Mivria hade länge bävat inför den här dagen, samtidigt som hon hade sett fram emot den. För nu skulle ett nytt kapitel skrivas i hennes liv. Hon skulle få chansen att finna sig själv igen, finna sin styrka och kunna ge allt åt Duraneir och hennes tro. Detta var något hon nu länge velat göra. Och hon skulle få vandra till de marker hon var uppväxt i, där hon inte varit nu på många år. Det skulle bli väldigt känslosamt att vandra tillbaka dit och tillbringa tid för sig själv.

Men det var inte bara lätt, för det skulle bli jobbigt att lämna flocken. Qu hade blivit mer än bara en flock för henne, det var nu mera hennes hem, hennes familj. Allt hon hade fanns i Qu. Och nu skulle allt förändras. Men saken var den att mycket hade redan ändrats, och nu var det dags att anpassa sig till förändringarna.

Så många ansikten som nu inte fanns kvar vid dem. Och så många nya som hon hade lärt känna. Minnesbilderna far förbi henne. Hennes liv hade ändrats så mycket den där dagen då Weed hade tagit med henne till flocken, gett henne ett syfte och ett hem. Hon var honom evigt tacksam. Mivrias blick svepte över Numoorislätten som hon nu hade i så länge. Tvillingklipporna kastade en behaglig skugga över deras samlingsplats när solen som föll mot horisonten fortfarande spred en skarp sommarvärme. det var dags nu. Det fanns ingen anledning till att dra ut på det oundvikliga.

Hon mötte de andra som redan var samlade och hon klev upp på den flata stenen de brukade tala vid. 

"Mina ärade bröder och systrar, hör mig nu snälla när jag behöver säga några ord till er." hennes blick fastnade en sekund vid Achilles som bar ett frågande och något oroat uttryck.

"Jag har nu bestämt att det är dags att tala om för er att jag kommer idag lämna Qu för att vandra vidare till mina hemtrakter för att återhämta mig." Man kunde höra henne ta ett djupt andetag. "Detta, för att jag inte längre kan ge er den styrkan ni behöver finna i denna flock. Mitt syfte som ledare slutfört. En ny era ska börja för er på riktigt nu, och Damon ska leda er vidare. En del av mig önskar att jag kunde följa er, men min kropp säger något annat. Men ni ska veta att jag inte vill att ni ska se det som ett svek, för jag kommer alltid att vara med er. Jag kommer alltid att vara en Qu i mitt hjärta och jag ska ständigt vaka över er. När helst ni behöver mig, kalla på mig och jag skall stå vid er sida igen. Jag älskar er, och ni är mitt allt." Mivria blinkade bort en tår ur ögat. Det här var oerhört jobbigt för henne, och hon ville inte dra ut på det för mycket. Hon ville visa sig stark och inte vackla, inte visa minsta tvekan som kunde ge anledning till oro till de yngre. 

"Detta är inte ett farväl. Vi ska ses igen, i det här livet eller i nästa." Sa hon till sist. Hon var tyst en stund, väntade på reaktioner. Men efter en kort stund så bugade hon sig för sina bröder och systrar och såg mot dem igen. Hon sökte ögonkontakt med dem alla. "Tack." 


Hon sneglade mot Damon och nickade mot honom lätt. Hennes tid var över, och det var dags att Damon tog över på riktigt, för hans tid skulle precis börja. Och de var dags att de släppte taget om Mivria, lät henne gå fri. För det här skulle bli nog så jobbigt ändå.




[Alla i Qu får gärna svara! Men vi kommer räkna med att alla medlemmar är på plats även om svar uteblir, och vi försöker hålla det här kort och sammanfattat för att det inte ska bli utdraget.