"Så du har ingen aning om var han kan vara?" Blair såg uppfodrande på sin brorson. "Förstår du hur mycket skit jag kan få för det här? Ja, Nomë, det är klart att jag kan hålla koll på dem, heh- Mörkö, kom igen." Han hade noterat Röks frånvaro igår kväll, men det hade ännu inte börjat oroa honom på riktigt. De började bli äldre nu, och lite frihet kunde de ändå räkna med - tills de började springa bort sig, det vill säga. Blair kunde inte låta bli att minnas hur han själv hade dragit när han var liten, och grimaserade nervöst inför tanken på att behöva förklara för Nomë och Molok att deras son gett sig av för att finna sig själv, eller något sådant. Var var den där killen?
     Fortfarande misstänksam studerade han sin brorson igen. De hade en förmåga att gadda ihop sig mot Blair, och han hade ingen lust att hamna i trubbel på grund av några ungvargar.
    "Han kan ju inte ha gått upp i rök", funderade Blair och flinade åt sig själv. Mörkö rörde inte en min, så han slätade snabbt ut flinet och fortsatte, "någonstans måste han vara. Lÿs kanske vet?"

Mörkö gick inte jättebra ihop med Blairs humor. Han stirrade tyst framåt och låtsades inte om farbroderns försök till att göra sig lustig på hans brors bekostnad. Visst, Rök hade alltid varit freaket av syskonen. Efter Lÿs, möjligtvis. Men konstig. Passade aldrig in. Var aldrig rolig. Men han var Mörkös bror, ändå. Någonstans inom honom kände Mörkö en pliktskyldighet. Blair och Molok höll ihop genom allt. Borde Mörkö och Rök göra detsamma?
"Nej. Ingen aning."
Blicken gled över landskapet. "Lÿs vet knappast. Du är vuxen, du borde vara mer ansvarsfull."
Mörkö såg på sin farbror med svarta ögon, och var tyst för ett ögonblick. En tanke slog honom plötsligt. "Han kanske är död."

"Du är vuxen, du borde vara mer ansvarsfull." Blair saknade när valparna var yngre. De var mycket gulligare då, och betydligt trevligare att umgås med. Han var inte förtjust i tonårsattityden.
     "Ska jag torka dregel från dig när du äter också eller?" Blair stirrade tillbaka utan att vika med blicken. "För om du vill att jag ska behandla dig som att du är tre igen, Mörkö, får du säga till. Ni är tonåringar nu, inte små valpar." Blair fnös, men visste att han bet tillbaka för att han hade lite dåligt samvete. Det var dock inget han tänkte visa för Mörkö. Irriterat skakade han på huvudet.
     "Varför skulle han vara död, hm? Om du försöker få mig att må dåligt har du valt fel samvete att klösa på. Skärp dig och hjälp mig att få rätt på din bror nu."

Mörkö motstod lusten att himla med ögonen åt Blairs uppläxande. I rent trots blängde han istället tillbaka. Det kändes ändå som att han träffat en öm punkt. Det var inte alltid så lätt att få farbrodern att bita tillbaka på det sättet.
     "Det sa jag inte!" snäste han tillbaka, dålig på att dölja sin irritation. "Spela roll, det är ju inte mitt fel att han stack. Han kanske tröttnade på allt daltande. Vi är ju tonåringar nu, visst?"
Mörkö gillade inte att bråka med Blair, men han gillade att vända hans ord emot honom. Röks försvinnande orsakade en del stress. Dessutom kunde han inte bara lägga sig på rygg som en svag valp heller. En ny tanke slog honom och han försökte flika in sin idé innan Blair kunde bita tillbaka. "Han kanske blev kidnappad av den där haggan. Hon har visst nåt emot oss."
     Referensen till den svartvita honan, orsaken till Mörkös alla mardrömmar och rädslor, kunde ligga bakom. Mörkö rös motvilligt vid tanken på de där röda ögonen, det ärrade bleka ansiktet. Han var rädd för henne, så han försökte reducera henne till en hagga för att lätta på skräcken. Förhoppningsvis var det inget som märktes utåt.

Nä, det var ju inte Mörkös fel att Rök hade försvunnit, och det visste Blair också. Han suckade åt att han tillät sig själv att sjunka till att tjafsa med en ung tonåring, men något Mörkö sa kittlade hans minne. Något Xihali hade sagt, för länge sedan när de träffats i Islagunen, om valpar som försvann i de här områdena. Hm. 
     "Oss?" Blair fnissade till. "Du var typ, fem, när det hände. Hur tänker du dig att det var personligt, egentligen? Varya må vara småsint, men det hade nog betydligt mer att göra att du var Nomës valp än att du har massa dödsfiender." Blair samlade sitt flin och såg nu med nytt allvar på Mörkö. "Oroa dig inte. Oavsett om någon tagit honom eller om han strövat iväg så ska jag hitta honom. Det är sånt jag gör. Vill du med?"

En ogillande rynka tog form över Mörkös nosrygg. De svarta ögonen blixtrade till. Att höra hennes namn fick honom att motvilligt rysa till.
"Det låter nästan som att du försvarar henne," muttrade han och vevade demonstrativt med sin benstump. "Var det liksom opersonligt när dom slet benet av mig och nästan dödade mig? Vem av hennes barn hade mamma slitit lemmarna av?"
Mörkö fnös och breddade ut vingarna, redo att ta till luften. Självklart skulle han följa med. Rök var ändå hans brorsa. "Bäst Rök dyker upp fort."

[Avslutat!]