I cannot find a way to describe it
It's there inside; all I do is hide
I wish that it would just go away
What would you do, you do, if you knew
What would you do"
hon stannade upp, hon brukar sällan sjunga i andras
sällskap. Om det berodde på att hon var halvt drogad
visste hon inte riktigt. Regnet dalade ner för den svarta
kroppen och gjorde den rosa manen stripig och det röda
ögat skymtades.

"All the pain I thought I knew
All the thoughts lead back to you
Back to what was never said
Back and forth inside my head
I can't handle this confusion
I'm unable; come and take me away"[i], där stannade
hon med sin sång och tystnaden lade sig på. Förutom
regnet.

[https://www.youtube.com/watch?v=TU0VtQhQdhU]

Han var just på väg att lyfta den tass som skulle föra honom därifrån, när honan började sjunga.
Vad nu?
Sirion snodde runt och såg på henne med svårtolkad blick.
Nästan... mörk.

"Do you wish to follow, or are you going to sit here all day?" frågade han frostigt.
Höjde ett ögonbryn, innan han vände sig om för att återgå till vandrandet.
Det kyliga uttrycket försvann så fort han vänt sig bort.

Om någon stått framför honom skulle de sett känslorna i hans ögon.
Han fnös för att visa hur otroligt lite han brydde sig.

Hon öppnade ögonen, hon hade nästan
glömt att han fortfarande stått där. Hon
trodde att han nästan lämnat henne. Men
då hon hörde hans röst, nästan kylig så
tittade hennes blick mot honom, fortfarande
inte lika skarp som innan. Lite mer ofukoserad,
men hon hade snabbt fått tillbaka mycket av
förståndet. Hon blinkade en gång med båda
ögonen. Nästan oförstående men reste sig
sen utan att säga så mycket och slöt sig upp
lite bakom honom.

Började gå, en aning spänd. Ville så gärna
inkräkta i hans huvud, se vad han bar på för
tankar. Men ville ändå inte. Efter ett tag så
hade hon blivit så klar och så generad över
att hon hade sjungit för honom så hon kunde
inte hålla munnen fast.
"Where are we going?" mumlade hon och
huttrade till. Hennes päls var inte gjord för hårda
klimat. Sen muttrade hon fram något liknande
"Sorry..." Hon tittade upp mot honom och
svalde.

Han himlade bara med ögonen och fortsatte gå.
"I don't know." blev hans svar.
Regnet smattrade nu mot marken och träffade dem som piskrapp.

En grotta.
Han smet in där och stod ett tag i mörkret, lät ögonen vänja sig.
Utanför öppningen strilade regnet längs stammarna.

Han drog ett djupt andetag och lade sig ner, med blicken rakt in i grottans mörkare delar.
Ett droppande ljud fick hans öron att klippa, men snart dämpades det till ett bakgrundsljud, som från havets vågor.
Vet att det är där, men hör det knappt.

Hon ryckte bara lätt på axlarna åt hans svar och fortsatte frammåt,
försökte hålla koll på tankarna. Snart så svängde han in i en grotta
och hon tittade misstänksamt efter honom då han gick in. Inte kunde
hon väl ha så mycket otur med björn att hon träffade på två samma
dag? Hon struntade sen i alternativen och traskade in i grottan och
ruskade av sig vattnet och huttrade till i kylan av grottan och tittade
sig runt för att vänja sig med mörkret och hitta Sirion. Hon hörde hans
andetag, inget mer. Så vande sig ögonen med mörkret och såg honom
ligga med huvudet mot den mörkre delen av grottan. Hon hade börjat
bli av med den flummiga känslan och flinade ut i mörkret och rörde sig
smidigt fram till honom och gav honom en stark knuff med tassen.
"Hey You, badass! ... Smile!" sa hon nästan som på beodran
och hon kunde inte låta bli att flina lite och sjönk sen ner brevid honom.
"Hmmm... "

Han drog på munnen, himlade med ögonen och skakade lite på huvudet.
Detta var en underlig hona.
Sedan satte han sig upp och ruskade på pälsen.
Vände blicken mot henne.

