Den snövita valpen rör sig i mörkret på marken mellan träden i Kaiwood. Det är sen eftermiddag och solen är på väg ner. I skogen är det mörkare. De känsliga ögonen ser bättre i mörker. I ljus är hon helt blind. Det är inget hon gillar. Men hon förlitar sig inte på synen. Har aldrig gjort. Hon förlitar sig på hörseln istället. Hon har en väldigt bra hörsel.
Den snövita valpens vingar är mjukt vikta mot kroppen. När hon flyger över himlen kan hon liknas med en snövit duva. Det är därifrån hon både fått sitt namn och sitt smeknamn. Duvan. Med lätta ljudlösa steg vandrar hon fram över marken. Rör sig med smidiga rörelser. Öronen står spetsade på huvudet och hon söker av hela området. Kan höra minsta ljud i hela skogen. Nästan. Men när hörseln är fullt utvecklad skulle hon kunna höra så mycket mer.
Hon kommer fram till en glänta. Solen har redan vandrat ner så långt att gläntan inte nås av solskenet. Duvan vandrar ut och sätter sig mitt i gläntan. Det är ingen stor glänta. Mest en plats där träden växer lite glesare än i övriga skogen. Det kanske inte kan räknas som en glänta ens. Den vita svansen och de vita stjärtfjädrarna ligger rakt ut på marken bakom henne. Vingarna vilar mot kroppen. Öronen vippar fram och tillbaka på det snövita huvudet. Fångar upp minsta lilla ljud. Hon har redan upptäckt ljudet av tassar och andetag och hjärtslag som kommer närmare. Vandrar häråt. Duvan ser sig omkring. Nosar i luften. Men det är inte mycket vind i den här skogen. Dofterna står stilla. Hon ruskar på huvudet så att öronen ger ifrån sig ett fladdrande ljud. Vingarna fälls ut halvt i rörelsen men lägger sig tillrätta mot hennes kropp igen. Hon vrider på huvudet och ser åt det håll ljudet från den andra vargen kommer ifrån. Hon ser suddiga skepnader. Försöker fokusera på allt i skogen. Men med nedsatt syn är det lite svårt. Men snart får hon syn på något svart och lila. Något välbekant.

[PAX TILL SHIVA]

Hon sitter lugnt kvar och inväntar honom. För hon har en känsla av att han är på väg åt just det här hållet. Ljuden avslöjar det oxå. Duvan ger ifrån sig ett nöjt kuttrande ljud och öronen klipper till på huvudet. Hon uppskattar faktiskt den unga hanens sällskap. Mer än vad som är normalt till och med. Men hon är för ung för att det ska betyda något för henne. Hon uppskattar honom som en kamrat. Hon hoppas åtminstone att det är det han är. Han kommer närmare. Hon ser på honom. Studerar hans suddiga konturer och ett lurigt leende leker på hennes ljusa läppar.
"Jo, det vore väl konstigt annars. En medlem av TBB har väl trots allt rätt att befinna sig på reviret?" Svarar hon honom och leendet utvecklas till ett lekfullt flin. Ja, nu är hon en medlem av TBB. Även om hon ännu inte mött ledaren direkt. Såklart följer hon ledare. Det verkar vara en mäktig hona med en del egna idéer. Det kan bli intressant att se hur det hela utvecklas. Men den hon har störst respekt för är den stora Hielo. Hanen som tagit henne till reviret och talat om flocken och vad som gäller. Hon lyssnar på honom.
Men nu är det Shiva som har hennes fokus. Det är hos honom hennes intresse ligger för tillfället. En flockbror? Och nog är hon stolt över att ha fått bli en i TBB.

