Det var sen kväll. Himlen var för mörk och djup för att några stjärnor skulle synas denna natt. Månens bleka sken fångades i flodens krusningar, bländande vita som silvriga fiskar. Här, sittandes på en stock som vätte ut och upp över vattnet, kände Esseles något som hon antog var sinnesro. Ensam och snarare en del utav mörkret än något i den. Ljudet av forsande vatten och nattfåglarnas enformiga sånger gjorde det lätt att låtsas om som att man inte fanns. Som om man bara var en åskådare, dold för resten av världen. Som om man var ett spöke.
     Steg som rasslade bröt igenom den inte alls så tysta tystnaden. I hopp om att förbli oupptäckt satt hon orörlig kvar. Men stegen kom närmare, innan de slutligen upphörde bakom henne. Någon hade hittat henne. Det var väl inte oväntat, men hon kände sig besviken över att det inte tagit längre tid. Det var inte första gången hon rymde hemifrån. Det var egentligen en flykt från alla känslor och allt bråk. Det kändes som att hela dagen hade bestått av bråk. Bråk med Zygeria, med Dev, Greta, och mamma. Det var efter såna dagar som hon sedan på kvällen helt enkelt inte kunde stå ut med tanken på att behöva krypa ned i lyan bredvid dem. Ibland kände hon sig mer som deras fiende än något annat.
     Ess gav upp, och såg sig motstridigt om. En mild förvåning mjukade upp hennes anlete när hon mötte sin morfars gröna, stadiga blick. Hon dolde den snabbt bakom ett bittert uttryck, blicken smal och synande.
     “Har mamma skickat dig?” frågade hon. Vattnets porlande dränkte en uppgiven suck. “Hon har väl lessnat på att leta efter mig. Är väl lika bra…” Orden som varit menade att vara vassa och nonchalanta kom istället ur henne sorgsna och kraftlösa. Den känslomässigt utmattande dagen hade tärt på hennes försvar.

Sleazoid hade precis börjat sitt väktarpass när dottern hade närmat sig honom med en förfrågan att söka rätt på en av hennes valpar. Esseles hade sprungit iväg efter ett bråk och Laya trodde att det kanske skulle gå bättre för honom att tala henne tillrätta. Han hade gått med på att hålla ett öga öppet efter henne när han fortsatte sin patrullering. Det var alltid någonting på gång med den där kullen valpar, alltid något bråk eller tjafs. Det hörde väl i och för sig till åldern, men det här var nog den kullen som hade svårast att komma överens av vad han sett på länge. Han hade dock börjat få vissa misstankar om vad som kunde ligga bakom en del av det hela, hade börjat se allt mer tydliga tecken på att det var en mörkerkraft som spökade hos det ena barnbarnet. Det blandat med systrarnas empatikrafter kunde göra situationen väldigt explosiv väldigt fort. Det var dock en nyhet som han inte var säker på att den unga valpen skulle kunna hantera ordentligt utan att det skulle tas på fel sätt, inte riktigt ännu. Det bästa han kunde göra för henne i stunden var att stötta henne. Det var de tankarna som han resonerade över då han till sist fått syn på Esseles sittandes vid en av floderna. Han gick fram och slog sig ner bredvid henne under tystnad. Hade inte tänkt bryta tystnaden och lugnet om hon själv inte tog initiativ till det. Ibland behövdes tystnaden, det var något han själv ofta eftersökte också, men det verkade inte vara nu.
''Ja'' konstaterade han även om hon redan visste om svaret. Självklart var det hennes mor som sökte efter henne, självklart oroade hon sig. Den glödande gröna blicken vändes ner mot valpen då han hörde hennes nästkommande ord.
''Varför säger du så Esseles?''. Stämman var inte på något vis dömande eller ilsken, snarare vänlig och intresserad. ''Din mor älskar dig vet du, det gör vi alla'' lade han till och lät blicken vandra ut mot vattnet igen, väntandes på hennes svar.

“Inte Dev,” kontrade hon raskt. “Hon hatar mig, det har hon själv sagt.” Esseles såg efter en reaktion i morfaderns ansikte. “Men det gör inget, för…” Hon förmådde sig inte att säga det. En tung suck fyllde tomrummet orden lämnade efter sig.
     “Ingen tror jag märker nåt. Alla tror jag är för korkad för att förstå hur mycket de inte tycker om mig.” Hon gav honom en menande blick. “Alla tycker bara jag är dum och jobbig.” Även om hon gjorde allt i sin makt för att inte låtsas om att den frustration och bitterhet som hon verkade locka fram i så många så sårade den henne. Ibland kändes det som att ingen ens ville försöka förstå henne. 
     “Så då kan jag lika gärna vara dum och jobbig.” Rösten var liten och uppgiven. Även de gånger hon ansträngde sig för att göra en vänlig gest så uppskattades den inte riktigt. Bara för att det inte kom naturligt för henne så tycktes alla tro att hon hade en baktanke med allt.

