Något var fel. Fruktansvärt fel. Hon hade känt det förut, men aldrig vågat erkänna. Men detta var obarmhärtigt, omöjligt att inte låtas vid. Varya ville inte tänka, hon ville inte yttra de tankar som etsat sig fast i hennes huvud. Istället skrek och gnydde hon om vartannat, vankade av och an när smärtan tog över. Något i henne hade vridit om och det var värre än något annat hon någonsin erfarit. Hela kroppen skakade och trots att benen knappt bar kunde hon inte lägga sig. Det var för tidigt, hon visste det. Det var inte så här det skulle ske. Det var inte så här det var menat att bli.
     “Något är fel,” upprepade hon genom gråten likt ett mantra. Varya visste att han var där, hjälplöst betraktade henne, men även om han försökt säga något till henne hade det aldrig nått fram. Utestängd av ångest, värken och den bottenlösa rädslan.
     Slutligen vek sig benen under henne och hon hade inte längre styrkan att ta sig upp. Gråten slutade aldrig, men smärtan blev övermäktig. Hon kved och skrek så högt att hon inte längre kunde höra. Hon kunde känna hans stöd bakom sig när hon sjönk ihop. Utmattad, redo att ge upp.
     “Jag orkar inte. Jag orkar inte,” flåsade hon förtvivlat. Det gör för ont. Något är fel. Varya ville hellre dö än att få sina farhågor bekräftade. Ändå fanns det ingen annan väg ut än genom lidandet.
     Det var en ständig kamp om hennes medvetande. Tidsuppfattningen var totalt slopad och Varya visste inte om minuter, timmar eller dagar passerat. När hon öppnade ögonen tycktes hela skogen snurra och hon tvingades kräkas, trots att där inte fanns något att få upp. Men så kände hon dem och hennes naturliga instinkter tog överhand. Som i ett töcken tvättade hon dem maniskt. Hjärtat som slagit så avdomnat blev plötsligt ivrigare och hon blev våldsammare. De reagerade inte. Paniken som grep henne lämnade henne konstant gnyende. Blicken var suddig, diffus och långsam. Hon kunde se dem, räkna dem, känna dem med sin tunga och sin nos, men dem var kalla, orörliga.
     Paniken greppade tag om henne och adrenalinet spirade. Hjärtat slets sönder i bitar så trasiga att de aldrig skulle kunna lappas ihop igen.
    Varya hävde sig upp på vingliga ben. Blicken var frånvarande och Varya kunde knappt känna igen Kolzak när hon såg på honom. Alla känslor hade runnit ur henne och lämnat henne ihålig och kall. Hur långt in än man sökte fanns det inget annat än mörker.
     “Allt. Allt jag rör vid. Dör.” Varya vände blicken ut i mörkret. Hon såg inget, men det var precis som något kallat henne. Som att det var där, i den djupaste avgrunden hon hörde hemma. Med stapplande steg lämnade hon dem bakom sig och redo att låta mörkret sluka henne hel. Benen gick av sig själv när Varya inte längre fanns kvar att styra dem.

Det fanns inget han kunde göra mer än att finnas hos henne, vid hennes sida, hålla henne nära, viska mjuka ord och försäkrande nonsens. Det var hans fel att hon led såhär, hans fel. Men han var tvungen att skjuta skulden och skammen åt sidan för att ge plats åt tröst, åt närvaro och ömhet.
     Hon gled in och ut ur medvetandet bara för att åter vakna upp till smärta. Han ville så gärna bära hennes börda och lidande, ta en del av den om han bara kunde. Det pågick så länge att det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Kolzak överväldigades av förtvivlan och misstro att han fruktade Varya skulle behöva sätta livet till. Lukten av blod hängde tung omkring dem. Lukten av död. Mörkret runt om var kompakt och allt annat i världen glömdes i många, långa timmar. Snön som föll runt omkring dem, och som annars borde ha bringat tröst och frid med sin oskuldsfulla vithet, kändes nu som ett hån. Kolzak väntade bara, väntade på de första ljuden av deras valpar.

Men inget hördes. Inget rörde sig. Allt var helt stilla.

Trots att de försökte slicka dem, buffa på dem, massera deras tunna kroppar så rörde de sig inte, och det krossade honom. Mörkret trevade och lade sig som ett töcken om Kolzaks sinnen, så att han knappt kunde se, knappt tordes andas. Kunde man överleva sånhär smärta, sånthär lidande? Kunde man gå vidare från det här? Kolzak hade tryckt en livlös valp intill sig, desperat, fast besluten. De var inte döda, de kunde inte...

Allt. Allt jag rör vid. Dör.

Varya hade rest sig och hon lämnade en vaka av kyla och tomhet bakom sig. Kolzak stirrade på henne och hans blick klarnade något, blev glasartad. "Varya...?"
Hon började gå, hennes steg svaga och stapplande. Kolzak reste sig också, skakig och svag, tog ett steg efter henne. "Varya, Varya vänta. Jag..."
Hon såg sig inte om. Varför såg hon sig inte om? Kolzak stirrade efter henne långt efter att mörkret slukat henne och han stod ensam kvar. "Sa du inte att vi skulle dela våra liv med varandra?"
Kolzaks kinder var varma och våta, strimmiga av heta tårar. Kylan runt omkring var obarmhärtig. Aldrig, aldrig hade han känt sig så ensam som han kände nu. Nu hade han ingen.
"Du sa att-" Hans röst brast och han snörvlade till. "Sa du inte att du att vi skulle förlåta varandra för allt...? Sa du inte att..."
Vindens ihåliga tjutande var allt Kolzak fick till svar. Tomheten hon lämnat bakom sig. De döda små, som aldrig fått se livets ljus. Varya skulle inte komma tillbaka.
Han bröt ihop, kollapsade mot snön när benen blev svaga av den djupaste sorg Kolzak känt. Han låg där, krossad, sliten itu, redo att böna och be om döden. Han var tom, ihålig, ett skal utan kärna och hur mycket han än ville kasta sina sorger mot skyarna, mot gudarna, kunde inte förmå sig att ens resa sig upp. Förrän han hörde det. Ett ljud. Svagt, ynkligt, nära att bäras bort av de vinande vindarna. Men han hörde det. Plötsligt var det som om Kolzaks tassar brann och han kastade sig i en häftig rörelse tillbaka mot dem, mot liven. Ögonen identifierade en rörelse och han drog valpen tätt intill sig. Som ett litet fågelhjärta vibrerade hon mot hans päls, gnyende, gråtande. "Shh, shh..." 
Hon levde. Hon levde. Kolzak stirrade tårögt mot mörkret. "Varya!"
Hans desperata rop föll för skogens tystnad. "Varya! Varya, snälla gå inte! Hon lever ju, hon..."
Varya skulle inte höra. Hon skulle inte komma tillbaka, hur mycket han än kallade på henne. Men hon var här, hon levde i henne. Kolzak snörvlade, strök valpen ömt med sin nos. Mörkret som vältrade sig inom honom skingrades för en gnista av hopp. Av kärlek. 

Kolzak fann tre av valparna vid liv, och höll dem tätt tryckta emot sig, svor att han skulle beskydda dem mot allt ont. "Ni är ljuset i mitt liv," viskade han, rösten brusten av gråt och lidande. "Och jag älskar er högst av allt."


[lyssnade på två låtar: https://www.youtube.com/watch?v=ZnVX3gG_GJU&list=PL_9KU3KDRJfesOvJny3WRdOlhwqN3aLzF&index=35 och https://a.tumblr.com/tumblr_ndk3n7JsjD1sh0flzo1.mp3

:')))) ]