Hon nickar glatt. Så är det. Hon är medlem av TBB. Den flock Shiva är med i. Hon sveper till med svansen innan den lägger sig kring hennes tassar igen. Hon har inte flyttat på sig. Sitter kvar där hon sitter och blicken är fäst på Shiva. På hans svarta och lila skepnad. Hon finner hans utseende unikt och intressant. Ena sidan är lila och den andra svart. I mörker skulle han kunna kamouflera sig bra om han vänder rätt sida till. Hon kuttrar lätt. Hennes sätt att fnittra.
"Det Kali berättade om flocken gjorde mig intresserad. Sen mötte jag Hielo och han tog mig med till reviret. Sen fick jag klara mig själv". Hon ser på honom. Lite lurigt och som om hon väntade på en reaktion av något slag. Sen innan han hinner säga något tar hon till orda igen.
"Jag var redan med i flocken när vi möttes förra gången. Men jag sa inget". Säger hon och ger ifrån sig det där kuttrande ljudet igen. Roande. På ett sätt hade hon kanske velat lära känna Shiva utan det där hela flocktillhörighets grejen. Och sen hade det slutat med att hon inte berättat alls.

Öronen klipper till på hennes huvud.
"Jag sa inget för att jag kanske ville testa dig. Se vem du var utan alla flockförpliktelser och jadijadija". Ja, hon uttrycker sig faktiskt på ett sådant sätt. Och när hon uttalar det sista himlar hon lätt med ögonen. Det kändes nästan som att Shiva anklagade henne för att inte ha sagt något. Det gillar hon inte alls.
Hon reser sig upp och sveper till med svansen. Blicken har släppt Shiva för en stund och hon liksom ser sig omkring i gläntan hon fortfarande befinner sig i. Hon lyssnar till skogens andetag. Alla ljud som finns runt omkring. Sen fäster hon blicken på Shiva igen.
"Jag vet inte om någon annan än Hielo vet om det. Han berättade att han är beta".
Hon ruskar lätt på huvudet och sätter sig ner. Högra bakbenet lyfts och börjar klia henne bakom örat. Sen rätar hon på sig igen. Reser på sig och ruskar på hela kroppen.
Hon ser därefter åter på Shiva igen.
"Jag har inte mött ledaren ännu. Bara sett henne lite flyktigt. Jag var med under flockmötet". Säger hon. Duvan vill faktiskt möta ledarinnan av TBB. Men denne verkar vara en upptagen hona. Upptagen med allt vad flocken nu går igenom.

Hon slappnar av en smula när Shiva verkar bli på bättre humör. Självklart. Det var förmodligen tanken på att Kali kanske vetat före honom som var skon som klämde. Under deras första möte hade han berättat att han inte var så förtjust i sina systrar. Fastän de är familj och han ändå inte kan hata dem. Duvan fick uppfattningen om att det kanske är en liten tävling som driver Shiva. Att han vill vara bättre än sina systrar. I Duvans ögon är han mycket bättre än Kali i alla fall. Men samtidigt är Kali intressant på ett helt annat sätt.
Hennes leende blir lurigt igen när han talar om test. Åter undslipper henne det där kuttrande ljudet. Hon höjer nosen lite. Kanske en liten högdragen gest men hon sänker nosen igen och ser på Shiva.
"Du är inte som andra jag mött. Kanske ville jag lära känna dig på ett mer neutralt plan. Även om TBB's revir kanske inte är ett bra val för att vara neutral. Men du var inte elak i alla fall". Säger hon och sätter sig åter ner igen och den där luriga uppsynen vilar över hennes anlete. Vad hennes ord kan antyda är något man kan grunna på hur mycket man vill. Bara hon vet vad hon menar. Hon gillar att vara kryptiskt och gåtfull. Mystisk. Det är en lek för henne. Det är så hon roar sig. Men hon kan inte neka till att det är något speciellt tilldragande med Shiva.

