Snöflingor hade fastnat i Kolzaks röda päls, över rygg, nacke och nos. Kylan hade tilltagit och när liven stillnade och slutade gnälla för om så bara en sekund var det som om någon skar med en kniv i hans hjärta. Men så hörde han lågmälda små pip igen och lugnet lade sig åter. De levde, de tre levde, och han behövde få hem dem till värmen fort. Tankarna snurrade, spann, drogs alltid tillbaka till Varya och de valpar som gått förlorade. Tårar fanns inte längre att spilla. Ögonen värkte av gråt och synen var suddig, men han visste att han nått hem tillslut när han satte tassarna i Norspiret.

- - -

Trots att det var sent möttes Kolzak av blickar när han trädde in i Spiran. Snön klängde fuktig och kall till hans päls, bröstkorgen hävde av ansträning. Desperationen och sorgen var ett faktum i hans bleka ögon. Blickarna han mötte var frågande, undrande, kanske lite oroliga. Valparnas gnyenden fick medlemmarna att lägga ihop ett och ett.
Kolzak visste inte vart han skulle börja, vad han skulle säga. "Förlåt."
Han hade inte berättat mycket om sin kärlek i Civitas, men allt skulle behöva sägas här ikväll för här stod han med sina valpar och behövde sin familj nu mer än någonsin förr.
"De... de är mina. Mina söner, min dotter."
Det fanns något bedjande i hans blick. Han visste inte vad han skulle ta sig till nu.


[Öppet rollspel för Cirkelns medlemmar!]