Han suckade smått över den ungas ord och skakade på huvudet. Valpar hade en sådan tendens att förstora upp allt de slängde ur sig. Det verkade svårt att hantera känslor i deras ålder. Själv kunde han inte minnas att han haft den svårigheten, men å andra sidan hade han inte haft några kullsyskon att kivas med, och en hel hop andra problem.
''Ni valpar säger sig hata ett nytt syskon varannan dag, så jag tror knappast att du behöver ta just det alldeles för personligt'' svarade han och gav henne en menande blick. Han försökte låta lite lättsam, om än han inte ville förminska hennes känslor. Det verkade trots allt tynga på henne. ''Det är lätt att sådana starka ord flyger ur en i stundens hetta, utan att man nödvändigtvis menar dem. Men det är självklart aldrig roligt att höra'' fortsatte han. Han hade aldrig varit särskilt bra med ord, speciellt inte uppmuntrande, stöttande ord, så han visste inte riktigt hur det skulle tas emot av den unga valpen.
Han lät skuggbenet formas under honom igen så han kunde sträcka ut sin framtass för att lägga den runt om valpens rygg. ''Jag vet precis vad du menar, att det inte spelar någon roll vad man än gör för det förändrar ingenting. Den känslan kan vara väldigt stark och övermäktig, så varför ens försöka till sist?''. Hans stämma var lägre, mer allvarlig, och det var tydligt att han talade från egna erfarenheter. ''Men jag lärde mig med tiden att det inte gjorde mig själv några tjänster. Att spela dem direkt i tassarna och på så vis bevisa att de skulle ha rätt skadar mest bara dig själv i slutändan''. Han vände ner blicken mot henne. ''Jag kan se vilken fantastisk individ du är när du får chansen, och jag tror att du och jag är mer lika än du tror''. Han log smått. ''Inte dumma och jobbiga, snarare bara lite missförstådda och annorlunda''. Han ville inte gå in på för mycket detaljer ännu, det fick vänta till ett senare tillfälle, men han hoppades att hans ord kanske hjälpte henne lite grann.

En del av henne ville protestera, påminna honom om hur hon aldrig hade hört Dev och Zygge bråka på det sättet. Men även om hon inte kunde hålla med honom till fullo, så tog hon emot dem. Kanske skulle de ha betydelse en dag, men för stunden kändes de som en klen tröst. Ess suckade tyst, om än hans ord kanske inte hade den tröstande inverkan som de var ämnade att ha, hade hans blotta närvaro det.
     När han jämförde henne med sig själv kunde hon inte låta bli att le lite grann. Hon försökte dölja den plötsliga glimten av stolthet och beundran när hon såg upp på honom.
     “Var du som jag?” viskade hon förundrat. “Men, du är ju så…” Hennes uttryck blev tankfullt när hon försökte hitta rätt ord. “Du. Du är ju så bra,” hon såg oförstående på honom.
     “Kan jag bli som dig?” Ett stygn av rädsla färgade av sig på hennes röst; rädsla för vad svaret skulle vara.

Han log över komplimangen och nickade sedan för att förstärka budskapet.
''Ja, inte exakt, men ganska likt'' började han och vände blicken ut över vattnet när han tänkte tillbaka på sin uppväxt. ''Jag hade inga överlevande kullsyskon, men istället en hel flock som såg ner på mig för mitt nattvargsblod. De var stolta giftvargar förstår du, och min mörkerkraft var inte önskvärd''. Han kunde inte låta bli att slås av de negativa känslorna som minnena förde med sig, även om de på äldre dar inte påverkade honom riktigt lika mycket.
''Jag var alltid den konstiga, jobbiga och den som alla skyllde allting på, och värre blev det när min mor fick min yngre halvbror med flockens ledare''. Visserligen hade han och Dislo fått sig en bra relation senare i livet, men den delen av hans liv skulle för alltid vara kantad av känslor av utanförskap, skam och sorg.
''Det var inte förrän jag flydde från flocken och till sist hittade Qu som jag insåg hur normala relationer faktiskt kunde kännas. De räddade mig, och formade mig till den jag är idag''. Han hade väl inte avsett att detta skulle bli en sagostund om svunna tider, men det kändes relevant till ämnet ändå.
''Såklart du kan, med mycket jobb, motivation och envishet så kan du bli i princip vad du vill'' svarade han uppmuntrande och kramade om henne för en kort stund. ''Fast, om du vill bli som jag så rekommenderar jag att behålla alla dina ben om du kan, den delen behöver du inte eftersträva'' lade han till med en tydligt skämtsam ton och skrattade roat åt sina egna ord. Det låg dock en något allvarsam sanning långt bakom skämtet, det medförde bara problem med att sakna ett ben, om än han hade sina metoder för att delvis väga upp sitt funktionshinder. Han hade dock kommit till en acceptans över sitt tillstånd för länge sedan, trots svårigheterna som tidvis ställde till det, och att skämta om det hade aldrig berört honom negativt.