Hon kuttrar åter. Ja, hon roas av sitt eget ordval. Men det var det bästa hon kunde komma på just då. Och det var roande. Hon sveper svansen om tassarna och stjärpfjädrarna ligger på marken rakt ut från koppen bakom henne. Stjärtfjädrarna är ihopfällda mot svansen när de inte används. Och så fort hon flyger fälls de ut likt en duvstjärt.
Öronen klipper till på hennes huvud när hon studerar Shiva. Det luriga skepnaden över hennes anlete ligger kvar. Oförändrad.
"Varför tjura över det som var. Det har redan hänt. Det går inte att ändra på". Säger hon bara lugnt och reser sig upp igen. Rastlös är hon, ja. Det har hon alltid varit. Därför är hon så aktiv. Och att utforska Kaiwood dämpar hennes rastlöshet väldigt bra.
"Ta det som det är nu. Nu vet du i alla fall". Säger hon innan något busigt kommer över hennes luriga anlete. Hon snabbt är framme vid Shiva och ger honom ett tjyvnyp på halsen varefter hon rusar rakt förbi honom.
"Hon kuttrar och skrattar.
"Fånga mig om du kan". Ropar hon åt honom och rusar iväg.

[xD Kom inte på något bättre.]

Hon skrattar kuttrande och springer mellan träden. Hon hör Shiva bakom henne. Han kommer allt närmare. Och snart finner hon sig nedtryckt mot marken. Hmpf. Det där var inte snällt. Duvan reser sig snabbt och ruskar på kroppen. Vingarna fälls ut en bit. Sedan tar hon sats och kastar sig efter Shiva och tar upp jakten. Men den här gången rör inte hennes tassar vid marken. Hon är mycket snabbare när hon flyger. Och som tur är är hon så liten, eller så växer träden inte allt för tätt, för att hon ska kunna susa mellan stammarna utan att slå i något.

[Kortis. :P]

[Sorry för segt svar, men har haft noll rollust för Shiva... Ska skärpa mig nu ;p]

Träff.
Det var med ett skratt han lämnade henne bakom sig och rusade bort mellan träden, denna gång i lite långsammare takt. Han ville inte göra henne arg eller irriterad, så han valde att inte springa lika fort som han kunde. Men han skulle snart inse att det inte behövdes.
Då Duvan lämnade marken och valde att flyga istället för att springa blev hon genast mycket snabbare. Och Shiva märkte att hon faktiskt kunde mäta sig med hans snabbhet.
Han var inte van vid det, inte van vid att någon kunde springa lika fort som honom. Eller röra sig lika fort kanske var ett bättre ord, för tekniskt sett så sprang ju inte den lilla albino vargen, hon flög. Och att hon nu rörde sig lika fort som honom tyckte han var mycket fascinerande.
Han hoppade smidigt över en trädstam, kastade en snabb blick över axeln. Jodå, hon var alldeles bakom honom. Och han tyckte det var kul, att faktiskt ha någon som han kunde leka med och som han inte bara sprang ifrån så fort han fick chansen.
Återigen lämnade ett skratt honom, ett skratt av glädje.

Hon hinner snabbt ifatt honom. Att ta luftvägen har alltid gått snabbare än att springa själv. De korta benen hänger oftast inte med och hon har lätt för att snubbla. Men när hon flyger är hon mycket smidigare och snabbare. Därför väljer hon att flyga för det mesta. Men en promenad är inte helt fel det heller.
Hon kuttrar glatt när hon hör Shiva skratta. Så här kul har hon inte haft på länge. Aldrig faktiskt. Hon har alltid varit ensam. Aldrig haft någon att leka med. Det är inte alls kul att vara ensam. Och i Shiva's sällskap trivs hon väldigt bra.

[hihi :3 kort]

[Kanske blir lite pp nu, men det får du leva med ;ppp Fattade inte riktigt ifall hon tryckte ned honom när hon han ifatt honom, men gissar att hon gjorde det eftersom de faktiskt leker.]