Sirions gröna ögon fick ett märkligt sken i grottans mörker, nästan som glödande gift.
Han sträckte på lederna, och klippte med öronen då en vattendroppe träffade honom i nacken.
"So... Flor, do you have any forces?"
Hans röst var bara aningen uttråkad, och ekade mellan väggarna.
Liksom, vad fanns det att göra i en grotta?

Han gäspade.

Hon flinade lite då hon hörde hans röst. Han värkade vara
trött.. stackars liten. Hon log ett snett leende och ryckte lite
på sig medan hon granskade honom. Han blödde från ryggen och
på den ena bakbenet och hon rynkade pannan och ignorerade hans
fråga tills vidare och gick lite närmare,
"Hmm... Your hurt" sa hon och rynkade pannan en aning innan
hon började slicka hans sår, han skulle ha svårt att komma åt dem på
ryggen och de kunde gott bli infekterade.

"My forces is energy that give me "fysiskt" [xD] strenght and.." hon tvekade
"..I'm a Mindreader" sa hon tveksamt. Vissa personer brukar inte gilla
det. Eftersom hon kunde inkräkta i deras huvud när hon än ville.
Hon koncentrerade sig på såren och blodet på tungan.

Hon kom närmare, påpekade att han hade ont.
Återigen himlade Sirion med ögonen.
"Yeah, all the time..." muttrade han lågmält och vände blicken ut genom öppningen.
Åskan dånade nu, och en vitglödgad strimma lyste upp världen där utanför ett ögonblick.
Sedan återtog mörkret makten igen.
Hanen hade ett halvleende på läpparna.
Ett svagt, kallt flin över sin egen sårbarhet.
Patetiskt.

Plötsligt kände han en oväntad tunga tvätta såren.
Hela hans kropp stelnade till, varenda muskel frystes.
Han vände bak huvudet, med bakåtstrukna öron och rynkad panna.
"Erh... Flor? I can take care of myself."
Hans röst var aningen sarkastisk, och definitivt kallare än förr.
Hårdare, mer... Sirion.

Hon berättade att hennes kraft var styrka, och att hon var tankeläsare.
Han satte sig upp, morrade till och nafsade efter henne.
Flinet hade blivit bredare.

Då hon hörde hans morrning så himmlade hon
irriterat med ögonen och undvek snabbt hans
nafsningar. Oh, Swallow your damn pride"
muttrade hon men ett flin befann sig på hennes
läppar då hon tog några snabba kattlikna språng
framför sig, dansande och på samma gång hon
tog sprången fram han hon sammla lite energie så
nog skulle skännas vid. Så tog hondet sista språnget
för att hoppa på honom. Inga speciella planer vad
hon skulle sikta mot.

Han for upp och hann precis se henne komma farande innan hennes tyngd fick honom, oberedd som han var, att sjunka ihop mot marken med henne ovanpå sig.
Han knuffade av henne och bet samtidigt efter hennes ben.
Sedan backade han, spände musklerna och tog sats.
"Ouch. You hurt my feelings, you know." flinade han åt hennes kommentar
och 'vippade' på 'ögonbrynen'. (xD)
Sedan kastade han sig mot henne med ännu en lekfull morrning.

(Kort Kortsson.)

Flor skrattade åt hans ord och svepte med svansen snabbt bakom
sig och himmlade med ögonen men gav honom sen ett mjukt leende
och förberedde sig på sne attack som kom. Fast hon hoppade inte undan
utan tog imot attacken med vaga morrningar och lät honom fånga henne
ner på marken och nafsade bara efter hans öra men lät sen huvudet falla ner
och hon tittade upp i hans gröna ögon.
"You know that I don't read your mind right now" sa hon och
puttade retsamt med nosen mot honom.