Det är kväll och solen har nästan försvunnit bakom horisonten. Natten är på intågande och det är kyligt i luften. Andedräkten står likt vita moln kring vargens nos. Dantes resa hade tagit honom mot Ken-Yak. Han har nästan nått Snöstrand. Varför han tagit sig hit är han inte riktigt säker på. Senast han mötte sin bror var i Tassemark. En av de bröder han förlorat. Den som han aldrig trodde sig skulle finna igen. Kanske är det familjebanden som drar i honom. Kanske är det som fått honom att ta den här vägen? Den högresta hanen rör sig tyst framåt. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och den rubinröda blicken är vaken. Vad han hoppas finna här vet han inte säkert, som sagt så är han inte ens säker på varför han tagit sig just hit. Men det är väl lika bra att försöka ta reda på det. Även om brodern inte skulle vilja se honom igen. De är inte samma personer som de varit. Båda har vuxit upp och blivit allt för olika. Dante var van vid att ses som oduglig i sin mors ögon. Men det gjorde väldigt ont att höra det från brodern. Den bror som han inte vuxit upp med. Den bror som inte var där. Det stinker av något oförklarligt här. Som förruttnelse. Dante andas med munnen och tungan hänger ner över hakan. Han skyndar på stegen för att i alla fall komma fram till Snöstrand innan det är allt för mörkt. Med ett djupt andetag fyller han lungorna med luft. Sedan andas han rosslande ut. Nej, det var inte hans rosslande andetag. Dante fryser i steget och ser sig om. Han ser ingenting åt höger eller bakom sig. Han vrider huvudet åt vänster och möts av den mest hiskeliga syn han någonsin vilat blicken på. Ett kadaver av en varg. Den rör på sig. Den befinner sig alldeles nära och kommer mot honom med obalanserade steg. Flyktinstinkten sätter in och Dante vänder helt om och tar sats för att springa. Här vill han inte stanna kvar. Men hans flyktväg är redan avbruten av fler vandrande kadaver. Det stinker av ruttnande kött och de saknar både en och flera kroppsdelar. Dante kvider till när vargkadavret bakom kastar sig över honom. Som på befallning kastar sig de andra över honom med. De besitter en styrka Dante inte hade förväntat sig. Han tjuter av smärta när de river och sliter i hans skinn. Han tjuter tills han inte längre ha luft kvar i lungorna. Sedan blir allt svart.

[AVSLUTAT]