Han hade hunnit en bit ändå. Visserligen inte särskilt långt, men fortfarande en liten bit. Och sedan kände han hur hennes tassar nådde hans rygg och det var med en svag duns som han föll till marken. Nosen begravdes under mossan som revs upp när han gled en bit framåt och han lyfte huvudet snabbt, ruskade på det och fnös.
Sedan kunde han inte hålla tillbaka skrattet, utan visade sin glädje igen.
Det här var kul!
Han hade inte haft många att leka med under sin uppväxt. Systrarna hade inte varit mycket att ha, och de andra valparna hade hållit sig lite för sig själv. Dessutom kanske han inte hade gjort det bästa intrycket med sina relativt elaka kommentarer och skämt. Till viss del fick han skylla sig själv, antog han. Men fortfarande hade de andra varit överdrivet känsliga, det gick inte att bortse ifrån. Och när han tänkte efter, ville han verkligen leka med någon som inte kunde tåla ett skämt?
Duvan däremot, hon kunde han skämta med. Visserligen hade han väl aldrig varit lika elak mot henne som han brukade vara mot andra, men ändå...
Det var annorlunda med henne helt enkelt.

Han åldade en aning för att komma undan hennes tassar, snurrade sedan runt så han låg på rygg.
"Du är lika snabb som mig," konstaterade han med ett slugt leende.
Han tyckte att det var något bra, något positivt. Att inte behöva vara ensam om den snabbhet han ägde. Det vra bra, nästan så han kunde säga att det var perfekt. Nu hade han någon han kunde leka rättvist med.
"Åtminstone när du flyger... Du är den första jag har träffat som är det."
Han log emot henne.

[Vad jag fattade som står hon typ halvt över honom nu? Säg till om jag har fel. xD Liiiiite pp om det är okej. :3]

Hon kuttrar sitt säregna skratt och flinar busigt åt Shiva som hon lyckades trycka ner i marken. Men hon gjorde det inte på något brutalt sätt. Endast på lek. För trots att hela Duvans liv varit blodigt allvar vet hon hur man leker och har kul.
Shiva ålar fram en bit och lägger sig på rygg. Hon ser på honom och placerar mjukt en tass på hans mage.
"Om man inte kan klå någon på ett sätt får man komma på något nytt". Säger hon lite kryptiskt och ler lite mystiskt åt honom.
"Kanske jag en dag kan vara snabbare i luften än vad du är på marken". Säger hon med en busig och utmanande min. Sen tar hon bort sin tass från hans mage och går förbi honom. Hon sveper medvetet till med sin svans över honom för att retas. Stjärtfjädrarna är mjukt ihopvikta nu när hon inte flyger. Hon ger Shiva en busig blick och fortsätter sedan vandra iväg. Kanske han hajar vinken och följer efter henne. Det hoppas hon lite på i alla fall.

[Haha, jag tror Duvan redan nu är en lurig, mystisk och oberäknelig ung hona. xD]

Han såg bara på henne med en intresserad blick. En fascinerad och förundrad blick. Och sanningen var den att han aldrig hade trott att det fanns någon varg som var som Duvan. Som kunde få honom att känna sig så varm och lycklig.
Visserligen Ijin, modern... Men det gick inte att jämföra. För inte hade Shiva någonsin umgåtts på detta sätt med någon.
Han låg bara helt tyst, även efter att hon hade talat, och såg på henne. Granskade varje litet ansiktsdrag och kände sig glad över att få vara där, vara med henne. Det var en känsla som han endast hade då han var i närheten av denna varghona, den lilla, vita, bevingade.

När Duvan sedan valde att vandra sin väg blev det fart på Shiva. Snabbt var han på tassarna och följde henne likt hans egna svans följde honom.
"Snabbare än mig? Hah, skulle inte tro det! Jag känner att fortfarande har min kraft inte utvecklats helt, så det finns inte en chams att någon kommer att vara snabbare än mig när jag är vuxen!
Svansen svepte bakom honom och öronen var spetsade. Det var med spänstiga och nästan stolta steg som han vandrade bakom henne. Som om han ville visa upp sig, få henne att se på honom. Egentligen lite löjligt med tanke på hans unga ålder, men det var inget han tänkte på. Det var bara sådan han var i hennes närhet.
Och han ville faktiskt det, att hon skulle se på honom.

