Titanias och Janos försvinnande hade lämnat Vargon ofokuserad och i sorgligt skick. Han försökte hålla sig sysselsatt med förhoppningen att de vuxna Jägarna visste vad de gjorde. För disträ för att träna och traggla böner fann han mest ro i sitt smide och hantverk. Där hade han kontroll, en känsla han inte kunde påstå att han kände resterande timmar av dygnet.
    Efter dagar av rastlös sömn var den provisoriska arbetsytan han satt upp i en enda röra – en ovanlighet för honom – med påbörjade föremål och kasserade idéer utspritt över de slitna plankorna. Han hade inte sovit mycket och efter att ha gjort om samma metallänk en för många gånger slumpade han till slut ihop med huvudet vikt under sig. Härjad av drömmar och omringad av skrot. Han vaknade först när Natascha passerade. Vad hon sade kunde Vargon inte uppfatta över sitt sömndruckna jag, och avfärdade situationen och vad än hon sagt med en axelryckning.
    "Råkade visst somna", var allt han sade.
    Ingen av dem kommenterade det ytterligare, om än han tyckte sig skymta vad han bara kunde tolka som medlidande i flocksysterns blick. Han stannade henne innan hon kunde gå vidare.
    "Innan du går. Här—testa en sak åt mig är du snäll." Han bar fram vad som liknade ett halsband med breda, rektangulära länkar vars ändar avslutades i vassa, utåtstående taggar. Det var ingen fin skapelse men det hade heller aldrig varit tanken. Han trädde det över vikaanens huvud, bara för att ge upp när hornen kom i vägen. Det var lättare att klä det runt halsen direkt. Väl fastspänt hängde det löst och alldeles för stort runt halsen.
   "Måste ta in det något. Säg till om något sticker." Vargon gick närmare och plockade bort länkar för att sedan fästa halsbandet på nytt. Nu så pass åtsittande att det nästan doldes av lockarna som letade sig mellan hålrummen. Han tog ett steg bakåt och synade sin skapelse.
   "Det är inte helt färdigt än. Behöver göra några fler justeringar." Vikaanernas halsar var långa, noterade han. Han behövde göra halsbanden bredare om de skulle komma till nytta.
    Sömnbristen gjorde honom slö och efter att ha fastnat med blicken på halsbandet ett par ögonblick för länge harklade han sig. Trots sitt gängliga yttre tornade han med sin höjd över henne på ett sätt som han inte gillade. Med bara ett steg mellan dem var han fortfarande lite väl nära och backade ett halvt steg till för att ge Natascha utrymme.
   "Halsen är ett av de viktigaste ställena att skydda. Ska skydda mot vampyrer. Det är tanken i alla fall. Var meningen att jag skulle bli klar med dem tidigare—" Innan Titania och Janos försvann. "—men det blev inte av. Tänkte försöka färdigställa dem någon natt här framöver", babblade han osammanhängande.
    "Här—låt mig hjälpa dig av med det."
    "Aj—"
    "Förlåt, det var in—"
    "Nej nej, det är okej. Be inte om ursäkt."
    Leendet han gav henne var trött men genuint. Han hade ingen ork att invända. "Okej. Tack, Natascha."

[Ensamt roll mellan Vargon och Jägarnas npc Natacha.]