Adena hade känt av vaga signaler tidigare under dagen, men hade envist ignorerat dem och fortsatt vandra. Till skillnad från hennes egna föräldrar hade hon inte fixat iordning varken en lya eller ett säkert hem tills födseln. Det spelade ingen roll om de överlevde eller dog. De var värda lika mycket som luft för henne.
   Men när smärtan oväntat kom tvingade hon sig själv att stanna upp. Bredvid henne fanns lägligt en enorm taggig buske som gav någorlunda skydd från den hettande solen. Utan att tveka trängde hon sig igenom det trassliga och vassa buskaget, ignorerade det faktum att det rev upp små skärsår i hennes tjocka hud.
   Flämtande slängde hon sig mot marken. Hennes andetag var snabba och smärtan obeskrivlig. Adena kunde inte låta bli att skratta högt åt situationen hon hamnat i, som han försatt henne i. Skrattet blev dovare ju mer smärtan ökade. Att ha ont var något som aldrig stört henne, snarare tvärtom. Hon njöt av det, det fick en att känna sig levande.
   Ett gny fick Adena att höja på huvudet och se bakåt. Hon fnös kort, och blicken smalnade av vid åsynen. En liten, knubbig och ful valp. Den pep högt i sökandet efter sin moders värme och försökte med darrande steg att ta sig närmare henne. Adena var tvungen att erkänna att det var något utav de fulaste hon sett. Så svag, så obetydlig, så patetisk. Hon hade all makt i världen att göra vad hon ville med den. Adena kunde låta den leva, men också låta den dö. Eller helt enkelt lämna den till sitt egna öde och låta naturen göra sitt.
   Ilskan och hatet växte ju mer hon såg på den. Ett hotfullt, dovt läte brummade ur bröstet på henne när den närmade sig, ovetandes att den vandrade rätt in i djävulens käft. Med en snabb rörelse hade hon dragit valpen intill sig och blottat de vassa tänderna.
  “Lilla vän”, väste hon moderligt och kärleksfullt. “jag hjälper dig bara från en plats full av elände.” Hennes käkar låste sig kring dess ryggrad och gnyet som nyligen drivit henne till vansinne tystnade. Ett belåtet, blodigt flin spred sig på hennes läppar samtidigt som hon lät den döda valpen falla till marken.
   Det dröjde inte länge till den andra valpen kom. Med hennes käftar kring dess sköra kropp sjöng hon en låg vaggvisa. Vid dess slut lät hon den livlöst falla till marken bredvid sina syskon. Hon gav dem en blick av avsky innan värkarna åter satte igång.
   Hennes kropp darrade av smärtan och hon flämtade när den tredje valpen kom till världen. Adena var redo, hennes käft öppen. Precis när hon skulle sätta stopp för den lilles liv, innan det ens börjat, gav valpen ifrån sig ett ilsket litet läte. Trots att den ännu inte kunde se, kunde hon känna den brinnande ilskan från valpen när den gjorde ett patetiskt försök till att bita tag i hennes nos. Hon drog undan huvudet, och rynkade på pannan åt valpen som lagt sig intill sina syskon. Den var en reflektion av henne.
   “Nåväl”, suckade hon och sänkte huvudet. Trots att hon inte ville erkänna det så var hon utmattad. Det hade tärt på henne mer än hon förväntat sig att föra barn till denna värld, och när den sista valpen anlände gjorde hon ingen ansats till att ens se på den. Adena kunde bara anta att den skulle vara lika ful och patetisk som de andra.
   “Ni är trots allt eldens skapelser, precis som jag”, viskade hon dovt för sig själv. Ett litet flin spred sig på hennes mörka läppar samtidigt som hon flyttade huvudet närmare dem. “och om ni inte sköter er, så äter jag upp er.”

[Adena är redan best mom, valparna är födda!]