Hon hör honom följa efter henne och ett leende leker på hennes läppar. Öronen vinklas bakåt mot Shiva och hon lyssnar på vad han säger. Hon vänder på huvudet och ser bak på honom. Hon kuttrar lätt.
"Det vår vi allt se". Säger hon lurigt och kanske även utmanande och sveper lite extra med svansen. Vingarna ligger mjukt vinka mot hennes sidor och nackfjädrarna ligger vilande.
Hon stannar upp och vänder sig mot honom.
"Har du några mer planer när du växer upp. Förutom att blir snabbast i världen". Säger och tystnar för att vänta på ett svar. Hon vill faktiskt veta allt om Shiva. Han är den hon är mest intresserad av. Nog är Kali intressant hon med. Men på ett helt annat plan. Duvan tycker bara det är otroligt kul att retas med Kali. Försöka locka fram reaktioner hos henne. Det är skitkul. Men med Shiva. Han intresserar henne på helt andra sätt. Och hon vill verkligen veta allt om honom.

Han stannade bakom henne, och ögonen liksom glittrade när han insåg att hon tittade på honom. Han kände sig faktiskt lycklig, och att hon frågade honom saker gjorde honom ännu gladare. Riktigt varför var han inte säker på, men det kändes bra då hon ville veta saker om honom.
"Ja, att bli sabbast i världen skulle inte vara helt fel," sade han glatt innan en fundersam min drog över hans ansikte.
Vad ville han mer?
"Sen vill jag också ha en hög position inom flocken, kanske till och med få ta över ledarplatsen efter mormor... Men det är inte nödvändigt, jag är nöjd så länge hon ser mina kunskaper och talanger, och belönar mig efter min hängivenhet och mitt engagemang."
Han tystnade några ögonblick och sedan drog ett retsamt leende över hans läppar.
"Fast det viktigaste är ändå att jag kommer högra än mina systrar i rang."
Man kanske inte kunde ana det på Shiva när han var i Duvans sällskap men sanningen var den att han var en riktigt ond liten varg. Han gillade att plåga sina byten innan han tog deras liv, och hans högsta dröm var egentligen att uppnå en position så att han kunde bossa och jävlas med sina systrar.
I hans ögon var de inget värda.

Hon kuttrar glatt åt hans ord. Sveper åter till med svansen och öronen klipper mjukt till på huvudet.
"Alla strävar vi väl efter att bli sedda och nå en hög plats. Bli erkänd för vad man kan och vart man kan nå". Säger hon och sätter sig ner och sveper svansen om tassarna. Vingarna ruskar lätt på sig innan de lägger sig mot hennes sidor igen. Hon sitter och ser på Shiva. Studerar hans konturer. Hon försöker fokusera blicken. Duvans syn är inte den bästa. Men hon klarar sig. Och så har hon ju hörseln. Kan lägga märke till minska ljud hos andra. Ljud som de oftast inte ens tänker på att försöka dölja. Det mjuka ljudet av vinden som drar genom pälsen, Andetag, hjärtslag, ljuden från skelettet vid minsta rörelse. Men de flesta ljud hör hon bäst på kortare avstånd. Det finns så mycket ljud som man inte ens tänker på.
"Du har inte funderat på att se sig om i världen?" Duvan har alltid vandrat ensam. Mött en del intressanta främlingar på sin väg. Sen mötte hon Hielo och fick en plats i flocken. Det är hon glad över. Det känns mindre ensamt då att bo i en skog full av liv. Och hon är så glad över att hon mött Shiva.

