Solen låg halvt gömd bakom den böljande horisonten. Dess brinnande avskedsljus färgade vattnet i den breda ån till gyllene silke. Rök hade tagit värn mot kvällen på en liten udde som stack ut i vattnet. Det var inte så mycket av egen vilja som av nödvändighet. Att jaga, både på land eller i luften, hade blivit nästan omöjligt. Misslyckandena var för många för att ens vara värt att försöka. Däremot hade han insett att fiska desto förmånligare, men det var en opålitlig jakt. En jakt som innebar väldigt mycket tålamod, något han alltid haft väldigt lite av. Men Rök hade inte så mycket till val längre, och det hade börjat synas. Pälsen var frissig och lockarna låg i klungor. Han hade förlorat en del i kroppsmassa som påföljd av sitt förlorade jaktsinne, och att han inte längre kunde flyga på samma sätt.
     En låg, frustrerad morrning lämnade honom när han missade en lax som hoppade motströms. Rök föll tillbaka i väntande position, sittandes i det låga vattnet. Den långa, lockiga pälsen flöt runt om honom som tjock, svart dimma.
     Ljudet av sand under tassar nådde honom. Det var inte första gången en nyfiken förbipasserare beslöt sig för att närma sig honom. Floden som genomsyrade slätten var ett ganska välbesökt vattendrag, tyvärr. Uttrycket han vände sig om med var inte argt, men tydligt missnöjd för att förhoppningsvis avskräcka besökaren.
     Minen slätades ut av förvåningen. Molok. Rök pressade samman sina käkar, och vek avfärdande bort blicken ner i sanden. Känslor rörde sig avlägset i honom, slingrade sig som en skadad orm. Han försökte ignorera dem, men som genom ett nålstick nådde en ändå fram. Skam. Inte skam för vad han gjort, eller hur det fått hans familj att känna, utan skam för hur han såg ut. De hade alltid jämfört dem med varandra, och Rök hade hatat det, men nu kunde inte han förneka det. Ärrbildningen över hans öga var minimal, men hans tidigare becksvarta iris hade blivit grå, precis som hans.
     “Vad vill du?”

Senaste tiden hade det känts som om han levt i ett vakuum eller i en tid som stod stilla. Varenda dag kändes som en minut eller en evighet - Molok kunde inte avgöra längre. Det spelade ingen roll om det var månen som spred sitt kalla sken över honom eller den värmande solen - allt var bara en enda lång tidslöshet.
    Molok hade gett sin partner, och själsfrände, ett enda löfte. Det löftet hade omvandlat honom till ett vandrande spöke, med ett mål i sikte. Han hade lovat Nomë att leta dag och natt för att hitta deras dotter, och det var precis det han hade gjort. Han hade rört sig likt en osalig ande genom flera av landets områden utan ett enda litet spår av dottern. Molok vägrade inse att hon var borta. Det skulle innebära att han misslyckats med den enda uppgift han brytt sig om i livet. Den uppgift som faktiskt spelade någon roll.
    I sitt desperata sökande efter sin dotter fann han sig plötsligt öga mot öga med sin son. Det var som om gudarna hånade honom. Rök hade gett sig av självmant. Hade hon också det?
    “Rök,” hälsade han. Tröttheten var skriven i Moloks anlete, och kanske var det orsaken till att han inte lade märke till sin sons tillstånd direkt. Kanske var det även det starka reflekterande skenet från solnedgången som gjorde att det tog ett par sekunder innan han såg i vilket skick Rök var i. Den annars så vackra pälsen var spretig och klumpig på sina ställen och värst av allt var skadorna och det tomma, gråa ögat. Molok och Rök hade alltid varit varandras motsatser - men också varandras likheter. Nu blev det mer tydligt än någonsin, hur lik Rök var honom. Det var som om sonen blivit en skugga av sin far.
    Molok försökte att söka efter Röks blick, men det var tydligt att han inte ville se på honom. De hade aldrig haft den relation han önskade, och det var ingen annan än hans eget fel. 
    “Du är skadad,” konstaterade han tyst. “Får jag hjälpa dig?”

     “Pfft,” han ryckte obrytt på axlarna till svars, ändå fanns det något avvisande med hans uppsyn. Rök blängde på honom över axeln med sitt friska öga. “Vad menar du? Ser det inte ut som att jag klarar mig bra?” Ironin framhävde missnöjet ännu mer. Rök hade fått hjälp av en familj naktakivargar i Kawazatri, men bara med det mest akuta innan han sökte sig bort från djungeln helt. Den sista läkningsprocessen tog lång tid, och det var bara av princip som Rök inte ville låta Molok hela den sista biten. Envis, trotsig princip.
     “Om du så gärna vill hjälpa till,” fortsatte han bittert, “kan du få äran att fånga en lax åt mig, så jag slipper sitta i det här kalla vattnet.” Rök reste på sig för att ge Molok hans plats.
     “Ansträng dig inte,” muttrade han när han passerade.

Molok förvånade eller skyggade inte direkt över Röks ointresserade beteende. Snarare var han förvånad över att den yngre inte bett sin far att dra åt skogen i stället. Han var inte heller den som tog åt sig av sonens missnöje.
    “Okej,” svarade han. Det skulle inte hjälpa att argumentera mot en envis tonåring som redan bestämt sig. En fundersam rynka bildades i hans panna, och han vände blicken mot sonen.
    “Om jag fångar en fisk åt dig, får jag då hjälpa dig med dina skador?” Frågade han. Han visste inte hur länge Rök suttit här, men med tanke på hans skick kunde det inte blivit många fiskar som mättat hans mage.

Rök blängde på honom ett ögonblick. Det hängde arroganta, avfärdande kommentarer i luften, men orkeslösheten gjorde att han inte kämpade emot. Istället suckade han besegrat och vände bort blicken igen.
     “Om du fångar en tillräckligt stor fisk så.” Det var det närmsta han kunde komma ett ja tack. Medans Molok fiskade försökte Rök reda ut tovorna i pälsen. Det tog inte lång tid förrän Molok hade fångat ett par fiskar. Betydligt snabbare än han själv skulle lyckats med. Han hade aldrig varit en fiskare, och när han ännu inte vant sig vid det förändrade djupseendet var det ännu svårare. Om än det var svårt, så var det lättare än all annan jakt.
     Rök åt halva fisken innan han höjde blicken och såg på Molok igen.
     “Vart är Nomë?” Rök visste inte om han skulle kalla henne mamma längre, om han fortfarande hade rätt till det efter att ha lämnat dem utan ett endaste farväl. Men också, fanns det någon familjeband att vidhålla, mer än det blod de delade? Rök visste inte om han någonsin känt något för dem, mer än det de lärt honom som ung.