Shiva granskade henne med en fundersam min. Men fortfarande låg leendet på läpparna och det var ingen tvekan om att han var glad. Men det var hennes ord som fick honom att bli denna fundersamma varg.
Se sig om i världen?
"Nej," sade han sedan sanningsenligt. "Jag har aldrig funderat på det. Min plats är här, med flocken. Jag har inget behov av att se mig omkring, Kaiwood är allt jag behöver och vill känna till."
Han viftade lite svagt på svansen och såg på henne med en blick som nästan var ursäktande. Varför visste han inte riktigt, men det kändes som att han inte skulle vara bra nog. Nu när han inte drömde om att se sig omkring. Mest troligt gjorde väl Duvan det, varför skulle hon annars ha frågat honom om saken? Och nu när han hade sagt att han inte ville, kanske hon skulle se honom som patetisk eller dum. Men han hade åtminstone sagt sanningen.
Däremot var det ju endast aningar, hon kanske inte alls hyste någon längtan efter att se världen. Och när den tanken slog Shiva blev han medveten om att han inte hade ställt frågan tillbaka mot henne. Så egoistiskt av honom...
"Du då?" var han snabb att säga. "Vill du se världen? Eller vad är dina drömmar?"
Återigen ett smått ursäktande leende medan han väntade på svar från den vita.

Hon känner förståelse över hans ord. Shiva har en plats här. En plats han trivs med och som han vill göra det bästa av. Hans fokus ligger här. Då kanske tankar på att se sig om i världen inte är lika viktiga? Hon ler lätt mot honom och nickar lätt.
Efter en stund får hon en motfråga. Eller två. Hon överväger dem en stund. Funderar. Om hon gör det med medvetet för att kanske få Shiva att börja fundera ännu mer så är det bara hon som vet det. Svanstippen guppar vid hennes tassar i takt med hennes tankar. Lugnt. Ingen brådska. Sen särar hon lätt på läpparna.
"Jag har sett mig om i världen. För stunden är det inget jag längtar efter. Jag har sett världen både från den ljusa och mörka sidan. Här i Kaiwood trivs jag bra. Jag har inga planer på att lämna den här platsen i första taget. Kanske vandringslängtan kommer tillbaka senare. Kanske inte". Hennes blick sveper lite flyktigt över platsen medan hon talar. Som om hon flyter in i sina egna ord. Drömmer sig bort eller bara tänker lite extra på vad hon varit med om. Hon har haft både bra och dåliga stunder. Mest dåliga men hon har inte tappat modet för det. Hon följde sin tro. Inte tro som i religiösa banor utan hon följde det hon själv trodde på. Fortfarande tror på.
Men sedan hon kom till Kaiwood har allt känts mycket bättre. Nu har hon mer att leva för. Mer att kämpa för. Det känns inte lika hårt längre. Men hon tänker inte bli helt känslosam och tala ut. Inte ens för Shiva. För hon vill inte att han ser ner på henne. Inte för något. Hon förstår inte känslan hon känner när han är nära. Men hon gillar den. Och hon gillar honom. Hon vill alltid se honom le mot henne.
Hon reser sig upp.
"Förresten. Mitt namn är Chenoa. Du kan kalla mig Chen". Säger hon och vänder sig om och sveper lekfullt med svanen. Hon ser bak på honom.
"Det är bara du och Hielo som vet". Lägger hon till. Hon gillar att leka med honom. Och då inte bara på det där valpiga sättet. Utan att leka med honom. Göra saker för att se om han hänger på. Om han fattar vinken. Hon vänder nosen framåt och börjar sedan gå. Hon vill att Shiva ska vara nyfiken på henne. Att han ska följa efter henne. Att han är nyfiken och ställer frågor. För hon har inget emot att svara på hans frågor. Det är bara honom hon känner så för.

[Sorry för segt svar, men Shiva är typ... död, haha ;D nej, men vet inte varför jag inte har svarat. Har typ glömt bort honom xD]

Shiva såg på henne medan hon talade, de mörka ögonen var klara och öronen spetsade. Han ville inte missa ett enda ord som kom ur hennes mun, över hennes läppar. Han ville veta allt om henne, därför lyssnade han så uppmärksamt han kunde.
Och när hon väl talat till punkt nickade han, nästan ivrigt.
"Det finns kanske en massa saker att se här i världen, men jag känner inget behov av att ge mig av. Och ifall du nu har sett en massa saker som du säger har jag ju dig som kan berätta åt mig!"
Svansen viftade glatt och han skratta till. Det kändes så bra att vara med Duvan, verkligen underbart!
Men det verkade inte som att det var hennes namn. Och det sade hon nu. Skrattet avbröts och huvudet lades en aning på sned samtidigt som Shiva med en smått lurig blick granskade den ljusa vargen han hade framför sig. Var det så hon hette?
"Chenoa..." sade han, som för att smaka på namnet. Han kunde inte låta bli att känna sig aningen stolt över att han fick veta det, eftersom att det bara var han och Hielo som visste det. Åtminstone som hon sade, men han tvivlade inte det minsta på hennes ord. Det fanns inte i hans värld att hon kunde ljuga, hon var för perfekt.
"Det var ett vackert namn."
Han log en aning generat, nästan som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. Dock så menade han orden som kom ur hans mun, för det var vackert.
Hon var vacker...
Men det tänkte han inte säga, för det kändes helt enkelt för osäkert.

Hon sveper lekfult till med svansen och det frasar mjukt i stjärtfjädrarna och hon vänder sig halvt mot Shiva. Ser på honom och ler sött. Eller mer lurigt. Hon lägger sedan huvudet lätt på sne och ena örat tippar med i rörelsen.
"Tack". Säger hon när han säger att hennes namn är vackert. Hon tycker med att hennes namn är vackert. Men hennes namn är något hon inte låter många veta om. Hon har inget minne av sina föräldrar. Men en mjukt och mild röst har hon i minnet. En röst som säger åt henne att aldrig avslöja sitt namn till någon. Man kan inte lita på någon i den här världen. Det har Duvan levt efter hela sitt korta liv. Hon har ingen aning om var hon kommer ifrån. Nog hade hon velat minnas sina föräldrar. Men hon kanske inte hade några? Kanske hennes mor hade varit ännu en sådan där hona som blivit betäckt mot sin vilja. Att fadern aldrig varit med i bilden. Och att modern sedan övergett valparna efter födseln. Eller så tog hon hand om valparna men led av någon sjukdom som senare tog livet av henne. Och det är därför Duvan alltid har fått klara sig själv. Hon har heller inget minne av några syskon. Kanske hon föddes ensam. En ovanlig födsel eftersom det inte är vanligt med bara en valp. Men Duvan är ju albino. Så kanske var det något som gick fel i alla fall? Det är svårt att veta när man inte har några ledtrådar alls. Men detta är inget Duvan går och grunnar över. Det är inget som stör henne. Hon lever. Hon har klarat sig själv hela den här tiden och det är det som är huvudsaken. Inte sant?
Hon ler fortfarande mot Shiva. Sen fäller hon ut sina snövita vingar och sveper några gånger med dem innan hon tar ett skutt upp i luften och flyger upp och sätter sig på en gren i det närmaste trädet. Hon ser ner på Shiva på marken. Sen ger hon ifrån sig det där karaktäristiska kuttrandet som är hennes skratt.
"Fånga mig om du kan". Säger hon innan hon kastar sig rakt ut i luften. Fäller ut sina vingar och sveper iväg mellan träden.

[Sorry för att det tagit sådan lång tid att svara. :P Har inte orkat med Duvan på ett tag. Men nu så! :D Och sorry för att svaret är så skumt. xD]